Hugaligen. Nu har jag skämt ut mig igen.

Jag stod mol allena i trädgården och satte upp stöttor för mina skrangliga pioner. De har rakat i höjden den senaste tiden och i morses såg jag att en av dem blåst omkull under natten.

Min mormor sa alltid så visligt:
“En kan´te hôlla râ en ente har i näven!”
Det var en liten ursäkt om hon någon gång råkade ge väder.

Eftersom jag stod ute i det fria och inte hade uppmärksammare sällskap än mina knoppande pioner så passade jag på att ge uttryck för en påträngande känsla från magtrakten.
Precis då gick vår ganska snygge pilot-granne förbi och hälsade glatt. Han kom liksom bakifrån och jag hade absolut inte varseblivit honom i tid.

Han log och sa:
-Vackert väder!

Jag vet inte hur jag ska tolka det påståendet riktigt!