Titeln på det här inlägget är fövillande likt titeln på en av Lisa Marklunds böcker, och faktiskt har det här också att göra med barn som far illa.
Nej, nu överdrev jag nog lite. SÅ farligt är det inte.
Innan sonen cyklade iväg för att leka med en av sina vänner så gav jag honom följande instruktioner:
Jag: -Du ska cykla hem klockan ett.
Sonen: -Okej.
Jag: -Och jag kanske inte är hemma när du kommer hem får då hämtar jag kanske dottern, men om jag inte är hemma så kan du gå in här i uterummet och vänta. Jag ställer dörren lite på glänt här, ser du…?
Sonen: -Ja, jag ser. Är det öppet in sen då, så jag kommer in?
Jag: -Nej. Det kan inte var öppet in för då kan ju någon obehörig ta sig in.
Sonen: -Obehörig?
Jag: -Nån som inte ska vara här.
Sonen: -Menar du en tjuv?
Jag: -Ja…
Sonen: -Så när jag kommer hem och du inte är hemma så får jag sitta här ute i uterummet och vänta!
Jag: -Precis!
Sonen: -Men kommer du och tittar här då, när du kommit hem, och ser om jag sitter här?
Sonens oro att bli bortglömd är tyvärr inte helt obefogad. Jag kanske har berättat det förrut, men hur som helst så råkade maken låsa ute vår dotter en gång när vi hade gäster, och glömde bort henne ett tag, tills någon av gästerna försynt undrade var dottern befann sig.
Själv är jag icke utan synd och kan inte kasta den första stenen. Det har nämligen inträffat, mer än en gång, att mina kollegor varit tvugna att påminna mej om att jag måste sluta jobba och åka och hämta barnen på skola och dagis. Men jag har aldrig kommit sådär jätteförsent i alla fall…
