Vaknade av ett hjärtskärande rop i natt klockan fyra.

Dottern hade drömt en mardröm som var så verklig att hon trodde det var på riktigt. Drömmen innehöll jättar som ville äta upp henne. Vi hade alla varit vid kyrkan, eller på dagis och när vi åkte därifrån lämnade vi dottern ensam.
-Och så var det en sån som inte är tupp, där.
-Vad då för nån, undrade jag.
-En sån som inte är en tupp.

Efter en stunds tröstande och klappande och nynnande och lugnande somnade dottern om men jag låg vaken och funderade på vad det var som inte var en tupp.

När dottern äntligen kom till sans (hon är ganska svårväckt) i morses kunde jag fråga ut henne.
-Vad var det för något du drömde om i natt som inte är en tupp?
-Det är en sån Italienmoster såg.
-Hur ser den ut?
-Det vet jag inte.
Jag funderar en stund.

-Menar du den läskiga anden? Den vita med röda knölar som vi var lite rädda för i Italien.
-Nej, det var inte i Italien.
-Var såg vi den då?
-Det var bara Italienmoster som såg den, när hon bytte blöja på Italienkusinen, hemma hos mormor.

Då gick det upp ett ljus.
-Jaha, menar du fasanen?
-Ja, just det, det var en safan som ville äta upp mej!
-Men du har väl aldrig sett en fasan?
-Inte när jag är vaken, bara när jag sover.