Zäta

Jag förklarar för lilla Svalan att det inte alltid är bra att gråta. Många påstår att det är skönt att gråta ut, men själv får jag alltid huvudvärk av att gråta.

-Och så blir man så ful, säger jag till lilla Svalan.
-Inte jag, jag är alltid söt!

Förundersökningsledaren är hemkommen från kyrkan och vi äter en sen middag tillsammans. Han frågar lilla Svalan hur hon tag det när hon fick veta att hon inte kunde vara med på fotbollen.

-Jag har inte gråtit men inuti är jag faktiskt helt förkrossad.

Vi sitter vid matbordet med tallrikarna fulla av ris och ugnskassler.
Lilla Svalan säger:
-Man föds, får näring och växer till sig, och sedan dör man.

Efter några tuggor mat fortsätter tankebanan:
-Livet är som en uppäten gurka.

Lilla Svalan har drabbats av overklighetskänslor. Efter att ha legat i badet för sig själv en lång stund kommer hon ner för trappan och säger att det känns som om hon inte hör hemma i huset.
-Är det här verkligen mitt hus, bor jag här?

Hon känner sig också osäker på om Förundersökningsledaren och jag är hennes föräldrar, och Guldgossen hennes bror.
Hon känner sig inte ens hemma med sitt egen huvud.

Guldgossen går genast fram till sin lillasyster och ger henne sin allra varmaste kram.
-Känner du att jag är din bror nu!

Men overkligheten har trängt sig på för mycket för att en skön kram ska kunna avhjälpa. Och jag vet hur hon känner. Jag minns det från när jag själv var liten. Det var som om tiden stod stilla och inget var vant och känt. Jag var en främling i mitt eget liv.

Jag hoppas att en god natts sömn ska hjälpa.

Lilla Svalan säger själv:
-Jag känner mig sinnessjuk.

Lilla Svalan har varit vaken i två timmar. Nu vill hon ha frukost.

Jag ber henne kolla tempen först.
38.1 grader.

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer…

Och just den här dagen fick bli en vab-dag.
Jag hade det nog redan på känn i går kväll, när lilla Svalan grät över växtvärk, snuva och huvudvärk.

I dag är hon så där nyförkyld, med rinnande näsa, snörvelröst, röda ögon och utan ork. Hon har dock ingen feber.

Jag har försökt locka iväg henne till skolan genom att muta med bad i kväll. Om man inte går till skolan kan man inte åka och bada på kvällen. (Och hon har ju ingen feber, så hur farligt kan det va…) Jag tog till och med till tricket:
-Men du kan väl åka till skolan och se hur det går. Du får ringa till mig om det inte blir bättre.

Men icke!
Lilla Svalan har tittat trött på mig och sagt:
-Mamma, jag orkar ändå inte bada i kväll. Jag känner mig för dålig för det!

Då slog mammagenen till (den där som jag så ofta känner att jag undertrycker till förmån för jobbet) och jag bestämde att lilla Svalan faktiskt är för sjuk för att orka med en skoldag, även om hon inte har feber.
Dessutom kanske jag kan mota Olle i grind. Om hon får vara hemma i början av förkylningen blir hon förhoppningsvis frisk snabbare.

Mina kära kollegor har redan saknat mig och skrivit en kommentar här på bloggen, eller var det muffins de saknade?
Och jag har erkänt att jag glömt muffinsen hemma i frysen även om jag kommit till jobbet idag.

Lilla Svalan kommer hem från badhuset. Hon är VRÅLHUNGRIG. Jag är inte hemma men hör ändå hennes vrål eftersom jag just då råkar ringa till Förundersökningsledaren från affären.

När jag kommer hem står maten på bordet och familjen är samlad och väntar.
Förundersökningsledaren lyfter på locket till karotten och avslöjar innehållet: pytt i panna.

Besvikelsen står målad i lilla Svalans hungriga anlete. Hon uttrycker sig ändå med väl vald diplomati:
-Det här var inte riktigt vad jag förväntat mig!

Lilla Svalan gör matteläxan. Hon ska färglägga en bild med rätt färg genom att räkna plus- och minustal.

Lilla Svalan plockar fram sina grövsta färgläggningspennor. De behöver vässas men vi har ingen så stor pennvässare. Jag tar fram den stora kökskniven och vässar för hand.

Lilla Svalan ser fashinerat på och säger med beundran i rösten:
-Mamma, vad du är cool!

Lilla Svalan går på handboll. Varje tisdag mellan 17-18 är det träning i skolans gympasal. Hon tycker det är kul och jag tycker det är jättebra att hon ägnar sig åt någon idrott som tränar upp både bollsinne och laganda.

Vi har betalat en årsavgift och förklarat för lilla Svalan att vi vill att hon ska gå på alla träningarna, både för att hon bestämt sig och för att vi betalat.

I kväll blir det ingen träning.
Lilla Svalan har blivit erbjuden att följa med bästa kompisen och hennes familj till badhuset. Efter en kort överläggning med Förundersökningsledaren fattade jag beslutet att lilla Svalan ska få bada. Jag vet att hon tycker det är jätteroligt.

Hur skulle ni gjort? Undantag för att undvika väsen och för att vara snäll, eller hårda bandage och hålla på reglerna?

Det var tur att mina barn “skötte sig” så bra i morses och var snabba som vinden, för trots att jag egentligen väckte dem för sent på grund av min egen morgonseghet, så var vi i god tid till skolan.

Och när barnen hämtade sina väskor från framsätet upptäckte lilla Svalan att hon glömt overallen hemma. Guldgossen upptäckte inte att han glömt sina tjockebyxor men jag hann hem och hämtade bådadelar för leverans till skolan, och är ändå i tid till jobbet.

Är vi inte duktiga så säg!

I går vid kvällsmaten satt jag och berättade historier från min barndom för barnen.

Bland annat berättade jag om ett tillfälle när jag råkade ut för en olycka som kunde gått riktigt illa, om inte Gud skyddat mig.

När Guldgossen hört berättelsen till slut tittar han pillemariskt på mig och frågar:
-Var detta före Kristus?

Lilla Svalan har inte ett gram fett på kroppen. Det är skinn och ben och tack och lov även muskler.
På grund av hennes obefintliga reserver är hon tämligen beroende av att få energipåfyllnad – snabbt, så fort orken tar slut.

I går kväll var ett sådant tillfälle. Lilla Svalan kom hem från handbollen kvart över sex och var oregerlig. Hon var sur och arg för att hon inte fått ta med en kompis hem och hon var sur och arg för att hon tyckte att Guldgossen retade henne och hon var sur och arg för att vi fick kinesisk korv till middag och hon var sur och arg för allting.

När vi ätit blev hon lugn som en filbunke. Alla arga ord och skrik, gnäll och gnöl bara rann av henne.
Förundersökningsledaren tittade på henne och fick till och med ett litet leende tillbaka.
-Vad bra att du är glad igen!

Lilla Svalan förstod genast vartåt det lutade, eftersom vi ofta tjatar på henne om att hon behöver äta bättre och kontrade snabbt med:
-Jag är inte glad, jag är bara tyst!

I eftermiddags spelade vi A-Ö som Falunsystern och hennes fästman fått av oss i julklapp. Spelet går ut på att täcka sin bricka där alla bokstäver i alfabetet finns uppradade, genom att komma på ord med rätt begynnelsebokstäver på ett givet tema. Ett tema kan till exempel vara danser och man får 15 eller 30 sekunder på sig att komma på till exempel: bugg, foxtrott, tango, vals, hulahula, jenka, mamba, pardans och så vidare.

När tiden är ute och man klämt ur sig så många ord som möjligt och täckt de bokstäver man kunnat, får medspelarna protestera om man kommit på ord de inte tycker passar in. I exemplet ovan kommer förmodligen något protestera mot “pardans” eftersom det täcker in många danser.

Under en omgång fick Falunsyster i uppdrag att nämna saker som är naturligt kalla.
Hon sa:
-Bergstoppar, is, glass, dadlar, fisk…
Jag framförde protest mot dadlar som jag inte tycker är naturligt kalla.
Lilla Svalan framförde också en protest:
-Bajstoppar är väl inte så kalla!

Förra veckan kom Lilla Svalan hem med årets första julklapp till Förundersökningsledaren.
På fritidsslöjden har hon ritat förlaga, sågat, filat, sandpapprat och oljat en jättefin smörkniv.
Tillsammans med paketet fanns också ett brev.
Alla eleverna i klassen hade fått i uppgift att skriva ett brev. Det fick inte vara ett kärleksbrev och inte en kompislista, men annars kunde det handla om vad som helst.

Så här skrev lilla Svalan:
För den som behöver översättning:
“Hej pappa.
Jag älskar dej.
Jag gav minitandkrämen till dej för att du skulle ha det bättre i fjällen.
Hej då pappa.”

Minitandkrämen är en liten liten tub tandkräm som lilla Svalan fick som produktprov när hon följde med sin bästa kompis och handlade en dag. Efter att ha smakat på den och konstaterat att den var för skarp, gav hon den till Förundersökningsledaren. Tanken är att han ska kunna använda den under nästa fjällvandring, när all packning ska minimeras.

När jag fyllde år fick jag en stor målning av lilla Svalan.
Hon tyckte att jag skulle sätta upp den på väggen, till exempel i sovrummet. Jag hade av förklarliga själ inte så stor lust med det, utan har i stället haft målningen undangömd i en kista.

Förundersökningsledaren hittade målningen när han la ner några plädar i kistan häromdagen, och lyckades hör och häpna, övertala lilla Svalan om att få slänga konstverket.

Men först tog han ett kort, för att föreviga skapelsen i lite mer lätthanterligt format.

Varför jag inte ville sätta upp lilla Svalans present på väggen?

Gissa!

Här ska ni få mitt bästa städtips:

Tag en styck städsugen lilla Svalan.
Lova henne att hon ska få svabba golven.

Det var allt.
Det räcker för att få golven både dammsugna och våttorkade. Jag kan garantera att lilla Svalan tjatar hål i huvudet på dig tills du sett till att dammsuga överallt så att hon kan gå efter med moppen.

Och eftersom hon inte är världsbäst på att städa (än, jag är övertygad om att hon kommer bli) så kan du själv passa på att ta ett extra varv och gno lite på alla fläckar innan du häller ut skurhinken.

Guldgossen är i skolan idag. Han var visserligen inte helt feberfri i går men ganska pigg, och utan feber i morses.

Nu är det lilla Svalans tur. Hon fick feber i går. Hon har också ont i halsen och är väl då mer uppenbart förkyld antar jag.
Det är naturligtvis tråkigt att lilla Svalan är sjuk, men samtidigt är jag lite lättad för det är ju samtidigt ett tecken på att Guldgossens feber var virusbetingad och inte hade med nacken att göra.

Om lilla Svalan har feber hela dagen idag så måste vi vara hemma i morgon. Det innebär i så fall att jag jobbade min sista hela dag för året för en vecka sedan.
Vissa människor skulle väl tycka att det var skönt, men jag får lite spatt för jag vet hur mycket vi har att göra på jobbet.

Ständigt detta dåliga samvete. Är man hemma har man dåligt samvete för att man inte jobbar, och skulle jag jobbat skulle jag haft dåligt samvete för att jag inte är hemma med barnen. Det är tur att det är barnen som varit sjuka, och inte jag själv. När jag själv är sjuk är samvetet dubbelt så högljutt när jag är hemma.

Nu har jag släpat med mig mitt sjuka barn till jobbet, bara för att vi sedan länge bestämt oss för att ha en riktig mastodontfika i dag, där alla bidrog med lite var.
Jag var för fikasugen för att låta lite feber hindra mig…

Efter fikarasten for vi till bibblan och lånade böckerna om Morfar Prosten av Eva Bexter. (Hoppas jag skrev rätt nu.)

Snabbstoppet på biblioteket ledde vidare till Willys och lite förrådspåfyllnad i form av frukt, bröd och mjölk.

När vi kom hem var Guldgossen rätt slutkörd. Jag tyckte det gick bra när vi väl var ute, men det märks att han inte är frisk. Febertermometern visar dock på bara 37,7 nu, så jag hoppas verkligen att det är tecken på att det är på väg åt rätt håll.

Vi kollade Guldgossens temp kvart över sju. Då hade han varit vaken en timma men bara ur sängen för toabesök en gång.
37,1 visade termometern och jag började återigen hoppas på att han skulle vara frisk nu.

Klockan åtta ringde de från vårdcentralen och kollade läget. Då var febern tillbaka med 37,9.
I går kväll nös Guldgossen några gånger så det kan nog vara så att det finns en liten förkylning på gång, men jag är inte säker. Febern kan också bero på nackskadan tror jag.

Vårdcentralen och jag kom överens om att vi fortsätter att avvakta utvecklingen. Blir han sämre kontaktar jag vården igen. Han har inte så mycket feber att han är riktigt dålig. Även med 38,6, som han haft några gånger under veckan, är han så pass pigg att han håller sig på benen. Han äter och dricker som han ska och är på gott humör.

Igår pratade jag med den ur personalen som var på plats under gympan i måndags, när olyckan med tjockemattan skedde. Nu vet jag lite mer hur det gick till och med den informationen så är jag mycket tacksam till Gud att Han höll sin vakande hand över min Guldgosse, för det kunde blivit så mycket värre.

Det var i början av gympalektionen och läraren och fritidspedagogen höll på att dela ut uppgifter till barnen om vad de skulle plocka fram för redskap. Medan Guldgossen väntade på sin uppgift sprang han omkring och busade tillsammans med några andra elever. Jag har förstått det som att han inte riktigt gjorde som han var tillsagd, och satt ner och väntade.

Vid ena långväggen i gympasalen står en tjockmatta uppspänd med ett rep. En tjockmatta är en sån där stor tung madrass som man lägger upp som landningsgrop efter plinthopp och liknande. De är rejält tunga och det krävs två vuxna som tar tag i var sitt handtag, eller en drös villiga barn, för att flytta mattan.
Guldgossen sprang mot mattan och hoppade in i den. Jag har sett barn göra så tidigare, och jag tror till och med jag själv var med om att göra det när jag gick i skolan. Det är så roligt att kunna springa i full fart och slänga sig i väggen, med vetskapen om att man inte skadar sig.

När Guldgossen slängde sig släppte repet som håller fast mattan vid väggen. Om det gick sönder eller om någon lossat på det eller inte satt fast det ordentligt efter tidigare användning förtäljer inte historien, och jag bryr mig ärligt talat inte heller. Det är sånt som händer helt enkelt.

Guldgossen upptäckte att mattan var på väg att trilla och backade snabbt bort från väggen, men ansiktet vänd mot mattan. Eftersom han sprang bakåt så snabbt så snubblade han naturligtvis och trillade på rumpan. Han såg att mattan kom och kurade ihop sig så gott han kunde.
Själv upplevde han det som att mattan träffade honom i ryggen, men eftersom han satt med benen rakt fram antar jag att han måste tagit första smällen med huvudet/nacken.

Fritidspedagogen som var närmast såg i ögonvrån vad som var på väg att hända men såg inte själva händelseförloppet. När hon kom fram satt Guldgossen fast under mattkanten, hoptryckt som en fällkniv, med rumpan stickandes utanför och överkroppen tryckt mot de raka benen.
Han fick alltså hela mattans tyngd mot huvudet/axlarna.
Hade han varit kvar inne vid väggen hade inte mattan hunnit falla så långt innan han blivit träffad, och smällen hade inte alls blivit lika hård.

Av förklaringen förstår jag nu att det kunde ha gått mycket, mycket värre. Några dagars oförklarlig feber och lite ont i nacken kan jag gärna tugga i mig, tacksam över att Guldgossen inte är förlamad.

De har ringt från vårdcentralen. Och bestämt att vi avvaktar lite till. Eftersom Guldgossen är bättre i nacken.

Febern kan lika gärna bero på ett virus.
38,6 har han nu.

Vårdcentralen ringer upp mig tidigt i morgon bitti och kollar läget. Jag tackar och bockar över denna ynnest.

38,3 men den lätta huvudvärken har gått över.
Ja, det handlar såklart om Guldgossen.

Medan jag går omkring och deppar lite och är lite mammaorolig och längtar efter jobbet (släktingkollegan ringde just och fick mig att önska att jag vore på jobbet)
och är allmänt blå, så håller Guldgossen humöret uppe. Min lille älskling!

Jag börjar bli trött på det här nu.
Det är tredje dagen hemma med Guldgossen och han har fortfarande 38 grader och är lite stel i nacken och har ont.

Jag har känt igenom nacke och hals med mina magiska massösfingrar och jag tycker svullnaden har gått ner, framförallt på ena sidan av halsen. Däremot överreagerar han fortfarande på beröring så det är ju uppenbarligen något som inte står helt rätt till.

Jag har ringt vårdcentralens talsvar och de ska ringa upp fem över tio.

Guldgossen är inte förkyld men har feber ändå.
Jag börjar gissa att han fått en inflammation i nacken. Han är öm och svullen på båda sidorna av halsen.

Jag ringde till vårdcentralen för en stund sedan, för att fråga om de inte kunde tänka sig att ta en titt på honom i alla fall.
Meddelandet jag fick var att deras telefonkö var full för idag.

Tack för det televerket…

Guldgossen hade bara 37,4 i morses. “Jippie” sa jag och tog ut glädjen i förskott.

Förskottsglädjen är ibland den enda glädjen man får, så då är det lika bra att passa på.
Nu har han 38 grader igen. Det ser mörkt ut för morgondagen.

Nacken är dock bättre, även om han fortfarande har ont och inte kan röra på den fullt ut utan ont. Jag gjorde en liten egenhändig undersökning i går kväll och klämde igenom rygg och nacke. Han är svullen och har ont på båda sidorna om halsen men jag hittade inga konstigheter i ryggen. Kanske har vårdcentralen rätt när de gissar på en sträckning.

Det blir VAB i morrn med. Guldgossens temp har ökat en aning till 38,3. Det är inte så farligt, men det är i alla fall inte skolvänligt. Dessutom har han fortfarande ont i nacken och ser mest ut som en stolt tupp när han försöker balansera huvudet mitt på halsen för minsta möjliga smärta.

Jag är lite frustrerad för jag skulle bra mycket hellre vilja jobba än gå här hemma och dröna. Vi har jättemycket att göra på jobbet och igår fick jag till ett rätt bra flow på eftermiddagen och jag hade på känn att det skulle smitta över till i dag också.

Jag har i alla fall fått skrivet alla kuvert till julkorten. Det tog ett tag så det var ju bra att det blev gjort nu, innan julen är över. Inget ont som inte har något gott med sig.

37,6 halv nio.
37,9 halv tio.
38,0 halv elva.
37,2 halv tolv.
37,6 halv två.

Sjuksköterskan har ringt igen och kollat läget.
Guldgossen är bättre i nacken. Han kan vrida den åt alla håll och titta nedåt. Inte med fullt utslag och inte utan smärta, men det är mycket bättre än i morses.

Blir han inte bättre och bättre så får jag ta kontakt med dem igen.
Sköterskan gissar på en sträckning. Värme och vila är medicinen.

Jag hade rätt.

Läkaren rekommenderade alvedon och avvaktan.
Vi kollade febern innan de ringde och den har gått upp från 37,6 till 37,9. Sköterskan frågade mig var febern kommer ifrån. Jag kunde tyvärr inte ge henne något tillfredsställande svar.

Det finns många tänkbara alternativ som jag ser det:
1. Guldgossen skadade sig vid olyckan igår och har feber på grund av någon infektion eller inflammation i nacke/rygg.
2. Guldgossen är förkyld och har feber på grund av det och har ont i nacken antingen på grund av förkylningen eller på grund av fallet.
3. Guldgossen har fått svininfluensa och har feber och ont i nacken på grund av influensan.
4. Guldgossens kropp har invaderats av utomjordingar som under natten planterade in ett litet chip i hans nacke och nu har han feber eftersom han smittats av ett utomjordiskt virus.

Jag har bara nämnt de två första alternativen för vårdcentralen…

Mina mornar börjar bli en följetong. Ibland är det lugnt och fint och rofyllt men oftast handlar det mer om stress och snabba ryck.

Läs om andra mornar här, här, här och här.

I morse var det en panikmorgon.
Lilla Svalan hade sovit mellan oss i dubbelsängen sen klockan tre då hon inte ville ligga ensam på grund av växtvärk. Förmodligen hade hon rätt rejält ont eftersom hon under återstoden av natten antingen lindade sina armar eller ben omkring mig, och under stundom båda delar. Jag har med andra ord inte sovit särskilt mycket de tre sista timmarna av natten.

Seg i kropp och knopp tog morgonförberedelserna lite längre tid än vanligt och inte förrän klockan fem över sju väckte jag barnen. Då var det tio minuter kvar tills vi skulle åka hemifrån.

Jag puttade igång Guldgossen och drog täcket av lilla Svalan och beordrade dem båda snabb uppstigning och påklädning.
Från Guldgossens rum hördes, om inte ett avgrundsvrål, så åtminstone ett hiskeligt tjut. När han försökte sätta sig upp kände han att han hade jätteont i nacken och kunde inte röra sig utan att det högg till av smärta.
Jag fick hjälpa honom upp genom att stötta nacken för att han skulle kunna ta sig till toaletten.

För några år sedan gick jag en Röda Korset-kurs i första hjälpen för barn och där fick vi bland annat lära oss att nack-och ryggskador inte är att leka med.

Guldgossen trillade på gympan i går och fick en tjockematta över sig. Hade han inte fått det hade jag förmodligen inte varit orolig utan bara avfärdat det hela som nackspärr efter en dålig natt, men eftersom han råkat ut för en olycka vill jag ta det mer försiktigt.

Vårdcentralen har just ringt upp och sköterskan jag talade med är iväg och frågar en läkare om de ska plocka in Guldgossen för undersökning eller om de ska avvakta och se om det går över av sig självt. Jag måste erkänna att jag inte alltid hyser full tilltro till vårt svenska vårdsystem och misstänker därför att de kommer göra som vanligt; rekommendera en alvedon och be oss ringa igen om det inte går över på ett par dagar.

Jag skrev ju ett inlägg om gårdagens luciatåg.
Och om hur Guldgossen efter ett tag ställt sig upp trots att de av lärarkåren beordrats sittande läge.

Hemma förklarade Guldgossen varför han och så småningom även de andra stjärngossarna ställt sig upp:
-Vi var så nyfikna och ville se om det var någon mer som svimmade.

Nu har Guldgossen haft sitt livs luciatåg. Ja, jag tror faktiskt aldrig att han gör om det.

Det är fyrorna på hans skola som är lucior, tärnor, stjärngossar och tomtenissar. Tre pepparkaksgubbar och en Staffan Stalledräng var också med. Det finns ingen frivillighet utan alla ska vara med, och det tycker jag är bra. Då kan man varken vara avundsjuk på de som uppträder, eller ha anledning att tycka att de är töntar.

Skolan är ganska stor, med många elever, och därför är det uppdelat på två tablåer, en kl 08.15 och en kl 09.00.

Förundersökningsledaren var och tittade på den första. Jag tror att det mesta gick bra, men det var tre elever som svimmade. Två tärnor och en tomte. En av tärnorna trillade på pianot och slog sig nog en del. När det dunkade till i pianot blev det tyst i hela kyrkan.

Jag såg den andra föreställningen. Då hade alla barn hunnit hetsa upp sig rejält av de som tuppat av första gången och det låg en otäck förväntan redan i lokalen innan luciaföljet gjorde entré.

Lärarna hade förståndigt nog uppmanat eleverna att sätta sig ner om de började känna sig svimfärdiga, men det var ändå några elever som dröp. De andra satte sig ner allt eftersom. En efter en leddes de ut av föräldrar och lärare.
Jag stod längst bak i lokalen och hörde upprörda föräldraröster som önskade att de skulle sluta med uppträdet och barnen i publiken hade naturligtvis också en hel del åsikter om det som hände, även om det inte alls var samma åsikter som föräldrarnas.

Efter tre sånger bestämde körledaren att alla elever i tåget fick sätta sig ner på scénen, och så fortsatte man programmet sittandes. Jag tycker det var ett helt korrekt beslut. Efteråt pratade vi om att “the show must go on” och det är också en lärdom. Ett avslutat tåg skulle bara föra mer nederlagskänsla med sig. Barnen sjöng lika bra sittandes. Och sjöng bra, det gjorde de. Det är ojämförligt det mest välljudande följe jag hört av barn och då är jag ingalunda någon oskuld i luciasammanhang.

Guldgossen satte sig när alla andra också gjorde det, men efter ett tag tröttnade han och ställde sig upp igen. Även de flesta andra stjärngossar ställde sig upp efter ett tag. Guldgossen tog av sig struten när han tyckte att den klämde för mycket mot strupen och jag berömde honom för det också efteråt.

Dagens hjältinna var helt klart lucian. Hon var den enda med levande ljus och hade en tung börda på sitt huvud och dessutom ett tungt uppdrag. Stoiskt som en Amazon stod hon ensam kvar mitt på scénen medan hennes kamrater satte sig ner runt omkring.
En av lärarna förbarmade sig över henne och bar fram en stol hon kunde sitta på.
Efter mer än halva tablån gick hon och satte sig på golvet bredvid en av tärnorna och bad om hjälp med att blåsa ut ljusen i kronan. Då hade det runnit ner stearin från de fladdrande ljusen långt ner i hennes ljuslockiga hår och även runnit brännhett stearin i ansiktet.
Hon är en stentuff brud som inte bangar i första taget. Guldgossen har berättat att man lottade fram lucian, och även de andra aktörerna, och den här gången tycker jag verkligen att lotten föll väl ut.

Summa sumarum så var det ett ganska annorlunda luciatåg i år. Inte sämre och kanske inte bättre, men annorlunda!Guldgossen med strut och stjärna.

Idag är det Luciadagen.

Därför har lilla Svalan fått ta plats som header under helgen.
Kortet är taget under hennes sista år på dagis. Kronan var för stor och kanade ner hela tiden, till allas förundran och glädje.

Vi sitter vid matbordet och försöker föra en normal konversation. I alla fall Förundersökningsledaren och jag.
Vi pratar om en av församlingens tidigare ungdomsledaren, som flyttat till Gävle och numera…

-Mamma, du sa ett svärord, utbrister lilla Svalan.
-Nej, korrigerar jag. Gävle är inget…
-Nu svor du igen!
-Gävle är faktiskt en…
-Pappa, mamma svär!

Vi skrattade en del åt Guldgossens kommentar om lilla Svalan som Askungen i går kväll.

Tydligen så pass mycket att lilla Svalan levde kvar i sagovärlden under natten.
När jag väckte henne i morses gäspade hon stort och sa:
-Jag känner mig som Törnrosa. Jag skulle kunna sova i hundra år till!

I kväll städar vi. Dammar, dammsuger och gör rent toaletterna.
Lilla Svalan vill våttorka också men det spar vi till närmare jul.

Vid kvällsmaten diskuterar vi den kommande julstädningen och lilla Svalan kvittersjunger:
-Jag ska få skura golven, trallalalallala…

Guldgossen tittar fascinerat på henne och säger:
-Hon är som Askungen!

Den här morgonen var ljusår från gårdagens.

Vi hade gott om tid, barnen skötte sig exemplariskt och jag var en lugn och timid moder med en ängels tålamod och med stämma som en porlande vårbäck (i stället för ett rytande lejons).

Lilla Svalan vaknade strax efter tre i natt och hade drömt en mardröm. I drömmen var hon och Guldgossen jagade av en leopard. Det var som ett dataspel och de klarade sig hela tiden undan. Men så gick spelet på tok, lilla Svalan halkade på golvet och leoparden kom ikapp. När hon kände den varma andedräkten i nacken blev hon så rädd att hon vaknade.

Trots halva natten i trängsel i sängen så har jag sovit hyfsat bra, och det är såklart en av grundförutsättningarna för en fin morgon.

Guldgossen är däremot inte helt piggelin. Han hade lite förhöjd temp och förkylningssymptom, men inte värre än att han kunde gå till skolan. Jag har sagt åt honom att han får ringa om det blir sämre under dagen. I så fall kommer jag och hämtar honom.

Det är första gången på länge jag blir riktigt arg på barnen på morgonen.

Känns inte bra. Jag har skällt på dem och vi skiljdes inte direkt som såta vänner utanför skolan.

Lilla Svalan och jag har blivit lokalkändisar.

I och för sig är det inte så många som vet vilka vi är, men det är många som har sett oss.
Det finns nämligen en bild på oss på kommunens hemsida.
Nej, inte på förstasidan, men under barn- och skolkontorets sida.

Bilden har också synts i tidningen och finns på informationsbroschyrer som gått ut till en massa föräldrar i kommunen, kanske till och med till alla med barn i rätt ålder.

Vi ligger på en rödrutig filt i gröngräset och surfar på en bärbar dator. Jag har på mig en lila sak som mest liknar en städrock, men när man ligger sådär på mage så syns det inte.

I går träffade jag en för mig vilt främmande människa och hon utbrast genast:
-Nämen är det du? Jag har försökt logga in på skolkontorets service-sida tre gånger den senaste veckan, utan att lyckas. Och varje gång har jag sett en bild på dig och din dotter. Och jag har blivit så irriterad över att jag inte kommit in.

Någon har alltså vid upprepade tillfällen tittat på mig och känt sig irriterad.

Hmmm… Det finns visst vissa baksidor med att vara kändis…

Det bidde en VAB-dag i alla fall.

Lilla Svalan bröt ihop fullständigt när hon förstod att hon skulle gå till skolan medan Guldgossen fick lov att stanna hemma. Jag har lovat att hämta henne så fort skolan är slut, men jag misstänker att hon inte kommer vilja följa med mig hem för hon har så roligt på fritids.

Det är inte någon större fara med Guldgossen. En aning feber och vanlig förkylning helt enkelt. Men jag känner mig som en ovanligt bra mamma som ser till att hålla honom hemma. Jag vet ju att det är rätt och det bästa, men det är så lätt att tvinga iväg de små liven till skolan ändå, bara för att man själv hellre jobbar. I alla fall är jag så´n. Det klart att det är skönt att vara hemma en dag, men uttrycket “plikten kallar” är alldeles för djupt inpräntat i mig för att jag ska må riktigt bra när jag inte jobbar.

Jag var förresten en halvtimma på jobbet i morses i alla fall. Bara för att starta igång veckan. Jag vet ju att de klarar sig bra utan mig och det är väl lika delar fåfänga och pliktkänsla som ligger bakom, men i alla fall. En halvtimmas jobb är ju dessutom knappt ens försvarbart ekonomiskt och absolut inte miljömässigt med bilresa fram och tillbaka, men jag kompenserade det med att handla på vägen hem.

Guldgossen är så pass stor att han klarar sig själv ett tag nu, men jag ringde ändå hem två gånger under de två timmar jag var borta. Och när jag kom hem tyckte han att jag varit borta onödigt länge.

Nu ska jag försöka att låta bli att blogga bort den här dagen.
Planen är att spela spel med Guldgossen, sy på ett lapptäcke (mer om det i nästa inlägg) och att ta hand om tvätt.

I kväll ska jag öva med kvartetten inför julottan. Vi ska träffas halv sex.
Klockan sex är det familjekväll för alla som hör ihop med någon i lilla Svalans klass. Förundersökningsledaren ska ta med sig barnen dit.
Klockan sju ska han vara på Tillväxtgruppssamling för killarna och jag får sluta övningen halv sju och åka till familjekvällen och byta av honom.
Det är för väl att vi har råd med två bilar!

I går bad Guldgossen Förundersökningsledaren nämna tre drycker. Förundersökningsledaren sa: saft, te och Coca Cola.
Äh, sa Guldgossen: Mer, Fanta Pucko!
-Så får du väl inte säga, ropade lilla Svalan indignerat och lugnade sig inte förrän vi förklarat att Pucko också är en dryck.

Idag har lilla Svalan en kompis här. Nu ämnar hon testa sina nyvunna kunskaper på sin vän.
-Säg tre drycker, uppmanar lilla Svalan.
-Jag vet inte… säger vännen.
-Mer Fanta dummer!

Jag hämtade lilla Svalan från handbollsträningen igår.
Precis innan de slutade delade ledarna ut lappar och berättade att alla var välkomna till luciafirandet om några veckor.

Lilla Svalan bad mig läsa på lappen. Det ska bli fika, lotterier och luciatåg av årskull -97. Lilla Svalan babblade upprymt:
-Då kan jag vara Lucia, eller tärna. Jag har ju alla grejjerna hemma.

Jag förklarade så gott jag kunde att hon inte skulle vara med i luciatåget utan bara komma som gäst.
Lilla Svalan godtog inte den i hennes öron lama förklaringen utan gick tillbaka till sina ledare.

Lilla Svalan: -Ska jag va Lucia eller tärna på luciafesten?
Ledare: -Nej, du behöver inte vara någonting. Det är de lite äldre barnen som har luciatåg för oss.
LS: -Men vad ska jag göra där då?
Ledare: -Du ska få fika och titta på luciatåget och så blir det lotterier och annat roligt.
LS: -Ska jag inte vara Lucia alltså?
Ledare: -Nej, precis.
LS med uppgiven stämma: –Men vad ska jag klä ut mig till då?

I bilen på väg till skolan.

Lilla Svalan: -Man får inte ha smycken på sig när man spelar handboll.
Zäta: -Nej, det klart.
LS: -Varken halsband eller ringar eller örhängen.
Z: -Nej, man kan ju fastna i varann när man spelar, och skada sig.
LS: -Eller tappa örhängena så att någon trampar på dem.
Z: -Ja, det vore ju synn. Men det behöver du inte oroa dig för. Du har ju inga örhängen.
LS: -Får man ha hårspännen?
Z: -Ja, det tror jag nog. De lossnar ju lätt.
LS: -Det känns som jag har ett örhäng i foten.

Idag fyller Guldgossen 10 år!

Vi har uppvaktat på sängen med frukost och paket.
Av lilla Svalan fick han ett önskat Othello och av mig ett Superhjältarna kvartettspel.
Han fick också boken Gusten Grodslukare.

Och så den stora presenten:

En scateboard/skatebord/scatebord/skateboard.
Tro´t den som vill men det är faktiskt lättare att slå in tingesten än att stava till den!

Som jag redan berättat så jobbade jag i Kaffestugan i söndags.
Förundersökningsledaren hjälpte också till, och även barnen.
Men sedan gick de och satte sig och fikade medan jag stod i kassan.

Efter en stund kom lilla Svalan fram till kassan och behövde en servett.
-Jag skulle vilja ha en sån där!
-Då får du ta en då!

Med otroligt förvånad uppsyn säger lilla Svalan:
-Va, är dom gratis?

Utvecklingssamtalet gick bra.
Jag tyckte att Guldgossen var mer närvarande än han brukar vara. Det är ju väldigt olustigt att vara föremålet för två vuxnas diskussion om hur man sköter sig men Guldgossen lyckades lyssna riktigt bra.

Mot slutet av samtalet märkte jag dock hur Guldgossen svävade iväg i egna tankar emellanåt.
När vi gick till bilen kunde jag inte låta bli att påpeka det och Guldgossen svarade:
-Jag försökte bara ha så roligt som möjligt.

I eftermiddag är det utvecklingssamtal för Guldgossen.

Jag har på känn att han inte kommer åtnjuta samma lovord som lilla Svalan fick när det var hennes tur.
Men han har tagit sig tycker jag. Han sliter hårt med läxorna nu och har mycket bättre diciplin.

Vi får övernattningsgäster i morgon. De ska sova i lilla Svalan rum eftersom hon har en utdragssäng.

I går kväll städade lilla Svalan frivilligt och noggrant rummet.
Hon avslutade den timslånga proceduren med att skriva en hälsning till gästerna på sin griffeltavla.

Det finns stora vinster att hämta i att låta barnen titta på ”Halv åtta hos mig”. De blir inte bara bättre på att laga mat och innovativa i köket. De lär sig också hur man får en gäst att känna sig välkommen.

Så här skrev lilla Svalan:
”Välkommen till mitt rum. Känn er som hemma.”

Nu ställs frågan på sin spets. (Sprutspets)

Barnen har fått hem ett papper från skolan där vi ombeds ge vårt medgivande till att de vaccineras.

Lilla Svalan spelar handboll på tisdagar.
Eftersom jag var hemma med sjuk Guldgosse igår hade jag möjlighet att vara med och titta på en del av träningen.

Det är jätteroligt att se ett tjugotal flickor, som varken kan passa, fånga bollar eller dribbla, försöka spela en match.

Jag la märke till att lilla Svalan är väldigt smidig. Jämfört med många av de andra rör hon sig med koordinerade rörelser, har koll på kroppen och är snabb i vändningarna. Det är något kattliknande över henne. Eller ska jag skriva sval-liknande. En svala svirvlar obehindrat genom sitt element och har inga problem med tvära kast.

Vi sitter och äter, jag och barnen.

Guldgossen försöker få lilla Svalan att gissa vad han ätit till lunch. Han ger några ledtrådar:
-Det börjar på H.

Lilla Svalan gissar:
-Är det handkakor?
-Hostsnitzel?
-Eller kanske hurtbullar?

Lilla Svalan stoltserar med 37,0 när jag mäter temperaturen i hennes öra på morgonen. Idag får hon åka till skolan.

Guldgossen väcker jag inte.
Hans feber steg snabbt i går kväll och vi gav honom ipren för att han skulle kunna sova bra.
Jag tror inte han har sovit något vidare dock. Två gånger har jag hört honom vara uppe i badrummet och han har pratat i sömnen och kastat sig fram och tillbaka i sängen ett otal gånger.

Vid ett tillfälle igår, när han var lite piggare, frågade han mig:
-Varför måste man vara hemma från skolan, bara för lite feber!
Jag behöver ju kunskap!

Det är fint att han inser det själv, att han behöver kunskap.
Men med en möjlig svininfluensa i kroppen, eller om det nu bara är något annat elände, så får han så vackert stanna hemma.

Lilla Svalan sitter och planerar sitt nästa födelsedagskalas. Det är drygt 10 månader kvar.
Hon vill bjuda alla i klassen, och så ska det vara i gympasalen på skolan, med hinderbana, mat, “gammelgäddan”, tårta och linjalerna (lianerna) ska vara ute så man kan leka Tarzanleken.

Hon är ruskigt lik mig i vissa hänseenden. Planerandet bland annat.
Själv tänkte jag på julafton när vi var ute och gick. Jag funderade på maten, ljusen, granen och vilken efterrätt vi skulle ha efter julklappsutdelningen. Ska det vara jultårta eller ris-a-la-malta?

Jag skötte mig utmärkt med Jeepen. Fråga bara Falun-systern och hennes fästman som var med i bilen.

Vi for till Italien-systern och hennes makes tomt, som de köpt ganska nyss. Den ligger jättefint, med en aning på-landet-känsla även om den är inklämd med hus på alla sidor. Tomten ligger ganska högt upp, med milsvid utsikt över grönskande ängar och böljande backar och i fonden stoltserar de höga bergen som man ser när vädret är klart.

När vi gick mot tomten säger Italien-systerns äldste son:
-Tomten… pappa Tomten!

Han var bara ett och ett halvt år när han träffade tomten förra gången, men trots massiv förklädnad lyckades han uppenbarligen avslöja sin far som tomten.

Vi talar allvar med Guldgossen om hans tempo i skolarbetet.
Han får för lite gjort, både i skolan och hemma.
Han drömmer sig bort, har svårt att koncentrera sig, och tänker bara på lekar, dataspel eller filmer.

Efter att både jag och Förundersökningsledaren hållit var sitt litet utlägg om detta, för att få Guldgossen på rätt spår igen, säger Guldgossen:

-Det var så coolt när den lille killen tog sig ut ur rymdskeppet!

********************************

Lilla Svalan och Guldgossen är osams vid läggdags.
Lilla Svalan har olovandes tagit en bok från Guldgossens bokhylla och Guldgossen går in i lilla Svalans rum och återerövrar den. Våld förekommer från båda håll.
Guldgossen häver ur sig några väl valda ord och lilla Svalan svarar:
-Nu är du dödsdömd!

Guldgossen är fortsatt förkyld. Febern är tack och lov på nedåtgående och han har inte hostat riktigt lika mycket idag, än, som i går.

Jag är hemma med honom idag. Vi får se hur det blir i morrn.

Guldgossen har en inlämningsuppgift i engelskan tills i morgon.

Han har skrivit en beskrivning av varje familjemedlem, på engelska (!) och jag har lovat hjälpa honom skriva ut bilder på oss som ska klistras in på sidorna.

Händig som jag är har jag infogat en bild i ett worddokument och sedan skrivit ut det på skrivaren.
Gissa vad jag upptäckte!

Jo, man kan ändra storleken på korten genom att dra omkring på kanter och hörn.
Om man drar lite i längden på kortet på … till exempel mig själv… så blir jag genast mycket smalare i ansiktet. Det är som ett litet trolleri!

Lilla Svalan har fått med sig två klasskamrater hem. Jag har fått förmana Guldgossen att inte beblanda sig med dem…

Lilla Svalan visar runt i huset.
“Här är mamma och pappas sovrum. Dom brukar inte bädda.
Här är mitt sovrum. Jag bäddar inte heller.
Här kan ni kissa om ni behöver, och det finns en toalett till där nere.
Här är köket, med kylskåpena.
Och det här spännande rummet är kontoret. Där sitter pappa framför datorn och mamma pysslar.”

Efter en liten stund ledsnar kompisarna och säger:
“Lilla Svalan, du behöver inte berätta så mycket. Kom så leker vi i stället.”

Sedan är det dags för mellanmål. Smörgås och O´boy.
Lilla Svalan är det perfekta värdinnan. Hon serverar O´boy och smörgåsar och skickar runt smör och ost och konverserar sina gäster obehindrat.
“Nu ser ni lite blyga ut. Ja, jag kan se det på er förstår ni. Men ni behöver inte vara blyga. Min mamma är jättesnäll.”

När jag försiktigt väckte lilla Svalan i morses ställde hon en helt naturlig morgonfråga. Det var något helt förväntat och fullkomligt självklart, en fråga man naturligtvis måste ställa när man nyvaken ser sin ömma moder lutad över sängen:

-Vad är en förfader för något?

Lilla Svalan och Guldgossen sitter vid frukostbordet. Det är söndag men ändå lite bråttom eftersom vi ska till kyrkan där Förundersökningsledaren ska spela bas till körens 25-årsjubiléeum och jag ska påannonsera radiosändningen.

Förundersökningsledaren och jag är klara med vår frukost. Han har gått upp för att byta om och jag rumstrerar om i köket.
Så överhör jag ett samtal mellan mina älskade små:

Lilla Svalan: -Jag vet en i vår familj som har en haka som en fläskfilé.
Guldgossen: -Vem då?
Lilla Svalan, med en teaterviskning: -Det är mamma!

Hemma med Guldgossen idag. Han har inte feber men är förkyld.

Jag var en timma på jobbet på morgonen och var med på måndagsmötet och körde igång veckan innan jag for hem till min sjukling igen. Han är så pass stor att han klarar sig själv en liten stund, även om han är sjuk.

Guldgossen har gjort upp planer på vad vi ska göra idag. Det handlar om TV-spel, dataspel och brädspel.
Jag har också gjort upp planer men det handlar mer om att ta hand om tvätt och vattna blommor.
Vi är inte riktigt på samma våglängd känner jag.

Lilla Svalan har varit och lekt med en klasskompis idag. Hon har ätit lunch där och jag ämnade ringa hem henne i lagom tid till att vi skulle hitta göra oss i ordning och åka till några vänner ikväll.

Men för en liten stund sen ringde telefonen. Det var lilla Svalan som snyftade och grät och försökte förklara att hon varit i skogen och lekt och skurit sig på en kniv. Jag kände inte igen numret hon ringde från och eftersom hennes gråt kom i vägen för en vettig förklaring så övertogs strax luren av en främmande kvinna som berättade att hon tagit hand om min blödande dotter.

Jag slängde mig i bilen och for och hämtade lilla Svalan som fortfarande var i upplösningstillstånd.

Där fick jag bilden lite klarare för mig.
Hon och klasskompisen hade gått till skogen för att leka och med sig hade de haft en kniv för att kunna tälja lite. När lilla Svalan använde kniven råkade hon skära sig rätt rejält i tummen. Hon blev naturligtvis rädd och sprang genast iväg för att ta sig hem till kompisens föräldrar. Kompisen blev kvar i skogen med deras cyklar.

På väg till huset tittade hon på sin tumme och såg att det rann blod på hela handen och då blev hon ännu räddare och skrek högt.
Hon sprang förbi ett hus där en snäll kvinna var ute och donade i trädgården och den snälla kvinnan förbarmade sig genast och tog hand om mitt blödande barn.

Det var från hennes hem de ringde och där hämtade jag lilla Svalan. De hade tvättat av såret och satt på dubbla plåster. Kvinnan arbetar inom sjukvården och trodde inte att det var någon fara med såret.

Jag placerade lilla Svalan i bilen och for hem till kompisen som hade tagit med sig båda cyklarna hem och just skulle ge sig ut för att leta efter lilla Svalan.
Cykeln la jag i kofferten. Bagageluckan gick inte att stänga, men det gjorde inget för det var inte lång väg hem.

När jag körde in bilen i garaget var jag fullt koncentrerad på lilla Svalan och tänkte därför inte på att kombinationen låg garageport och öppen bagagelucka inte är så lyckad.

Bagageluckan har rejäla skrapmärken och putsen kring garageporten är skadad.

Nu är vi två olyckliga kvinnor i familjen Zäta.

Vi satt i bilen, lilla Svalan och jag.
Lilla Svalan öppnade handskfacket (hur många har någonsin lagt sina handskar där?) och hittade en sago-CD med Peter Pan.

Med inlevelse började hon berätta om filmen hon sett hos bästa kompisen.
-Det var Peter Pan, fast mycket bättre, för det var inte tecknat!

Det lät på lilla Svalan som om en helt ny värld öppnats för henne. Den icke-tecknade filmvärlden.

Bästisen och lilla Svalan hade båda tyckt att Peter Pan var så söt, så söt. Bästisen hade paxat honom, och det hade lilla Svalan också gjort.
-Sen grälade vi om vem som skulle få honom och då kom vi på att vi kunde dela honom på mitten.
-Men sen grälade vi om vem som skulle ha överdelen och vem som skulle få underdelen. Både jag och Bästisen ville ha överdelen. Vad ska man ha bara ett par ben till? Det är ju inte dom som är söta.
-Sen kom jag på att det är bättre om vi kopierar honom.
-Men då kom vi på att han nog inte får plats i kopieringsapparaten…

Lilla Svalan har snöat in på “Trillingarna”.
Hon tittar ihärdigt på avsnitt efter avsnitt.

Det är i och för sig ganska genomtänkta program. Tre flickor trollas in i en saga av en elak häxa och så försöker de ordna upp allt till det bästa och häxan får sig en näsbränna.

MEN häxans röst är så irriterande. Jag blir galen på hennes gälla kacklande från TV-apparaten.
Jag ska be lilla Svalan ta på sig lurar när hon tittar i fortsättningen.

Guldgossen kommer glädjestrålande hem från Royal Rangers.
Även om svaret står skrivet över hela ansiktet frågar jag:
-Hade ni roligt idag!

Efter det självskrivna svaret frågar jag:
-Vad gjorde ni då?

Ett inte lika förväntat svar:
-Vi har byggt en toalett.

Jag tycker Guldgossen har lite för mycket läxor. Han går ju bara i fyran och behöver få göra annat än bara sitta med läxorna på kvällarna.

I fredags fick han engelskaläxa, med förhör på tisdag. Är inte det lite kort tid? Vi har rabblat glosor i bilen hela helgen. Lagom kul för hela familjen.
Men nu vet till och med lilla Svalan att bara heter “only” på engelska. Hon har däremot inte snappat upp “titta på” ännu utan översätter fritt med:
-Titt pau!

Lilla Svalan är arg och sur.
Hon tjurar för att vi har fått nya sängar och Guldgossen också, men inte hon.

I verkligheten är det bara jag och Förundersökningsledaren som fått nya madrasser. Sängramen är fortfarande samma som när vi gifte oss för 14 år sedan.
Och Guldgossen har fått min gamla sängbotten, nedlagd i Förundersökningsledarens ungdomssäng.

Egentligen är det lilla Svalan som har nyast säng. Hon fick en helt ny säng i julklapp förra året. Förundersökningsledaren snickrade ihop den medan hon sov och sedan bar vi över henne i den nya sängen så att hon vaknade i den på morgonen.

Men nu är hon sur och arg och ligger i min säng och gonar sig och hjälper mig att hålla värmen.

Italiensysterns äldste son hade lite långtråkigt idag och Italiensystern föreslog att de skulle bygga en koja under trappan.

-Faaalitt!
Så löd sonens kommentar till byggförslaget. Systern blev konfunderad.

Då frågade kloka mormor:
-Vet du vad en koja är för något?

-Nej!

Sedan var saken biff och nu finns det en jättefin liten koja under trappan hos mina föräldrar. Italiensysterns äldste går omkring och säger:
-Myyysitt!

Lyssnade på en mycket intressant föreläsning i kväll.
Igor Ardoris, kanske mest känd som gympaläraren i “Klass 9A” berättade om hur vi föräldrar kan hjälpa våra barn till positiva självbilder, positiva framtidsbilder och hur vi hjälper våra barn att motivera sig själva att fortsätta kämpa på med läxor och skola.

Kolla hemsidan till Igors företag om du är intresserad. Han verkar ha några öppna föreläsningar under hösten.

En mycket engagerande och duktig föreläsare också. Jag satt i två timmar utan att tappa koncentrationen för en sekund. Det händer ju inte så ofta!

Det blev en ofrivillig hemmadag idag.
Jag var laddad och vaknade en minut före väckarklockan. Körde min morgonrutiner med dagbok på toaletten, frukostägg, förberedelser av barnens väskor och allt det där.

När jag väckte barnen upptäckte jag att Guldgossen inte riktigt var i form. Mycket riktigt – en aning feber och heshet och oh, hemska tanke – ont i magen.

Jag körde lilla Svalan till skolan och tog en sväng till jobbet för att starta veckan.
Nu är jag hemma och vabbar. Det var rätt länge sedan sist.

Det går ingen större nöd på Guldgossen. Han är rätt pigg och febern har lagt sig. Lite magont kvarstår så vi får väl se vart det barkar hän. Det är ju främst på kvällar och nätter som saker och ting har en förmåga att barka, om det ska barkas. Så jag ämnar inte ropa hej förrän i morgon.

På förmiddagen har vi lekt skola. Eller, jag har lekt skola medan Guldgossen tvingats göra läxor. Guldgossen har haft svenska, matte, hemkunskap (han fick skala sitt äpple), idrott (ett slalomspel på X-box) och just nu är det rast. Själv har jag ägnat mig åt syslöjd (lapptäcke) och So (läst dagens tidning).

Vi hade en intressant diskussion om huruvida frukstund är rast eller inte. Jag tyckte att det var det eftersom Guldgossen slapp “lektionen” medan Guldgossen var av motsatt åsikt. På rasten ska man få göra vad man vill och att äta ett äpple var inte en av de saker han ville göra.

Jag ämnar fortsätta med syslöjden och tänker tvinga Guldgossen till mer matta och så lite engelska innan dagen är slut.

Lilla Svalan blev glad när hon fick veta att Guldgossen är sjuk. Det betyder nämligen att jag kan åka och hämta henne redan när skolan är slut, klockan ett.

Nu är det snart lunchdags.

Medan jag stod i Kaffestugan var Förundersökningsledaren och barnen flitiga i trädgården och klippte häcken på ena sidan huset. Den ser väldigt välvårdad och snygg ut nu.

När de kört iväg spillet till värmeverket och shoppat skridskor på friluftsfrämjandets stora bytardag for de till McDonald´s och dinerade. Lilla Svalan fick en gratis happy meal eftersom hon är med i Ronald McDonald Club och där får alla barn ett happy meal i födelsedagspresent.
Leksaken var en liten docka och en liten bok med en bild. När Guldgossen fick se boken sa han:
-Den där bilden skulle man kunna ta ut och så sätta in en egen bild på någon man tycker om.

Förundersökningsledaren lystrade naturligtvis nyfiken. Skulle han nu få reda på om Guldgossen har en hjärtevän?!

Guldgossen fortsatte ovetandes om Förundersökningsledarens förstärkta uppmärksamhet:
-På mamma till exempel.

När jag sa god natt till lilla Svalan i kväll lindade hon sina långa smala armar runt min nacke, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin lenaste, mest innerliga stämma:
-Mamma, jag älskar dej! Jag älskar dej mer än du kan ana.

Familjen Zäta är samlad runt frukostbordet.

Guldgossen sitter med rynkad panna och funderar.
Jag lägger märke till att han har ett horisontellt streck mellan ögonbrynen, en sorts bekymmersrynka som är väldigt framträdande.
Jag ber lilla Svalan att dra ihop ögonbrynen och se fundersam ut. I hennes panna framträder inte alls samma streck. Istället bildas två små fågelvingar som sprider ut sina vingar ut mot ögonbrynen.
Så är det Förundersökningsledarens tur. Hans panna fungerar likadant som lilla Svalans.

Jag ber Förundersökningsledaren titta på mig när jag rynkar pannan. Där hittar vi strecket som Guldgossen ärvt.
-Du har ärvt ditt streck av mig, utropar jag modersförtjust.
Guldgossen är inte ledsen för det utan breder ut armarna mot mig och säger:
-Mamma, med så kärvänlig röst att jag nästan blir rörd.

-Men vad har jag ärvt av dig då, säger han sedan vänd mot Förundersökningsledaren. Han funderar en halv sekund och utbrister sedan stolt:
-Min manlighet!

Föräldramöte ikväll.
Cyklade hemifrån fem minuter efter att Förundersökningsledaren och lilla Svalan kommit hem från jobb respektive handboll.
Cyklade om några långsammare föräldrar på väg till skolan (yes!)

Fick en av de sista stol-platserna i matsalen.
Kikade mig försynt omkring för att få svar på den viktiga frågan.
Kunde inte dra några bra slutsatser efter vilka föräldrar jag såg där. Mest okända ansikten och så många flerbarnsföräldrar.

Rektorn talade om framtiden och arbetet för att forma, inte bara en “bra” skola utan en “riktigt bra” skola. Kändes som en skrivbordsprodukt.
Skolan kändes plötsligt mycket större än jag någonsin tyckt när hon berättade att man jobbar hårt för att alla 21 klasserna ska “samverka” och “interagera” och “jobba tillsammans”.
Magkatarren som hållit sig borta sedan i våras tryckte plötsligt på i ryggen.
Varför är jag här?

Föräldraföreningens representant presenterade deras viktiga arbeta men lyckades inte berätta vad de gör, bara att det är roligt och att fler föräldrar är välkomna att vara delaktiga i vad det nu är det gör. Rektorn avbröt henne efter ett tag.
“Snart ska ni får gå till era klassrum, eller ja… era barns klassrum.”
Jo, men vilket?

Så äntligen kom lärarna fram och presenterade sig och jag drog en lättnadens suck när jag fick klart för mig att det var Guldgossens föräldramöte jag var på.
Lilla Svalans är alltså nästa vecka.

Det hade varit aningen pinsamt att irra runt mellan klassrummen utan att veta vilket barn det handlade om ikväll. Jag har ju ändå bara två.

Idag har lilla Svalan varit och lekt med en klasskompis nästan hela dagen.
Guldgossen och jag har ägnat oss åt Siedler (Settlers på svenska) och matteläxan.

Matteläxan var ganska klurig.
Eller vad sägs om de här uppgifterna:

1. Ida älskar att stå på händer och gör det flera dagar i veckan. Hur många minuter i veckan står hon egentligen upp och ner?

2. På helgerna åker Arvid och hans familj runt med deras nya bil. I helgen åkte de runt till flera ställen. Hur många mil blev det?

3. Theo simmer fram och tillbaka flera gånger i poolen. När han simmat klart går han upp och värmer sig. Hur många meter hade han simmat?

4. Sophie klippte håret när hon var på semester i Frankrike. Hur mycket för kort blev det bara för att hon inte kunde förklara hur hon ville ha det?

5. Emma åkte flera gånger i den längsta vattenrutschbanan i parken. Hur många meter kana åkte hon tillsammans under dagen?

Till varje “tal” följde uppmaningen att förklara hur man löst uppgiften.

Nu är Guldgossen iväg och hämtar hem lilla Svalan. Jag tar hand om lite tvätt under tiden. När barnen är hemma ska vi äta kvällsmat och försöka göra en tidig kväll.

De var visst inte så lika ändå. Och det råder ju ingen som helst tvekan om vem som är snyggast!

Min Guldgosse leder stort!

Igår morses väckte jag barnen med den glada nyheten att vi skulle åka till badhuset. Vi hade pratat om det tidigare i veckan men jag hade inte gett klart besked innan.

Lilla Svalan krävde genast att få ta med sig en kompis till badhuset. Jag sa nej med motiveringen att jag inte själv ville ta ansvar för tre barn. Även om Guldgossen kan klara sig så är jag ändå den som måste ha koll på att inget händer och kunna rycka in och hjälpa till om det behövs.

Lilla Svalan kontrade med att hon kunde ta med sig den kamrat som simmar bäst, så behövde jag inte oroa mig.

Jag vidhöll mitt nej. Om Förundersökningsledaren hade varit med kunde vi tagit med en kompis men inte när jag är själv.

Lilla Svalan började tjura och gråta och klaga och kallade mig “dumma mamma”. Ett epitet som jag för övrigt får höra ganska ofta från den unga damen.

-Men Guldgossen har ju haft med sig en kompis. Det är faktiskt jätteorättvist att han får ha med sig en kompis om inte jag får ha det.

-Men det var ju länge sen. Och då var Förundersökningsledaren med.

-Det var länge sen för det var länge sen vi var i badhuset alls!

-Ja, men nu får det bli som jag säger.

Och sedan var vi framme vid skolan och barnen gick ur bilen för att börja sin skoldag. Lilla Svalan var fortfarande på dåligt humör och kunde inte släppa det faktum att jag var så elak.

-Dumma mamma, dumma mamma, dumma mamma!
-Men lilla Svalan. Nu är ju jag snäll och hittar på att vi ska åka till badhuset och ha roligt. Kan inte du förstå att jag blir ledsen då, när du kallar mig dumma mamma?

Och lilla Svalan tänker lite, tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon och formulerar det ärligast tänkbara svaret:
-Nej!

Vi sitter i bilen på väg hem och kupén är uppfylld av de aptitretande dofterna av hamburgare och gyllengula strips.
Alltså halkar samtalet osökt in på mat.
Lilla Svalan frågar mig:
-Om du får välja mamma, vad tar du då, fiskpinnar eller lasagne?
-Lasagne så klart! Det var ett enkelt val.

Guldgossen frågar:
-Om du får välja mellan rökt sill och fiskpinnar?
-Rökt sill är väl inget man äter så ofta och fiskpinnar är nog godare i vilket fall som helst.

Sen komplicerar lilla Svalan det hela med nästa fråga:
-Eller om du måste välja mellan riktigt goda pannkakor och ruttet bajs.

Sitter i bilen med tre tjejer, på väg till Royal Rangers i Örslösa. Lilla Svalan ser sig om bland sina medresenärer och konstaterar att alla bär örhängen, utom hon.

-Jag är den enda i bilen som inte har örhängen. Jag har för små öronsnibbar.

De andra tittar på lilla Svalans örsnibbar och konstaterar att hon faktiskt har ovanligt små.

-Jag kan inte ens vifta på öronen!

Idag är det Guldgossens tur att bli fotograferad.
Jag stylade honom med hårborste och balsamspray framför spegeln i morses.
Jag slutade när frisyren starkt påminde om Björn Gustavssons.

Bildbevis kommer så småningom.

Undrar hur Förundersökningsledaren ska lösa det här.

Barnvakten ringde just och meddelade att hon inte kan ställa upp i morgon kväll.

Igår var Guldgossen på “Vips” för första gången. Det är en samling i kyrkan med olika aktiviteter och bus och lite bön varannan tisdag. Guldgossen är precis så stor att han får börja nu och han fick med sig en grannpojke och de hade jättekul. Under kvällen hade de lagat pizza och så var det enligt Guldgossen “fri lek”.
Vid bönen hade grannen bett: “Tack Gud för att vi får matteläxa”. Guldgossen var nog inte ensam om att tycka att det var roligt.

Vips äger rum varannan fredagkväll mellan 19-21.
När Förundersökningsledaren skulle åka och hämta barnen så ville inte lilla Svalan följa med. Jag var inte hemma så Förundersökningsledaren försökte övertala lilla Svalan till att komma med eftersom klockan var rätt mycket och det skulle ta en liten stund att köra in till stan och hämta. Lilla Svalan stod dock fast vid sitt beslut om att klara sig själv hemma. Hon tittade på en inspelad film om Askungen och det verkade inte gå någon nöd på henne så Förundersökningsledaren for iväg.

Medan Förundersökningsledaren var borta tog filmen slut. Lilla Svalan bestämde sig för att gå och lägga sig, men så var högtalarna på och när hon stängde av TV:n fortsatte ljudet från eftertexterna att mullra ut i rummet och då blev den tidigare så tappra lilla Svalan rädd.
Hon blev så rädd att hon började gråta.
Hon blev så rädd att hon snabbt beslutade sig för att hon inte skulle våga vara ensam hemma en enda minut till.

Dumt nog har vi inte skrivit upp våra mobilnummer någonstans hemma. Guldgossen kan dem ändå, men lilla Svalan visste inte vad hon skulle göra för att komma i kontakt med Förundersökningsledaren.
Helt översiggiven tog hon sig ner från övervåningen, in på kontoret, upp i hyllan och plockade till sig pärmen med klasslistan. Där letade hon redan på telefonnumret till en av de närmast boende klasskamraterna och ringde.

Pappan svarade. Lilla Svalan var dock så förbi av gråt och rädsla att hon knappt fick fram ett vettigt ord. Pappan uppfattade att något hänt med Förundersökningsledaren, Guldgossen och grannpojken och slängde sig genast på cykeln och trampade hem till lilla Svalan på två röda sekunder.
När han kom fram tog det inte lång stund innan lilla Svalan lugnat ner sig och pappan fick situationen klar för sig.

Under tiden var Förundersökningsledaren på hemväg och anlände till hemmet bara några minuter efter att pappan kommit.
Förundersökningsledaren fick se en herrcykel lutad mot huset och fruktade naturligtvis att lilla Svalan skulle ha släppt in en främmande karl. Full av onda aningar och utan att veta vad han skulle få se för hemskheter skyndade han sig in.

När jag kom hem klockan kvart över tio hade ingen av barnen somnat än. Båda hade de spännande saker att berätta. Guldgossen om Vips och lilla Svalan om sitt äventyr.
Idag har vi skrivit upp våra mobilnummer och visat barnen var de snabbt kan hitta dem om något händer. Vi har gett lilla Svalan beröm för att hon agerade så handlingskraftigt och jag har varit och tackat pappan för hjälpen.

På lunchen vad jag på jakt efter en present till lilla Svalans fyllande klasskamrat.

Nåt pyssligt var tanken. Eller kanske ett kit med pennor och block och lite skol-betonat material.

Jag styrde stegen till bokhandeln. Där finns ju allt möjligt.
Mina ögon drogs mot bordet med nyheter. En pappersmapp med “Mamma Mu och Kråkan” fångade min uppmärksamhet. Den skulle kunna vara en del i skol-kittet. Borde inte vara så dyr heller, max 20 kr.

Så vände jag upp prislappen och fick en smärre chock.

84 kr.

Nu sitter jag på jobbet med en bratz-docka som kan åka skateboard istället. Den kostade mindre.

Idag ska vi förlusta oss på Medeltidens Värld, utanför Götene.
Tänkte passa på innan de konkar.

Tänkte också att det skulle bli en överraskning för barnen, men farmor råkade försäga sig (inte så konstigt, eftersom hon inte visste att det skulle bli en överraskning) och frågade Guldgossen i telefon idag om han skulle till Medeltidens Värld.

Överraskningen blev dock inte förstörd förrän vi talade om för Guldgossen att vi skulle åka på en överraskning, för Guldgossen hade trott att farmor menade att vi skulle åka hem till henne.
-Ja, de har ju bott där rätt länge… sa Guldgossen som förklaring till sin tankegång.

Idag fick vi åka bil till jobbet. Jag har med mig en svårcyklad äppelpaj.

På väg till skolan, med båda barnen i baksätet, säger lilla Svalan:
-Mamma, varför cyklar vi inte idag?

Jag förklarade om äppelpajen.
-Men jag och Guldgossen skulle ju kunnat cykla.

Jag förklarade att visst skulle de kunnat det, men jag är ju en snäll mamma som låter dem åka bil om de vill, när jag ändå tar bilen.
-Men mamma, tänk efter riktigt noga nu… det är ju faktiskt inte långt att cykla, så vi skulle gott kunna göra det i alla fall.

I somras bilade vi i Europa. Vi upplevde sol, hav, slott, grotta, vågor, kusiner och en hel massa äventyr.
Oavsett vart vi oss i världen vände tyckte ändå barnen att lekplatserna var det roligaste. Så fort vi for förbi en lekplats ropade de till av förtjusning och bad oss stanna.

När vi var på väg till Camargue i Frankrike förklarade vad vi skulle få se där; tjurar, rosa flamingos och speciella hästar.
Guldgossen lyssnade tigande och frågade sedan:
-Men vet ni om det finns någon lekplats på campingen?

Det är så tydligt att vi värdesätter olika saker i livet.

Nu i kväll tittar vi på ett inspelat avsnitt om öringfiske. Just i det här programmet visar man öringar från Mariedalsån, som flyter genom Lundsbrunn och där vi vandrat omkring många gånger. Man visar hur öringarnas omgivning har förbättrats av Götene sportfiskeklubb år efter år.

Så kommer speakerrösten in:
-På hösten vandrar både havsöringen och den sötvattenlevande öringen till sina lekplatser.

Vi blir inte förvånade men inte desto mindre fulla i skratt när Guldgossen försynt frågar:
-Hur ser lekplatsen ut för en öring?

Ni som känner mig vet att jag under stundom har en viss benägenhet att kunna vara lite barnslig. Ja, att jag faktiskt till och med gillar barnsliga lekar och påhitt.

Under middagen idag föreslog Guldgossen att vi skulle leka den där leken när man varken får säga “ja” eller “nej”. Naturligtvis var jag minst lika med på noterna som lilla Svalan. Till och med Förundersökningsledaren visade ett visst intresse.

Så under fortsättningen av middagen konverserade vi varandra och förhörde oss om hur dagen varit.
Jag: -Vad har du gjort i skolan idag Guldgossen?
GG: -Jag vet inte.
Jag: -Vet du inte vad du har gjort?
GG: -Nej, jag kommer inte ihåg.
Jag: -Haha! Ett noll till mig.

Jag: -Jag läser en blogg som en tjejj som kallar sig Ela skriver. Hon skrev häromdagen att hon skulle på inspelningen av ett program som vi har tittat på mycket om som jag vet att vi tycker om. Kan ni gissa vilket det var?
Guldgossen: -Hål i väggen.
Jag: -Hur kan du veta det?
GG: -Jag har sett reklam för att det ska komma snart.
Jag: -Jaaaa, vad kul!
GG: -Hahahahaha! Ett-ett.

Sådär höll vi alltså på. Till slut var det bara jag och lilla Svalan kvar. Guldgossen hade ätit klart och lämnat sällskapet och Förundersökningsledaren hade dragit sig ur leken. Nu tyckte lilla Svalan att det var läge att sluta helt.
LS: -Ska vi sluta nu mamma?
Jag (misstänksam eftersom ett jakande svar kunde innebära ytterligare ett poäng till lilla Svalan om det nu var så att hon inte menat allvar med sitt förslag om att vi skulle sluta): -Vill du det?
LS (som verkligen ville sluta och tog risken att bjuda på ett poäng): -Ja, det tycker jag.
Jag (som fortfarande var aningen på min vakt): -Då skakar vi hand på det i så fall.

Och så sträckte jag fram min hand för ett överenskommande handlag.
Lilla Svalan misstolkade dock min framsträckta hand som en inbjudan till en horisontell variant av “high five” och drog iväg värsta laddningen ända från långt bakom ryggen.
Hon missade dock min framsträckta hand och fortsatte kurvan vidare i en vid cirkel på väg mot andra sidan av sin rygg.
Utmed den sträckning hennes framrusande hand ritade stod dock hennes fulla mjölkglas och fick sig följdaktligen ett mycket hårt slag.
Mjölken slungades ut över hela uterummet (tack och lov att vi åt vår middag i uterummet) och spred ut sig inte bara som en härlig pöl på golvet utan även som långsmala ränder på bord och stolar, väggar och fönster, och naturligtvis på lilla Svalan.

Förundersökningsledaren, som är den mest handlingskraftige i vår familj, i alla fall så länge det gäller olyckor av mindre art, sprang genast efter hink och trasa och skurade rent medan vi andra ännu inte hunnit hämta oss från chocken utan mest satt i paralyserad tystnad, som dock strax övergick till förlösande skratt.

Jag undrar hur uterummet kommer lukta i morgon, när solen legat på hela dagen.

Här har ni mitt eget charmtroll.

Och ibland är han mer än lovligt charmig!

Väderprognoserna har utlovat hällregn men glömde meddela molnen som frivilligt har hållit sig från Stenhammar under förmiddagen.
Idag har lilla Svalan haft sitt barnkalas. Tio artiga, belevade, glada, pigga barn, mina egna två inberäknat, har pratat, skrattat, lekt och ätit i och omkring vårt hus under förmiddagen.

Lilla Svalan agerade själv lekledare efter lunchen så att Förundersökningsledaren och jag kunde plocka ihop disken. Hon har mycket tydliga ledaregenskaper.
Zäta på barnkalas.

Den “italienska” maten fick varierat mottagande. Spagetti och köttbullar gillades av alla men det var lite si och så med peston och parmesanen, majsen, gurkan och körsbärstomaterna. Oliver var det bara en tjejj som gillade men jag hade råkat köpa oliver med chili i (det gick lite fort och fel i affären i går och de såg precis likadana ut som de med paprika) så hon blev helt röd i ansiktet och slog händerna för munnen.
Focaccian var ingen höjdare för den blev aldrig klar. Trots en dryg timma i ugnen var det bara degigt med ett hårt oljigt skal.

Efter glassen var det dags för godisutdelning. Förundersökningsledaren ställde fram påsarna på bordet och lilla Svalan deklarerade:
-Mina damer och herrar; ni får ta en var!

Nu är kalaset över. Två timmar går väldigt fort.
Förundersökningsledaren ska klippa gräset och jag ska spela “fyra i rad” med Guldgossen medan lilla Svalan raggar lekkompisar.

*

Inbjudningskortet som gick ut för en vecka sedan.

Lilla Svalan ligger i mitt knä och vi pratar om morgondagen och skolstarten.
-Visst kommer det bli lite spännande i morgon, säger jag till lilla Svalan.
-Ja, lite kanske, svarar hon. Jag känner ju alla redan.

Så kommer jag på att Guldgossen ju ska börja i en ny klass, med bara fyra klasskamrater som han får med sig från trean. Och så ska han börja mellanstadiet, bara en så´n sak…
-Än du då Guldgossen?
-Ja, jag tycker faktiskt det ska bli jättespännande i morgon.
-Ja, du börjar ju i en helt ny klass.
-Ja, ja, säger han avfärdande och fortsätter; men på Moshi Monsters…

Fotnot: Moshi Monsters är ett onlinespel. En virituell värld med barnspel på internet. Det som Guldgossen såg fram mot var att se hur mycket hans plantor växt som han satte idag.

Ja, vad är egentligen en skolstart, en ny klass med nya klasskamrater och nya lärare, mot att se hur man ligger till i sitt dataspel?

Det är porslinsfestival i Lidköping. Jag har inte tagit del av det stora utbudet av konserter, olika kulturaktiviteter eller affärernas lockrop.
Däremot var barnen och jag och tittade på Filiokus Fredrik som trollade i Folkets Park i går kväll.

Jag erkänner att jag inte förväntade mig några storverk. Fredrik var ju en av de tävlande i talangjakten på TV senaste och gjorde ett ganska platt intryck.
Men som barntrollkarl passade han perfekt. Han trollade inte så mycket utan flamsade mest omkring på scénen till barnens stora förtjusning. Han hade ett nummer där han pratade med sin buktalarsköldpadda Jörgen och det var riktigt roligt. Jörgen kallade publiken för “Sallad” och sjöng falskt. Trött var han också, för han hade enligt Fredrik ätit TVÅ pizzor dagen innan.
-Är det någon av er som har ätit TVÅ pizzor någon gång?
Jodå, nästan alla händer räcktes upp.
-Ojdå, men är det någon som har ätit TRE pizzor?
Fortfarande en skog av händer.
-Men fem är det väl ingen som ätit i alla fall.
De mer betänksamma och i någon mån sanningsenliga barnen räckte inte upp händerna, men fortfarande var det minst hälften av händerna som sträcktes mot folkparkstaket.
-Va, nej, är det sant! Men TIO pizzor är det väl i alla fall ingen som har ätit. På en gång alltså.
Jodå. En kavat liten kille var ensam om att räcka upp handen och rönte genast Filiokus Fredriks respekt.
Och alla mammor och pappor som satt på stolar en bit från scénen till skillnad från barnen som satt på golvet, kunde inte hålla sig från befriande skratt.

Jag skrattade också när Fredrik trollade en dalahäst som satt i ett snöre på en pinne från den ena änden av pinnen till den andra genom att helt sonika vända på pinnen samtidigt som han pekade mot utgången och skrek:
-Kolla, där delar de ut godis!
Alla barn vände sig genast om och många ställde sig upp och några var till och med på gång att springa iväg.
Det var mer än hälften av barnen som lät lura sig ytterligare en gång när Fredrik gjorde om tricket men i stället ropade:
-Kolla, de delar ut glass där borta!

Det bästa med den 40 minuter långa trolleriföreställningen var dock att trollkarlen, samtidigt som han trollade, passade på att lära barnen lite om återvinning. Han pantade glas, plast, metall och kartong och stoppade batterier i “holken”.
Och så var det bra att det var så lagom långt. 40 minuter är alldeles perfekt när man har att göra med barn i åldrarna 1-10 år.

Det var avslutning för simskolan i går eftermiddag.
Det REGNADE. Vräkte ner!

Guldgossen klagade inte. Lilla Svalan frös så hon grät när de gick i det långa tåget av barn som skulle visa upp sina färdigheter i bassängen.
Jag filmade en snutt med lilla digitalkameran. På inspelningen ser man lilla Svalans magra kropp darra som ett asplöv och hon har slagit aparmarna runt kroppen och tittar lidande på mig med rödgråtna ögon.
Och så hör man Zäta säga, med gråten i halsen:
-Det är snart över lilla Zätan!

På vägen hem i bilen frågar jag Guldgossen om inte han frös.
-Nej, man har väl fläsk! svarar han förnöjt.
Det har han inte, men han är i alla fall inte lika skinn-och-benig som sin syster.

Men simma, det kan de. Lilla Svalan simmade hela sin bassänglängd och jag var sååå stolt, och förvånad.
Guldgossen latjade bara sin sträcka och avslutade med att simma under vattnet en bra bit. Rena uppvisningen!

I morses fick jag dock en annan typ av uppvisning. Inte lika rolig.
Guldgossen hostar med ett rosslande läte.
-Jag får ont i hjärtat när jag hostar, klagar han.
-Nejdå, det är bara lungorna, säger jag.
Lilla Svalan hade 37,8 grader. Lite, lite feber alltså.

Jag körde dem till fritids ändå. Det brukar ju bli bättre fram på dagen.

Idag reser våra gäster.
Igår kväll var sista kvällen tillsammans, för den här gången vill säga.

Alltså gjorde vi något som vi alla tycker om – vi spelade sällskapsspel; Siedler närmare bestämt. Eller “Settlers” som den svenska översättningen så logiskt (not) lyder.

Siedler är kul. Alla kan vara med om man spelar i lag och de små får vara tillsammans med de stora.
Alltså var Lille Brottarn tillsammans med de stora. Lilla Svalan och Surrabutt valde att vara tillsammans med varandra. Jag tror att de verkligen fann varandra denna sista kväll, när vi tog en promenad till en nyanlagd lekplats i närheten av vårt bostadsområde.
Guldgossen spelade själv.

Vi började spela halv nio, efter middag, kaffe, promenad och glass. Guldgossen var i sitt esse.
Vid tio-tiden kroknade de yngre barnen.
Halv tolv fick vi med milt hot stoppa lilla Svalan i säng.
Guldgossen var ännu mer i sitt esse.
Kvart över tolv var vi klara.
Då hade vi erbjudit Guldgossen att gå och lägga sig men vet kan förmå en nioåring (nästan tio) att lämna walk over. Han var ju inte ens trött.

Hur tror ni det lät klockan sju i morses då?

Jodåsatte… Guldgossen var så trött att han grät. I alla fall en halv minut. Sedan tog han sig samman:
-Mamma, jag är jättetrött. Jag tror inte jag kommer orka med den här dagen. Men du sa till mig redan igår att jag får vara trött, men jag får inte gråta.

Just det, two-in-one.
Jag har både låtit min son vara vaken alldeles för länge och därmed gjort honom ohanterbart trött OCH inbillat honom att man inte får uttrycka sina känslor.

Hur många poäng tror ni det ger på dålig-förälder-skalan?

Nu har vi pratat med Guldgossen per mobil. Lilla Svalan ville absolut tala med honom. Det var viktigt.

När hon väl fick Guldgossen på tråden berättade hon vad som hänt i barnprogrammet “Vintergatan”.

Jag fick också chans att byta några ord med min son. Han har det jättebra på lägret och längtar inte hem ett dugg. De badar och leker hela tiden och jag mycket skoj och bus för sig. Jag förstår att han inte lider av hemlängtan, men jag börjar längta efter honom och Förundersökningsledaren nu…

Jag är inne på tredje dagen med huvudvärk. I eftermiddag ska vi på barnkalas så jag har kompletterat frukosten med två migräntabletter och hoppas på lindring.

Lilla Svalan suckade besviket när hon frågade hur jag mådde i morses:
-Men, jag har ju bett till Jesus att du skulle bli bra!

Jag blev så lycklig av hennes kommentar att jag struntar i huvudvärken. Hellre ont för jämnan med en underbar stöttande familj än smärtfri och ensam.

Igår berättade jag för barnen vad jag kallar dem på min blogg.
Lilla Svalan undrade såklart varför hon heter just lilla Svalan och jag förklarade att det är för att hon är som en liten svala. Vacker och snabb!

På kvällen for vi hem till mina föräldrar för att äta kräftor. På vägen såg vi en massa svalor som for fram över ett sädesfält i jakt på mat. På tunna vingar kastade de sig med stor precision genom luftrummet och gjorde den ena konstfärdiga akrobatuppvisningen efter den andra.

-Titta lilla Svalan, utbrast jag. Det är svalor!
-De ser inte så värst snabba ut, konstaterade lilla Svalan.
-Jämfört med vaddå, frågade jag förvånat.
-Jämfört med mig såklart!

När min syster väntade barn var det någon som frågade lilla Svalan om inte hon ville ha ett småsyskon också.

-Det går inte. Min mamma har ingen mjölk kvar i sina bröst.

Aha, det är så det går till!

Barna har haft lite otur med maten det senaste. Eller tur, det beror på om man ser det ur ett vuxenperspektiv eller inte.

Igår var det falukorv och potatismos på fritids, och det blev falukorv och makaroner hemma.

Idag var det fiskpanetter och potatis på fritids, och fiskpinnar och makaroner hemma. (Som ni märker följer jag gärna minsta motståndets lag när det gäller snabb matlagning här hemma. Fast gärna lite al dente…)

Vid middagen idag diskuterade vi maten.

Jag: -Men vad tokigt det blev, att ni fick samma mat hemma idag igen.
Lilla Svalan: -Men det gör inget mamma. Fiskpinnarna hemma är mycket godare än dom i skolan.
Guldgossen: -Ja, det är liksom små krulliga saker på fiskpinnarna i skolan.
Lilla Svalan: -Ja, och så är det fisk i!

Barnen vill inte sova. Det är för ljust, och för varmt.

Just nu ligger de i alla fall i sina sängar. De pratar om Skara Sommarland. Guldgossen förhör lilla Svalan på vad alla platser heter. De ligger med varsin karta och Guldgossen säger:
-20. Vad finns på 20?

Lilla Svalan svarar:
-Det är Sagopoolen va. Eller är det Tranan. Nej, Gruvbanan är det, eller hur!

Vi äter middag i uterummet.
En liten fluga kommer dansande och surrar en stund runt lilla Svalan.

-Mamma, är det en fästing?

Nu har de visst tröttnat på att stryka. Lilla Svalan ropar från övervåningen att de vill bada. En trött mamma ropar till svar:
-Nej, det får ni inte.
-Varför inte det då?
-Därför att ni är en pojke och en flicka som inte är syskon.
-Vad är det med det då?
-Ja, ni är ju så gamla nu att jag inte vill att ni ska se varandra nakna.
-Varför då för?
-Jag vill inte att ni ska se varandras snoppar och snippor!
-Men, de har vi faktiskt kanske sett förrut!