Det var tuffare för lilla Svalan den här gången. Jag tror tandläkaren forcerade förloppet en aning och inte lät varken glömskemedicinen eller bedövningen hinna verka fullt ut.

Och som en omföderska som plötsligt minns hur det var förra gången, och i samma sekund inser att det är för sent att dra sig ur, så stirrade lilla Svalan på mig med skräckslagna ögon och grät. Ja, hon tjöt, eftersom bedövningen förhindrade henne från att formulera sig på sitt vanligtvis så verbala och träffsäkra sätt.

Jag gjorde mitt yttersta för att möta den där blicken, där paniken lurade på botten av det bruna. Möta den med kärlek, förtröstan och lugn.
Det var svårt. Svårt att förmedla något jag inte fullt ut kände och svårt eftersom jag genom att se lilla Svalan i ögonen också tvingades se nålen som trycktes in i tandköttet och beslutsamt hölls kvar.

Har jag nämnt att jag är väldigt stickrädd?

När lilla Svalan skrek som värst kunde jag inte låta bli att tänka på typiska filmscéner där patienten sitter i tandläkarens väntrum och hör hur den som just då får tänderna lagade ylar ut sin smärta. Oftast är det något tarvligt missförstånd med i bilden. Den väntande patienten hör inte det han tror sig höra.

Men den här gången slår jag vad om att lilla Svalan satte skräck i halva väntrummet. Ibland överträffar verkligheten dikten.

Nu är det i alla fall överståndet. Den utdragna tanden har fått göra sällskap med sina föregångare och tandfén har levererat 15 kr på fönsterbrädet. Har vi riktig tur var det här sista gången lilla Svalan behövde dra ut en tand. En tredje gången gillt i så fall.