I dag kommer Guldgossen hem från sitt liv som dräng på mina föräldrars bondgård.
Han hade verkligen sett fram emot att få leva som jag gjorde när jag var lite, att få gå i sina förfäders fotspår. (Jag kände mig stenåldersmässig när han förklarade att det skulle bli intressant.)
Nu blev det nog inte riktigt lika intressant som han föreställt sig, och det största delen beror det på att det har regnat. När det regnar kan man nämligen inte köra hö, och det är just hökörningen som jag så måleriskt beskrivit som mitt sommarjobb från barndomen.
Men Guldgossen har gjort nytta ändå. Han har varit hantlangare vid byggnadsarbete och gott sällskap åt min mor. Och även om han inte jobbat så hårt precis så har han i alla fall kört traktor och skjutit luftgevär. Bara en så´n sak!
Visst har vi hunnit sakna honom lite grann, Förundersökningsledaren och jag, men den som längtat mest är i alla fall lilla Svalan. Hon har saknat sin bror så till den milda grad att hon grät längen och väl i tisdags kväll.
Och i går eftermiddag ringde Guldgossen och ville komma hem en dag tidigare än avtalat. När jag pratat med honom en stund kröp det fram att han saknade lilla Svalan.
Förundersökningsledaren och jag fällde varsin lycksalig tår över våra barns syskonkärlek och jag hoppas i mitt stilla sinne (jag har nog ett sådant trots allt) att de nu ska hålla sams, i alla fall över midsommar.
