Det blev som jag befarat.

Dottern har feber och jag får vackert stanna hemma. Sonen har påsklov och skippar fritids. Han har faktiskt nästan feber han med. Och jag har som vanligt lite förhöjd temperatur, men bara 37.6.

Jag kollade dottern grader när jag gick upp i morses, kvart i 6, och sen har hon inte somnat om. Sonen fick sova en timma längre innan det var hans tur att blir kontrollerad. Sen har sonen legat i sitt rum och lyssnat på “Munken och Kulan”. Det är jätteroliga berättelser om två killar som är med om allt möjligt.
Jag och dottern har legat i dubbelsängen och myst och jag har läst Kulla-Gulla för henne, eller för oss. Jag tycker det är roligt att damma av de gamla böckerna.

Nu ska jag strax fixa frukost. Utanför fönstret faller små snöflingor och försöker upprätthålla vintern. Efter frukosten tar jag med barnen till Willys för en rejäl proviantering. Förhoppningsvis behöver vi inte slåss med lika många om vi åker så tidigt som möjligt, nu när vi ändå är vakna.

Jag brukar inte slåss i livsmedelsbutiker men en gång var det nära.
Det var när vi bodde i Skara. Jag var och handlade på Munken och stod i kassakön. I kön bredvid mej stod en gammal dam stöttad på sin rullator. Jag sa hej och nickade lite vänligt. Mellan oss stod ett högt, rött tidningsställ. Det fanns ett lass tidningar kvar högst upp i stället, men inga nedanför, så det stod väl inte så stadigt kan jag tro.
Den lilla damen råkade knuffa till det tunga stället så att det välte över mej. Det gjorde riktigt ont. Jag ställde upp det och plockade upp tidningarna och hör undertiden damen säga, med så hög stämma hon förmår:

-Dagens ungdom! Bara förstör! Typiskt! Ligister…

…och annat som inte passar att skriva.
Jag blev både arg och ledsen. Och rätt förvånad över att den lilla tanten hade mage att skylla på mej när hon vält tiningsstället på mej.

Idag hoppas jag slippa välta ställ i affären.

Oh, jag måste berätta en annan sak som hände en gång när vi handlade på Willys. Det måste ha varit förra vintern.

Jag var och handlade med barnen. När vi var på väg mot grönsaksdisken upptäckte jag att jag glömt plocka till mej Cocacola och skickade tillbaka sonen i gången för att hämta det. Under tiden möter vi en tjejj i min ålder. På fötterna hade hon vita, riktigt långhåriga boots. Jag har för mej att de var lite på modet den vintern men dottern hade uppenbarligen aldrig sett några tidigare.
I samma ögonblick som vi passerar tjejjen gör dottern en smidig manöver. Mjukt och försiktigt och utan minsta ljud men snabbt som en vessla, slänger hon sej ner på golvet, sträcker sig bakåt så lång hon kan och lyckas klappa en av bootsen. Det hela går på mindre än en sekund och tjejjen märkte det inte ens.

Däremot fick jag förklara det hela för henne ändå, för just som det är gjort kommer sonen och frågar högt vad jag skrattar åt och det uppmärksammar tjejjen naturligtvis, så jag berättade och bad om ursäkt å dotterns vägnar.