I dag är det första skoldagen, äsch, jag menar arbetsdagen. Men jag är lika nervös som om det vore min första skoldag efter sommarlovet. Det var så länge sedan jag satt bakom min dator på jobbet och visste exakt vad jag skulle säga, och till vem, och raskt och trevligt dessutom.
När jag cyklar till jobbet försöker jag minnas mina skolstarter men kan inte komma ihåg en enda.
Jag övergår raskt till att insupa morgonen i stället. Det är redan varmt ute. Jag bär shorts men fryser inte om benen trots att jag trampar på för fullt. Solen viskar att den inte ämnar spara på krutet i dag.
På väg genom en vaknande stad som fortfarande andas semesterdvala känner jag hur morgonen lyfter från marken, från buskar och träd, från hustaken – och svävar iväg för att lämna plats åt dagen.
Arbetsdagen.
Den första.
