Jag kör en främmande bil.
Jag kör från Göteborg på okända vägar.
Det är novemberkväll och så höstmörkt som man bara kan tänka sig.
Dimman seglar mot mig i tjocka sjok utmed vägen. Bitvis är den flortunn och knappt besvärande men så, utan förvarning, slår den till med sin vita knytnäve mot bilrutorna och förblindar allt och alla.
I bilen transporterar jag min dyrbaraste skatt.
Två sover i baksätet och bredvid mig i fram sitter en och halvslumrar.
Jag ömsom kröpkör, ömsom skyndar på för att hinna hem innan även jag blir bergatagen av tröttheten. Jag blir omkörd, kör själv om, blir omkörd igen. Koncentrartionen är på topp. Radion är avstängd. Allt är tyst.
När vi kommit hem och gått och lagt oss känner jag att jag fått träningsvärk i låren.
