Det fanns en tid i mitt liv när jag var prisgiven åt begär, när varje dag var en kamp för att mätta mitt behov, för att tillfredsställa mitt beroende.
Drogen hette vitlöksbröd. Den lockade och drog och ville alltid snärja mig i sitt garn.
Till slut blev jag fri.
Nu för tiden kan det gå flera veckor mellan de tillfällen då jag nyttjar vitlöksbröd. Jag känner fortfarande lockelsen, för varje tugga vill jag bara ha mer och mer, men jag kan stå emot. Jag kan döva lockropen.
I dag har jag för första gången erkänt mitt nya beroende.
Efter mitt livs fjärde glas färskpressad ananasjuice med grönt äpple och färsk ingefära är jag redan fast i ingefäraträsket. Dessutom har jag även börjat öka på dosen som krävs för att mätta efterfrågan.
Det här kan gå hur långt som helst. Om bara någon månad kanske jag måste tugga i mig en hel rot för att stilla begäret.
