Tog en promenad på lunchen. Hade nämligen just läst i en gammal Amelia-tidning att Peter Siepen skaffat sig sin snygga kropp genom att simma två gånger i veckan och sedan gå och spänna sig hela tiden. Det där med spänningarna lät… spännande, så jag gick en runda för att se om jag också kan.
Mötte ett äldre par. Han var stor och tjock. Gråhårig, grå mustach. Dallrande kinder, svällande mage. Men under mustachen hade han världens minsta mun. Det gav honom ett ogillande uttryck, som om han snörpte. Hela karln andandes stor storlek men munnen var pytteliten.
Bredvid honom gick frun. Hon var kort men satt. Hade korta ben och korta armar som satt fastnitade vid axlarna på den knubbiga kroppen. Hon gick med passgång och såg på det hela taget ut som en liten illstarrig islandshäst. Mitt i ansiktet, en bit ovanför den kraftiga hakan, satt en jätteliten mun. Hade jag inte sett mannens mun först skulle jag sagt att hon hade världens minsta mun.
De passade så bra ihop!
Och jag betraktade dem i cirka två sekunder medan vi möttes på gågatan.
Perceptionsförmågan var på topp efter en näringsrik lunch bestående av dagsgammal ugnspannkaka och årsgammal blåbärssylt.
Ni vet väl att blåbär är bra för synen…
