Kanske kan man i bästa fall kalla det ett bevis på min positiva och hoppfulla inställning till livet.
Detta att jag sätter klockan på kvart i sex och pallrar mig upp för att med allt annat än dansanta steg ta mig igenom alla morgonritualer. En timma senare väcker jag Guldgossen för att han ska hinna vakna till och förbereda sig för skolan och efter ytterligare en kvart tassar jag in till lilla Svalan och sticker febertermometern i hennes mun.
Hon hade en aning förhöjd temperatur i går kväll och klagade över ont i halsen. Jag borde ha förstått att hon inte skulle kunna gå till skolan i dag, men med mitt tidiga uppstigande visade jag åtminstone mig själv att jag bar på ett hopp.
Hoppet glimrade till en kort sekund i febertermometerns upplysta display tillsammans med siffrorna 36,8 men så dog det lika snabbt som lilla Svalan lyckades kraxa fram:
-Jag kan inte svälja. Det gör för ont.
