Efter en finemanghelg kom bakslaget i natt.
Jag vaknade vid fyratiden och tyckte inte att jag kunde andas. Hjärtat skenade, hela kroppen fylldes av den där typiskt pirrande svimningskänslan. Jag trodde att jag skulle dö.
Jag har haft en panikångestattack en gång tidigare. Jag kommer inte ihåg om det var i höstas eller någon gång under våren här men jag kommer ihåg hur det var!
Då visste jag inte att det var panikångest men vid ett läkarbesök senare, då jag ventilerade en helt annan åkomma, så nämde jag den nattliga upplevelsen och läkaren sa att det ju var en helt vanlig, klassisk attack av panikångest.
Den här gången visste jag alltså vad det handlade om och kunde agera lite mer rationellt.
Svimningskänslan ignorerade jag. Det hårdbultande hjärtat fick jag i bättre rytm med hjälp av djupa lugna andetag. Jag märkte att jag lätt fick luft fastän jag på nåt sätt ändå inte tyckte att jag kunde andas.
Det var just det där med att jag inte tyckte att jag kunde andas som var så otäckt. Jag kände mig helt igensvullen i halsen fastän jag rent fysiskt märkte att det gick bra att andas. När jag svalde fanns en jättestor äckligt slemklump i vägen som vägrade ruckas en millimeter. När jag lugnat mig tillräckligt för att våga mig på konststycket att gå upp så gick jag till toaletten och tog en av sonens allergitabletter. Tanken var att de kanske kunde minska svullnaden i halsen. Jag tror faktiskt inte att det hjälpte men jag gjorde någonting i alla fall.
Tanken att jag var på väg att dö hängde inte bara ihop med de fysiska symptomen, utan var mer som en separerad övertygelse. Den gick också över efter ett tag, när jag lyckats intala mej att ingenting var förändrat från när jag gick och la mig.
Innan jag vaknade hade jag två olika och otäcka drömmar efter varann. Båda gick ut på att jag skulle dö. Den första var fruktansvärt makaber och kuslig. Skulle kunna platsa som inslag i vilken skräckfilm som helst. Kanske berättar jag den så småningom.
Idag är jag bara trött efter att ha legat vaken en timma och försökt lugna ner mig tillräckligt för att våga släcka lampan och somna om.
Är det någon som vet varför man får panikångest? Jag har alltid trott att det drabbar psykiskt instabila människor, eller personer som lever under stor press eller är väldigt stressade. Jag tycker inte att jag passar in i någon av de mallarna.
Är här för kolla till dig. Låter som om det är bättre. Skönt!
Jag har aldrig haft panikångest – bara “nästan”, eller en mildare variant, om något sådant finns. Jag vet i alla fall så mycket att det är OTROLIGT JOBBIGT.
Jag gillar SKARPT ditt sätt att uttrycka dig. Jag tycker, om jag så får säga, att du låter både så belevat sval OCH oreserverat burlesk – samtidigt. Hur gör du? ;-D “Strutsmänniska… det skulle faktiskt kunna vara jag.” Hahaha, kanske inte din avsikt, men den meningen är ju bara så himla rolig. MASSOR AV KRAMAR TILL DIG!!!!
/Ranis som är här och kollar läget på en bloggälskling
Hej Jenny!
och
Varmt välkommen!
Strutsmänniska… det skulle faktiskt kunna vara jag.
Hmmm… definiera “psykiskt instabila människor”? Panikångest är jättevanligt – både som del av en större “sjukdomsbild”, ångest eller depression eller bådadera, och som enstaka händelser när man är under press. Nu har jag just hittat hit, och känner inte dig, vet inte hur ditt liv ser ut. Men panikattacker kan också vara ett sätt för själen att påkalla din uppmärksamhet, visa att något finns under ytan, något som du kanske inte ens själv är medveten om.
Sen kan det vara ärftligt också. Sambon och hans mamma har haft attacker. Men oss emellan är de verkliga strutsmänniskor också, så jag vet inte om jag tror att det enbart är fråga om ärftlighet. Snarare tror jag att ärftligheten ligger i VILKA signaler själen väljer att sända, när den måste kommunicera att något är fel.
Herregud vad jag svamlar – främmande mänska å allt… Jag hoppas att jag hinner läsa lite mer här någon gång, så är jag kanske inte en främling mer sen!
Tack för era omtankar. Nu mår jag bra, är bara trött och lite “avstängd”.
Kanske dödsdrömmen utlöste det hela? Att som mamma bli påmind om sin dödlighet och att då inte finnas till för sina barn kan nog ge vem som helst panikångest nattetid. I drömmen tycker jag känslorna är så mycket mer intensiva, hjärnan spelar en extra stora spratt.
Jag tycker det verkar mänskligt, och jag hoppas du mår bättre idag. Emotionella rester från nattens drömmar har dock en tendens att dröja sig kvar oförskämt länge.
/Anna
Men hjälp vad knäckande! Gumman! (Jag länner mig diffust skyldig, eftersom jag kommenterade “vad är haken?” efter din beskrivning av den idyllsika gårdagen.) Jag måste säga att jag är imponerad över hur du lyckasdes hantera den. Lider med dig. Hoppas det inte kommer igen.
Jag har fått för mig att detta drabbar ungefär samma personer som drabbas av utbrändhet, dvs Fröken Duktig och alla hennes systrar och kusiner. Hej hej, vi är rätt många.
Hur mår du nu???
Kram, Rana