Var tvungen att verkligen rusa upp ur sängen kl 05.19 för att gå på toa. I hela två minuter hade jag högtryck rakt ner i porslinet. (Där passerade jag nog textmässigt anständighetens gräns och blev en man.) Lättad (!) gick jag sedan och la mig och fick sova ända till kvart i sex då klockradion drog igång med IdolOlas pigga stämma. Efter att ha ätit mer än en halv vattenmelon som energigivare under de sena kvällstimmarnas lapptäckssömnad så var det ett under att jag inte fick gå upp tidigare.
Jag har kommit på att uttrycket: “Vakna utvilad” bara är en myt. Efter empiriska försök under 10 års tid har jag inte en enda gång vaknat och känt mig utvilad. Jag tror det är en skröna. Det finns förmodligen inte en enda levande varelse över 20 år som vaknat och känt sig utvilade. Att inte ha en enda minuts sömnbehov eller längtan efter att få dra sig en liten, liten smula till i sänghalmen.

Jag har laddat stenhårt ända sedan i onsdags, för att cykla till jobbet idag. Jag har peppat mig själv och talat väl med barnen, som också måste cykla om jag cyklar.
I morses var jag nästan överladdad… Nu sitter jag på jobbet urladdad.

Det bidde inget cyklande. För det första blev jag försenad i morses, redan från starten. Jag upptäckte nämligen att jag låg bra till i tidsschemat och ställde mig och strök kantremsan till lapptäcket så att jag skulle kunna ta med den till jobbet och nåla fast under lunchrasten. Efter att ha strukigt låg jag inte lika bra till och cykelturen var i överhängande fara.
Då upptäckte jag, för det andra, att vi inte hade någon mjölk i kylskåpet och att jag efter jobbet måste ta vägen förbi Willy´s. Mjölk var inte det enda som stod på inköpslistan och eftersom jag inte tror mig om att cykla med tre överfulla papperskassar med mat, så blev cyklingen inställd.

Barnen ska få cykla hem i alla fall. Maken hämtar dem efter dagis och skola och han cyklar idag, så barnen måste också cykla. Sonen cyklade i morses och dotterns cykel skulle jag ta med i kofferten och lämpa av på dagis.
Det glömde jag. Dottern surnade till och jag fick så dåligt samvete att jag genast for hem och hämtade cykeln.

Nu var jag, en aning försenad, på väg till jobbet. I höjd med Willy´s började bilkön till järnvägsövergången och det var där jag kom på att jag inte kollat om sonen kom fram till skolan ordentligt eller inte. De gånger han cyklar själv brukar jag gå och kontrollera att hans cykel står låst i cykelstället, men nu hade den tanken försvunnit ihop med stressen. I stället dök en massa mörka, skuldtyngda tankar upp. Jag föreställde mig hur lärarna ringde mig på mobilen framåt lunch och frågade om inte sonen skulle komma idag. Jag skulle ge mig ut och leta och kanske hitta honom sönderslagen i ett dike, eller omkullcyklad och knäskrapad gråtandes på vår trapp, eller… oh, hemska tanke… inte hitta honom alls.

När bilkön släppte och klockan redan tickat för långt i jämförelse med den tid jag måste vara på jobbet, slog stressen till. Innan jag fick gallsten hade jag aldrig problem med stress. Hade jag mycket att göra skyndade jag mig bara lite mer än vanligt och så var det bra med det. Jag trodde på konceptet “positiv stress” och stess var ofta liktydigt med en glad, uppsluppen känsla av att vara viktig och behövd.
Nu slår stressen till som ett paket av järn över axlar och nacke. Jag känner den rent fysiskt. Jag vet att den är förenad med huvudvärk. Om jag inte andas och coolar ner mig kommer huvudvärken säkrare än ett brev på posten.

Jag har andats (med magen), jag har fokuserat (på jobbet), jag har förträngt (sonen) och jag har klarat mig från huvudvärk och stresskänslan är väck.

Kanske hjälpte kanelbullen och glasstårtan (detta är en bekännelse!) på förmiddagsfikat.

Och nu kommer shoppoholickollegan tillbaka efter sin lunchrast och har köpt en ny svart vårjacka med korta ärmar (hopplöst opraktiskt tycker jag, vad ska man med en kortärmad jacka till, då fryser man ju om armarna). Hon var på jakt efter skor men råkade hitta en jacka. Nu har hon 11 jackor. Så många är jag osäker på om jag någonsin ägt sammanlagt. I alla fall inte i vuxen ålder.
Igår köpte hon en cerise klänning. Den var faktiskt ganska fin.
Måste bara säga att shopoholickollegan är en av de mest generösa och härligt roliga människor jag känner. Så att ni inte tror att hon bara shoppar!

Nu har jag bloggat bort lunchrasten och hann inte nåla fast kantbandet som jag så omsorgsfullt strök i morses. Isn´t it ironic!