När vi strosade trottoaren fram i Milano i förrgår hamnade vi plötsligt mitt i en TV-inspelning. En propert klädd medelålders man med flint, pipskägg och tweedkavaj gick över en väg med spårvagnsskenor, en bit från övergångsstället där vi laglydiga svenskar stod och väntade på grön gubbe. Efter en liten stund gick han över igen, och sen igen. En bit bort stod ett kamerateam och filmade och vi utgjorde plötsligt bakgrunden till ett italienskt nyhetsinslag.
Vilket påminner mig om första gången vi var i Italien. Min syster arbetar på en internationell förskola i den fantastiskt vackra staden Como, vid Comosjön (där George Cloony äger ett slott på en egen ö). När vi var i Como passade vi på att ta den vajerdragna bergbanan upp till en liten by som klängde på berget ovanför staden. Banan är ganska lång och det är en liten tågvagn som går upp och en liten tågvagn som går ner. På mitten kan de mötas för bara där är det dubbla spår. När vi varit uppe i den lilla byn och promenerat ett tag och kände att det var dags att åka ner igen så fick vi snällt vänta. Det var nämligen filminspelning. En av de mest berömda italienska skådespelarna spelade in en scen i den pittoreska tågvagnen och det var omtagning efter omtagning där vagnen först hissades ner en liten bit, sen låtsades åka upp och skådespelaren klev ur och framsade någon replik.
För oss gjorde det inte så mycket att vi fick vänta. Vi hade ju hela dagen på oss. Det var mer synd om en tjej vi kom i samspråk med. Hon bodde där uppe på berget och var på väg till sitt eftermiddagsjobb. Nu blev hon rejält försenad och hon var inte säker på att chefen skulle gå på hennes ursäkt att hon fastnat i en filminspelning.
Vilket påminner mej om när maken och jag var i London. Det var många år sen. Vi besåg bland annat Buckingham Palace. Där var väldig uppståndelse med massor av folk, hästdragna öppna droskor och en jättelång marchorkester. Inte visste vi att det var så tjusigt kring slottet att man ordnade dylika påhitt för hågade turister. När den värsta uppståndelsen lagt sig och det mesta folket skingrats kom en reporter fram till maken och ville intervjua honom om hans känslor inför det franska stadsbesöket. -But I´m not french, förklarade maken. -It doesn´t matter. What do you feel as an englishmen about the french primeministers visit in your lovely country? -I´m no englishmen either, I´m from Sweden.
Då surna reporter till och tyckte att maken väl kunde sagt det redan från början så han sluppit ödsla dyrbar tid. De flesta presumtiva intervjuobjekten hade ju hunnit försvinna under tiden.
Vilket påminner mej om något som hände den dagen bombattacken mot Londons tunnelbana ägde rum för några år sedan. Sent på kvällen ringde min mobil och en upphetsad man påstod sig ringa från Aftonbladet och söka Niclas Zettervall.
-Ja, det är min man, han är här.
-Oj, hur mår han förresten, är han okej?
-Ja…
-Är ni kvar i London, kan jag intervjua honom.
I tidningarna dagen därpå läste vi att en (annan!) svensk Niclas Zettervall var ögonvittne till dramat i tunnelbanan.
