Jag älskar att borsta tänderna. Det är så skönt.
Jag använder en eltandborste med ett litet runt, mjukt borsthuvud och det är så gôtt att få den där tandköttsmassagen. Eltandborsten borstar verkligen rent också. När jag glider med tungan utefter framtänderna i överkäken efter avslutad borstning så känns det alldeles glatt. Inga beläggningar stannar kvar.
Vi borstar barnens tänder också. Ofta borstar de naturligtvis tänderna själva, också, men jag är noga med att följa tandläkarnas rekommendationer.
I måndagskväll råkade maken borsta ut dotterns andra lösa tand. Jag tog ju den första i söndags men hon hade en lös kvar som inte var alls lika lös som den första. Maken tänkte sig inte för utan tog i som vanligt med tandborsten, varpå dottern skrek. Det måste ha gjort jätteont. Jag fick i alla fall tårar i ögonen. Det blödde rätt duktigt också.
När dottern somnat kom tandfén igen och avlämpade tio enkronor i vattenglaset så lite plåster på såren blev det ändå. När dottern vaknade var hon bara stolt och kunde dessutom visa upp en ny glugg på dagis. Dagisfröken retas och säger att nu är hon nog snart tvungen att dricka välling när hon inte har några tänder kvar. Och tack vare det fick jag göra mannagrynsvälling till kvällsmat till mej och dottern i går. Det hade hon nog aldrig gått med på annars.
Jag har varit med barna hos tandläkaren lite oftare än man behöver. Sonen trillade med en ballongvisp i munnen när han var liten, och tryckte upp sina två framtänder en bit. Det fick vi kolla upp.
Dottern gjorde ungefär samma sak när hon var liten. Fast hon föll med framtänderna före ner i gympasalsgolvet på dagis. Det blev lite blodvite och färd till tandläkaren men det var ingen större skada skedd. Trodde vi. Då.
I höstas upptäckte jag en liten blåsa på tandköttet ovanför en tand i överkäken. Vi fick kolla på den hos tandläkaren men de trodde inte det var någon fara för den var så liten. Det skulle nog gå över av sig själv.
Efter några dagar hade den växt så jag tog med dottern till tandläkaren igen. Då blev det en 14-dagars penicillinkur.
Den hjälpte inte. Åter till tandläkaren. Högre dos penicillin i 14 dagar.
Ingen effekt.
Tanken var att de skulle dra ut tanden, som nu var grå och död, men det kunde man inte göra innan infektionen var hävd. Vad göra?
Det slutade med att jag fick sitta och trycka ut varet ur blåsan så ofta som möjligt. En ganska smärtsam procedur, även för mamma-hjärtat. Men det hjälpte i alla fall. Jag fick handgripligen ner infektionen.
Vid nästa tandläkarbesök var det dags att dra ut tanden. Först fick dottern en avslappnande medicin som hon blev lullig av. Sen var det ett antal sprutor med bedövningsmedel. Jag som är stickrädd tittade bort men höll dottern i handen. Hon var hur cool som helst, inte minsta lilla klagande och hon låg helt still och gapade som en krokodil. När bedövningen tagit sig var det dags att vicka ut tanden. Tandläkaren drog och vickade medan jag nyfiket tittade på. När tanden ploppade ut var fortfarande den långa roten kvar så tanden såg inte alls ut som sonens tidigare tappade tänder.
Vilket gjorde att jag nästan svimmade. Jag var tvungen att vända mig bort och andas djupt medan dottern glatt låg och blödde och gapade och lät tandläkaren stoppa in en massa “plåster” i munnen. När blödningen var stoppad var det dags att åka hem. Det tog en halvtimma att välja ut bokmärke. Dottern var mjuk i benen och pladdrade osammanhängande. Jag fick bära henne ut till bilen och den vänliga tandläkaren följde med och bar min väska.
Sista gången jag var med någon av barna hos tandläkaren var det för att dottern trillat och slagit sig i munnen och några av tänderna var lite lösa. De har hon tappat nu.
Gången innan var det för att visa upp sonens gaddar som växer lite kors och tvärs medan de samsas om utrymmet så gott de kan.
Utöver alla extrabesök orsakade av skuttande och hoppande barn, så har vi såklart varit på de årliga kontrollerna. Det är då man får alla goda råd om att dricka mjölk till maten och vatten däremellan, tandborstande morgon och kväll och godis en gång i veckan. Som förälder fruktar man alltid den där frågan om hur ofta barnen får äta godis. Barn har ju en tendens att vara fruktansvärt ärliga.
Häromasistens, när jag hade med båda barnen på undersökning, kom frågan som vanligt, och dottern passade på att anklaga sin mor då hon svarade:
-Vi får bara godis på lördagar!
Jippie! Äntligen en liten stjärna i protokollet.
