Mitt “väcka mig själv”-knep från i går fungerade inte i dag. Jag trodde jag ställt in min inre väckarklocka på nio (visst är åtta timmars sömn lagom!) men vaknade strax innan åtta i stället.
Med tung huvudvärk och stel kropp.
Jag masade mig upp för en stund i badrummet och gick sedan ner och gjorde i ordning två knäckemackor och ett stort glas rykande hett te. Jag älskar chaite. En rejäl omgång att njuta av en lång stund och sedan kan jag vara beredd att ta mig an dagen.
Jag knaprade i mig mina smörgåsar och smuttade försiktigt på teet. Fortfarande för hett.
I stället slog jag upp tidningen och började läsa om födda och döda. En kvinna har fött barn (sitt femte) på Skara sommarland.
Greppade försiktigt teglaset igen för att se om det hunnit svalna något till drickstemperatur.
Och tappade glaset! Över mig, över bordet, över två stolar, över golvet, över tidningen…
Hur kan 3½ dl te bli så mycket vätska när det inte längre befinner sig i sitt glas? Och varmt var det. Jag drog ner byxorna i ren reflex för att inte bränna mig på låren och sedan stod jag och såg ut över förödelsen. Det var så nära att jag börjat gråta att jag fick säga till mig själv på skarpen:
-Inte gråta nu Zäta! Du klarar det här! Det är bara lite te!
Dessutom är det vansinnigt att gråta när man redan har huvudvärk. Det blir bara mycket värre.
När jag svabbat, torkat och lagt tidningen på tork i uterummet upptäckte jag att projektet jag hållit på med så länge, som också låg på köksbordet, klarat sig från tekatastrofen. Det gjorde mig genast på bättre humör.
Nu sitter jag och jobbar vid datorn med en flaska vatten bredvid. Den har en välskruvad kork och en liten drickpip som inte släpper ut mer än några droppar vatten i taget, om nu olyckan skulle vara framme igen.
