Det bidde ingen Valborgsmässoeld för vår del och det är jag jätteglad för. Anledningen är nämligen att maken ska hjälpa en av våra vänner att flytta. Vännen har bott i en liten etta med sunkig kokvrå och vantrivts. Nu ska han flytta till en tvåa med riktigt kök och kommer få det mycket bättre.
Dessutom har vännen just idag, på flytt-dagen, fått besked om att hans fästmö har fått visum till Sverige. Vi är så glada!
Jag skulle kunna ta med mig barna ner till Valborgsfirandet på Skogshyddan men de är inte upplagda för det och har redan tidigare annonserat att de helst vill stanna hemma, och jag är inte speciellt sugen heller, har lite huvudvärk och känner mer för att ta det lugnt, så vännens plötsliga flytt kommer som en befrielse, även för mig.
Jag talade precis med en vännina. Hon var lite uppgiven. Hennes två söner gör inte tillvaron lätt för henne. Hon har begåvats med två gossar, en i krypåldern och en i busåldern. Busbojken älskar att retas. Han fyller toaletten med toapapper, han kastar saker, ja, han gör vad han kan för att retas så mycket som möjligt med sin mor. I moderns knä sitter kryppojken och vänninan kan inte alltid springa efter buspojken så fort han hittar på något av sina hyss. Så hon får tala med sin stränga stämma, varvid kryppojken, som inte tycker om den stränga stämman, börjar ill-gråta.
Just när jag ringde hade buspojken attackerat soffan med lingonsyltfingrar och kryppojken hade flytt fältet in till sin pappa i duschen, och naturligtvis blivit genomvåt. Nu satt vänninan med en naken kryppojke i knät och en rödfläckad soffa som behövde saneras.
Och jag känner på nåt lite olustigt sätt att jag är glad att det inte är jag. Jag är glad att mina barn har kommit över både kryp- och busstadiet. De är i sina egna stadier ändå, andra stadier, men man kan resonera med dem, i alla fall ibland, och det är ingen som på pin kiv fyller toaletten med toapapper.
Vi har det verkligen bra, jag är glad.
