Zäta

Maken satte på nya navkapslar på min bil igår kväll. Sonen såg dem direkt när han kom ut i garaget.
-Kolla mamma, det är nya däck på bilen!

Däremot såg han inte när jag klippt av mej allt håret.

Det är förmodligen intresset som styr perceptionsförmågan. Eller generna…

Minns en gång när jag och maken bodde i Skara. Vi bodde i en 3½:a med ett långsmalt korridorkök. I änden av köket låg matplatsen med bordet precis framför fönstret.
Till advent satte jag upp nya gardiner. Jag hade inga band att knyta om till en början utan de grön-röd-grälla skynkena hängde ner och täckte hela fönstret.

Maken såg ingenting. Till slut var jag tvungen att säga att han skulle se om han såg något nytt i köket.
Han såg ändå inget.

Sonen har börjat cykla till skolan. Jag misstänker att den nya cykeln kan ha en eker med i spelet men själv hävdar sonen att det beror på att han vill rädda polaristen. -Både på Antarktis och det där andra kalla stället som heter nästan likadant.

Att jag ändå kör bil till skolan varje dag för att lämpa av lillasyster på dagis, och att frånvaron av hans 27 kilo förmodligen inte minskar bensinförbrukningen nämnvärt, har jag inte nänts påpeka. Man ska inte ta musten ur en lovvärd ung idealist.

Jag hade min första lektion i logik när jag gick i tvåan på gymnasiet och sonen går ännu bara i tvåan på lågstadiet, så jag kan vänta några år med att förklara.

Tills dess har han antingen redan blivit desilusionerad, eller så har jag också börjat cykla.

Fick en så fin kommentar av Rana efter mitt förra inlägg.

Jag håller helt med om att bromsar är ena efterhängsna och målinriktade typer. De gör sällskap med blinningar och ytterligare någon art för att verkligen förpesta våra somrar, speciellt båtsomrar.

Vi brukar försöka ta båten till Lurö så fort det är tillräckligt fint väder. Där kan man träffa på diverse djur. Förutom beskedliga får och kossor finns ormar och små grodor, ödlor och en gång såg vi till och med en lax under båten.

Den förhärskande djurrasen på Lurö är ändå – håll i er – myschlingen.
Det är dottern som myntade uttrycket för några år sen, kanske när hon var tre.

En myschling är inte en broms, inte en blinnig, inte bi, geting eller humla. Efter mödosamt letande bland nördarna på nätet fann jag slutligen en bild på myschlingen. Den hade inget namn men var släkt med bromsen.

Myschlingen är mindre än en broms, svart med fläckiga vingar och liknar till formen ett litet stealth-plan. Den är ungefär lika snabb och attackerar oanmäld. Den lever på blod och biter först en rejäl tugga var som helst den kommer åt, för att sedan kunna sitta och lapa i sej det röda livselexiret. Det funkar kanske på en häst eller en långsam ko, eller gömd i ullen på ett får men en människa får den inte mycket ut av för det gör så fantastiskt ont att bli biten att man genast sjasar bort odjuret.

Det finns inget sätt att värja sig. De bryr sig inte om att man slår efter dem eller dyker ner i vattnet eller ger sig långt ut på Vänern med båten. Har man fått en hop efter sig hänger de kvar tills sista man är död. Och då talar jag som tur är inte om besättningen utan myschlingen. Du måste slå ihjäl dem för att få vara ifred. Och det räcker oftast inte med ett slag.

Men jag är inte rädd för dem. Jag bara avskyr.

När jag hämtade dottern på dagis frågade jag fröken L hur det gått med maten. Med tanke på dotterns svullna läppar misstänkte jag att hon kanske inte ätit så mycket.
Fröken L hade börjat jobba på eftermiddagen och visste inget om dotterns näringsintag vid lunchen, mer än att det vankats frukostkorv, potatis och senapssås.

Jag frågade dottern i stället.
-Åt du ordentligt?
-Ja. Jag åt upp allt… som jag ville ha…

I går kväll sprang dottern rakt in i stenskivan hemma i köket. Hon gick ner för räkning och det blödde jättemycket. Maken fick ta hand om henne till en början för jag är så blödig när det gäller mig själv (och barna är ju en del av mig så…)

När det värsta blodflödet var stillat kunde vi ta en titt. Som tur var hade dottern klarat tänderna. Vi har ju redan varit på besök hos tandläkaren med skadade tänder så pass många gånger att de nog börjar fundera på om vi misshandlar våra barn.

Den här gången var det läpparna som tog stryk. Dottern lyckades med konststycket att både ta en rejäl tugga ur underläppen och spräcka överläppen på två ställen.

Trots långvarig kylbehandling svullnade naturligtvis läpparna upp rätt rejält. Jag måste erkänna att det såg kul ut med fläskläpp både upp och ner.
Maken försökte trösta med att nu för tiden finns det kvinnor som opererar sig för att få lika stora läppar som dottern lyckats fixa gratis. Dottern blev konstigt nog inte gladare för det. Sonen reagerade dock och tyckte att de där kvinnorna var ganska tokiga som opererade sig när det var så lätt att bara slå sig för att få “tjocka fylliga läppar”.

I natt vaknade dottern vid tre-tiden och ropade på mig. Hon satt upp i sängen med lampan tänd, och var helt förtvivlad. Hon hade tappat en tand och svalt den!
Jag synade alla tänder noga men det var ingen som saknades. Stor lättnad!

Dottern tyckte det hade varit förfärligt om hon råkat snuva tandfén på en gadd.

Fick “Vi i Villa” i brevlådan idag. En artikel handlade om mördarsniglar.
Så vid middagsbordet pratade vi sniglar. Enda sättet att bli av med dem är att plocka och döda.
Vi hade några stycken i vår trädgård för första gången i fjol. Jag plockade dem med en stekpincett och samlade dem i en kåsa och sen hällde jag kokande vatten över dem för att få död på äggen också. Jag litar inte riktigt på att man kan utrota de små liven bara genom att klippa huvvet av dem. Jag ville inte ha liken drällande i trädgården heller.

Dottern (5 år) hade nu ett nytt förslag på utrotningsmetod när vi satt och åt.
-Man blandar gräs, jord, vatten och … pannkakssmet…

Och där avbröt vi snigeldiskussionen och pratade om något matnyttigare.

Dottern fick en OK-stämpel i rumpan och överlämnas med varm hand till skolväsendet.
Mitt av stolthet svällande modershjärta svämmade nästan över när dagisfröken berättade vad hon skrivit i utvärderingen.

Idag står både synundersökning och utvecklingssamtal på schemat.

På lunchen ska jag iväg till Synsam. Under den senaste månaden tycker jag att mina terminalglasögon inte riktigt haft avsedd effekt. Jag har fått byta till mina vanliga och det är inte bra det heller.

Utvecklingssamtalet är på dagis i eftermiddag. Till hösten ska dottern slussas över till skolans värld och hennes dagsifröken har skrivit en överlämningshandling som jag ska få ta del av. Den är till för att skolan ska veta vad de kan förvänta sig av sin nya elev, lite vilken nivå eleven befinner sig på, och vilket uppförande man kan hoppas på, eller fasa för.
På ett sätt kan det vara rätt dumt. Ett “bråkigt” barn får en stämpel på sig redan innan det börjat skolan.
Men ur lärarsynpunkt är det naturligtvis en fördel att veta vad man kan förvänta sig, hur man ska förhålla sig och var man ska sätta in resurserna.

För dotterns del gäller det nog att få henne att prata lite mindre, och att lämna utrymme till de andra så de också får komma till tals.

Det blev som jag befarat.

Dottern har feber och jag får vackert stanna hemma. Sonen har påsklov och skippar fritids. Han har faktiskt nästan feber han med. Och jag har som vanligt lite förhöjd temperatur, men bara 37.6.

Jag kollade dottern grader när jag gick upp i morses, kvart i 6, och sen har hon inte somnat om. Sonen fick sova en timma längre innan det var hans tur att blir kontrollerad. Sen har sonen legat i sitt rum och lyssnat på “Munken och Kulan”. Det är jätteroliga berättelser om två killar som är med om allt möjligt.
Jag och dottern har legat i dubbelsängen och myst och jag har läst Kulla-Gulla för henne, eller för oss. Jag tycker det är roligt att damma av de gamla böckerna.

Nu ska jag strax fixa frukost. Utanför fönstret faller små snöflingor och försöker upprätthålla vintern. Efter frukosten tar jag med barnen till Willys för en rejäl proviantering. Förhoppningsvis behöver vi inte slåss med lika många om vi åker så tidigt som möjligt, nu när vi ändå är vakna.

Jag brukar inte slåss i livsmedelsbutiker men en gång var det nära.
Det var när vi bodde i Skara. Jag var och handlade på Munken och stod i kassakön. I kön bredvid mej stod en gammal dam stöttad på sin rullator. Jag sa hej och nickade lite vänligt. Mellan oss stod ett högt, rött tidningsställ. Det fanns ett lass tidningar kvar högst upp i stället, men inga nedanför, så det stod väl inte så stadigt kan jag tro.
Den lilla damen råkade knuffa till det tunga stället så att det välte över mej. Det gjorde riktigt ont. Jag ställde upp det och plockade upp tidningarna och hör undertiden damen säga, med så hög stämma hon förmår:

-Dagens ungdom! Bara förstör! Typiskt! Ligister…

…och annat som inte passar att skriva.
Jag blev både arg och ledsen. Och rätt förvånad över att den lilla tanten hade mage att skylla på mej när hon vält tiningsstället på mej.

Idag hoppas jag slippa välta ställ i affären.

Oh, jag måste berätta en annan sak som hände en gång när vi handlade på Willys. Det måste ha varit förra vintern.

Jag var och handlade med barnen. När vi var på väg mot grönsaksdisken upptäckte jag att jag glömt plocka till mej Cocacola och skickade tillbaka sonen i gången för att hämta det. Under tiden möter vi en tjejj i min ålder. På fötterna hade hon vita, riktigt långhåriga boots. Jag har för mej att de var lite på modet den vintern men dottern hade uppenbarligen aldrig sett några tidigare.
I samma ögonblick som vi passerar tjejjen gör dottern en smidig manöver. Mjukt och försiktigt och utan minsta ljud men snabbt som en vessla, slänger hon sej ner på golvet, sträcker sig bakåt så lång hon kan och lyckas klappa en av bootsen. Det hela går på mindre än en sekund och tjejjen märkte det inte ens.

Däremot fick jag förklara det hela för henne ändå, för just som det är gjort kommer sonen och frågar högt vad jag skrattar åt och det uppmärksammar tjejjen naturligtvis, så jag berättade och bad om ursäkt å dotterns vägnar.

Medan jag var och tränade igår städade maken och barnen lite grann hemma.
Dottern städade sitt rum. Maken hjälpte till. Ett Pippi-hus blev “över”. Maken föreslog att de kunde stoppa ner det i den tomma lådan under sängen. Det ville inte dottern. Hon kastade sig framför lådan och skyddade den med sitt liv. Pippi-huset hamnade på skrivbordet och dottern gick och la sig.
Maken reflekterade över att hon låg lite konstigt, med halva kroppen utanför sängen, och med ena armen tryggt pendlande framför sänglådan. Det tog honom inte så mycket tankemöda att räkna ut att det var något speciellt med den där lådan.

-Vad har du i lådan?
-Inget speciellt.
-Kan jag få se?

Och där bröt dottern ihop och grät floder.

-Har du en hemlighet i lådan?
-Ja. Du får inte titta.

När dottern somnat och jag kommit hem trillade hon ur sängen. Förmodligen hade hon legat och skyddat sin hemlighet i sömnen.

Nu är det så här att jag, och sonen, vet vad det är för hemlighet. Det är något bara maken inte ska veta om.
Dottern har velat berätta för honom flera gånger. Det är väldigt svårt att vara barn och tyst, samtidigt, så nu blev jag mäkta stolt över dottern när maken berättade om kvällens uppståndelse.

På morgonen fick hon mycket beröm av mig. Dottern erkände att hon varit rädd att jag skulle bli besviken på henne för att hon talat om ATT det var en hemlighet i lådan. Nu blev hon glad.

Jag fick till och med tillåtelse att berätta hur duktig hon var för min Chef, eller Chäfern, som hon kallar honom.
-Du får förberätta för chäffern om du vill. Vi kan bjuda hit honom.

Jag undrar om hon tror att han är en hund.

Dottern står och vispar pannkakssmet när hon kommer på att vi nog borde städa innan påsk. (Håll i minnet att hon bara är fem år.)

-Mamma, när ska vi städa egentligen?
-Det kan du och pappa göra ikväll när jag är och tränar, så kan vi fortsätta i morgon när pappa tränar.
-Varför tränar ni så mycket jämt?
-Det är för att vi inte ska bli så tjocka.
-Men mamma, du är ju tjock ändå!

Jo, det har hon ju rätt i. Men man kan ju i alla fall försöka förhindra att det blir värre.

I lördags satt vi bänkade framför TV:n och tittade på Melodifestivalen.
Eftersom ingen i sällskapet är något större dansbandsfreak så var det kanske ganska självklart att vi inte uppskattade Christer Sjögrens bidrag.

Vi sa till exempel:
-Det är rätt hemskt!
-Hör vad han glider på tonerna hela tiden.
-Jag fattar inte varför de har med en sån här låt?
-Jag gillar verkligen inte dansbandsmusik.
-Vad långsamt det går, det är ju ingen fartig låt direkt!

När vi fortsatt att beklaga oss ett tag så vänder sig dottern om mot oss vuxna i soffan och säger konstaterande:

-Han tycker nog själv att det går bra i alla fall!

Det är härligt när barna tar ner en på jorden och delar ut små läxor, som karameller att suga på!

Jag älskar att borsta tänderna. Det är så skönt.
Jag använder en eltandborste med ett litet runt, mjukt borsthuvud och det är så gôtt att få den där tandköttsmassagen. Eltandborsten borstar verkligen rent också. När jag glider med tungan utefter framtänderna i överkäken efter avslutad borstning så känns det alldeles glatt. Inga beläggningar stannar kvar.

Vi borstar barnens tänder också. Ofta borstar de naturligtvis tänderna själva, också, men jag är noga med att följa tandläkarnas rekommendationer.

I måndagskväll råkade maken borsta ut dotterns andra lösa tand. Jag tog ju den första i söndags men hon hade en lös kvar som inte var alls lika lös som den första. Maken tänkte sig inte för utan tog i som vanligt med tandborsten, varpå dottern skrek. Det måste ha gjort jätteont. Jag fick i alla fall tårar i ögonen. Det blödde rätt duktigt också.
När dottern somnat kom tandfén igen och avlämpade tio enkronor i vattenglaset så lite plåster på såren blev det ändå. När dottern vaknade var hon bara stolt och kunde dessutom visa upp en ny glugg på dagis. Dagisfröken retas och säger att nu är hon nog snart tvungen att dricka välling när hon inte har några tänder kvar. Och tack vare det fick jag göra mannagrynsvälling till kvällsmat till mej och dottern i går. Det hade hon nog aldrig gått med på annars.

Jag har varit med barna hos tandläkaren lite oftare än man behöver. Sonen trillade med en ballongvisp i munnen när han var liten, och tryckte upp sina två framtänder en bit. Det fick vi kolla upp.

Dottern gjorde ungefär samma sak när hon var liten. Fast hon föll med framtänderna före ner i gympasalsgolvet på dagis. Det blev lite blodvite och färd till tandläkaren men det var ingen större skada skedd. Trodde vi. Då.
I höstas upptäckte jag en liten blåsa på tandköttet ovanför en tand i överkäken. Vi fick kolla på den hos tandläkaren men de trodde inte det var någon fara för den var så liten. Det skulle nog gå över av sig själv.
Efter några dagar hade den växt så jag tog med dottern till tandläkaren igen. Då blev det en 14-dagars penicillinkur.
Den hjälpte inte. Åter till tandläkaren. Högre dos penicillin i 14 dagar.
Ingen effekt.

Tanken var att de skulle dra ut tanden, som nu var grå och död, men det kunde man inte göra innan infektionen var hävd. Vad göra?
Det slutade med att jag fick sitta och trycka ut varet ur blåsan så ofta som möjligt. En ganska smärtsam procedur, även för mamma-hjärtat. Men det hjälpte i alla fall. Jag fick handgripligen ner infektionen.

Vid nästa tandläkarbesök var det dags att dra ut tanden. Först fick dottern en avslappnande medicin som hon blev lullig av. Sen var det ett antal sprutor med bedövningsmedel. Jag som är stickrädd tittade bort men höll dottern i handen. Hon var hur cool som helst, inte minsta lilla klagande och hon låg helt still och gapade som en krokodil. När bedövningen tagit sig var det dags att vicka ut tanden. Tandläkaren drog och vickade medan jag nyfiket tittade på. När tanden ploppade ut var fortfarande den långa roten kvar så tanden såg inte alls ut som sonens tidigare tappade tänder.
Vilket gjorde att jag nästan svimmade. Jag var tvungen att vända mig bort och andas djupt medan dottern glatt låg och blödde och gapade och lät tandläkaren stoppa in en massa “plåster” i munnen. När blödningen var stoppad var det dags att åka hem. Det tog en halvtimma att välja ut bokmärke. Dottern var mjuk i benen och pladdrade osammanhängande. Jag fick bära henne ut till bilen och den vänliga tandläkaren följde med och bar min väska.

Sista gången jag var med någon av barna hos tandläkaren var det för att dottern trillat och slagit sig i munnen och några av tänderna var lite lösa. De har hon tappat nu.
Gången innan var det för att visa upp sonens gaddar som växer lite kors och tvärs medan de samsas om utrymmet så gott de kan.

Utöver alla extrabesök orsakade av skuttande och hoppande barn, så har vi såklart varit på de årliga kontrollerna. Det är då man får alla goda råd om att dricka mjölk till maten och vatten däremellan, tandborstande morgon och kväll och godis en gång i veckan. Som förälder fruktar man alltid den där frågan om hur ofta barnen får äta godis. Barn har ju en tendens att vara fruktansvärt ärliga.

Häromasistens, när jag hade med båda barnen på undersökning, kom frågan som vanligt, och dottern passade på att anklaga sin mor då hon svarade:
-Vi får bara godis på lördagar!

Jippie! Äntligen en liten stjärna i protokollet.

Nu är det äntligen vardag igen.

Hela familjen gör det de ska. Dottern är på dagis, sonen i skolan och jag och maken på våra respektive jobb.

När dottern kom till dagis fick hon ett jublande mottagande. Det låg teckningar och väntade på hennes hylla och hon fick till och med en teckning med glitter av en kompis.
Det är så härligt att se barnen på dotterns dagis. De har sådan sammanhållning och är så omtänksamma. De äldre tar hand om de yngre, alla leker tillsammans och det finns inga grupperingar. Det är helt enkelt den bästa av världar.

Om jag fortfarande är feberfri ikväll ska jag nog pallra mej iväg på ett träningspass.

Vi sitter och äter kvällsmat och dottern är lite uppspelt inför kvällen melodifestival.
Kugghjulen inne i hjärnan har nog snurrat lite fortare än munnen gett till känna, vilket hör till ovanligheterna men dottern börjar förmana mej:

-Mamma, när du vet att det ska bli brådska, då måste du säga till oss så vi kan stänga av TV:n och dra ut sladden.
-Vad menar du?
-Det kan ju bli strömutbrott!

Vid lunchen, efter frukostkorven, fick jag dra ut dotterns lösa tand.
Den har varit jättelös ett bra tag. Dottern har vickat och vickat och varje kväll har vi provdragit för att försäkra oss om att den åtminstone skulle sitta kvar över natten och inte hamna i magen.

Men nu har den alltså lossnat, och ligger i ett glas med vatten och väntar på tandfén. Dottern hoppas på en guldpeng. Jag som har inventerat förråden tror det kan bli en femma.

Det är dotterns första tappade tand. Hon har tidigare dragit ut en tand i överkäken efter en långdragen inflammation. Men nu är det på riktigt!
Och hon var jätteduktig. Inga tårar. När det blödde som värst gick hon till köket och sköljde med vatten.

Nu längtar hon till dagis så hon får visa upp sin glugg.
Den är inte så gluggig för den nya tanden har redan kommit upp bakom den gamla, men det blir i alla fall något att visa upp och skryta lite om.

…har haft sin första lektion.

Sonen räknade matte och dottern övade på att skriva bokstäverna A till F. Både stora och lilla.
En hel timma fick jag dem att hålla på. Nu har de 20 minuters rast och sedan kör vi igång igen med en kortare lektion fram till lunch.

Då tror jag det blir hemkunskap. Det blir nog pannkakor igen.

Dottern har önskat sig gymnastik efter lunchen så jag plockar nog fram dansmattorna.

Jag förstår inte hur dottern ska klara sig till hösten när förskoleklassen börjar för hennes del. Eller rättare sagt; hur hennes fröken och skolkamrater ska klara sig. Hon klarar sig nog alldeles utmärkt, men hon kan ju inte vara tyst i mer än 30 sekunder åt gången.

Klockan är kvart över åtta och jag har bara varit ordentligt vaken i trekvart.
Jag känner mig mer förkyld idag. Mer snuva och ont i halsen.

Jag vaknade av att sonen fick en ruskansvärd hostattack. Han hostade så jag trodde han skulle kräkas. Men febern har gått ner. Bara 38.0.

Dottern har också 38.0 och jag leder på 38.1.
Dottern rapporterar att hon känner sig pigg och glad. Ibland tror jag att hon är en liten Duracell-kanin. Hon går och går och rätt som det är tar energin slut och då blir det tvärstopp.

Nu ska jag tända en brasa och sedan duka fram frukost.
Idag ska vi leka “mammas skola”. Sonen har sina hemuppgifter och jag tänkte ge dottern lite skrivövningar medan jag själv går igenom gamla tidningar och börjar sy på nästa lapptäcke.

Det tar aldrig slut!

Vid Bolibompadags har dottern 37.9 och sonen 38.5.

Dottern är ilsk för att hon inte får gå till dagis i morgon. Hon har drabbats av abstinensbesvär.

Sonen är inte arg. Han har fått lite hemuppgifter för att inte komma allt för långt efter i skolan. Det verkade vara ganska roliga saker så jag får nog passa mej i morgon så jag inte hjälper honom för mycket.

Här kommer en uppdatering på temperaturerna:

Jag: 37.7
Dottern: 37.6
Sonen 37.7
Utomhus: 2.7

Vi har inte kommit ut än men nu är vi på god väg…

Nu börjar familjen friskna till.

Maken har haft ont i halsen och kännt sig rôsen men mår bättre nu.
Sonen hade knappt någon feber i morses.
Dottern hade bara lite feber.
Jag hade 38.0.

Om ingen blir sämre under dagen blir det vardag i morgon, med jobb, skola och dagis.

Solen lyser som om den hade betalt för det så jag tror jag ska passa på att vädra telningarna lite och själv ta en promenad också. Sol och luft i lagom doser brukar få mig på bra humör.

Dottern spelar påhittad musik på vårt piano medan vi står i köket och bakar pizza.

-Visst får man spela hur man vill mamma!
-Jadå, så länge man inte spelar efter noter.
-Jag ska aldrig spela sånt där för jag är för liten… och envis.

Älskade barn, med så god självkännedom!

Maken är ju hemma och vårdar barn idag och rapporterar följande:

På förmiddagen, när solen lyste och fåglarna kvittrade, föreslog maken att barnen skulle komma ut för att få lite frisk luft. Dottern nappade och tog med sig sin docka Gunnar ut.
Efter två minuter kom dottern in igen. Hon hade hört en helikopter och tyckte att det var lite otäckt.
-Det var inte mycket frisk luft du fick! kommenterade maken.
-Jag fick frisk luft direkt när jag kom ut! replikerade vår smarta dotter.

Sonen är den åldern då roliga historier verkligen är roliga. I går kväll berättade han en historia han hört av en kompis. Han berättade den inte en gång utan kanske TIO. Och skrattade så han nästan kiknade, varje gång.

Så här är historien när min son berättar:
Det var en kille… som hade flyttat så många gånger att han inte visste vad han hette… och han fick i hemläxa av fröken att ta reda på vad han hette… så han gick hem och frågade sin mamma… och hon läste tidningen.
-Vad heter jag?
-Jag läser!
Då frågade han sin pappa och pappan såg på TV så han sa:
-Bertman!
Då frågade han sin syster i hennes rum och hon sa:
-Du skulle bara våga!
Han hade två lillebrorar, en liten och en lite mindre. Så frågade han sin lillebror. Han satt och läste en serietidning.
-Vad heter jag?
-Ett slemmigt grönt monster från Saturnus.
Då frågade han sin minste lillebror… och han åt glass och han sa:
-Mmm, gröt!
Sen var han i skolan och fröken frågade vad han hette:
-Jag läser!
-Men vad heter du egentligen!
-Bertman!
-Nej, nu skickar jag dej till rektorn!
-Du skulle bara våga!
-Vem tror du rektorn är egentligen?
-Ett slemigt grönt monster från Saturnus.
-Men vad har du i hjärnan egentligen?
-Mmm, gröt!

Jag och dottern tittar på Hedvig, hon som får lång näsa så fort hon inte förstår ett nytt ord. Hedvig läser sitt horoskop och pratar lite om stjärntecken.

Dottern frågar vilket stjärntecken hon är. Jag vet inte.
-Jag är nog Karlavagnen… eller riddaren… eller kanske… DRAKEN!

Med tanke på vilken superstjärna min dotter är så lutar jag nog mest åt Karlavagnen.

Dottern har feber så jag blir hemma idag.

Jag har just skjutsat sonen till skolan och stack in huvudet på dagis för att meddela att dottern inte kommer. Jag erbjöd mej att stanna där och leka i hennes ställe och det föll visserligen i god jord men så for jag hem ändå. Kanske dumt att lämna dottern ensam hemma…

Dottern brukar kunna sova länge på mornarna och jag hyste en liten spirande förhoppning om att kunna gå och lägga mej igen när jag kom hem men så fort jag ringt jobbet och meddelat vård av barn och anmält detsamma till försäkringskassan, så vaknade dottern.

Det är högst olämpligt att vara hemma från jobbet just nu. Vi har jättemycket att göra och det är många som är hemma. Det är två andra som är hemma med vård av barn, en som är föräldraledig alla onsdagar, en som gick hem sjuk igår eftermiddag och jag tror två andra som har annonserat ledighet just i dag långt i förväg. Det blir några ensamma själar kvar på jobbet bara.

Nu tror jag att jag ska fixa frukost och sätta mej med dottern framför Bolibompa. Hon brukar kunna ta en timma på sig att äta och då kan jag passa på att fortsätta klippa ur sparvärda saker ur NLT så länge. Jag tittade igenom 20-30 tidiningar igår, vilket kanske är en tiondel av de jag har sparat.

Igår kväll anklagade sonen dottern för att ha knuffat av honom från en stol. Händelsen skulle ha ägt rum för några dagar sedan.

Dottern förnekade ihärdigt.

Sonen stod på sig.

Dottern började härskna till. Hon hade dessutom huvudvärk och var lite extra stingslig.

Risken för bråk var överhängande så jag grep in och sa att det kanske hänt men att dottern glömt det eftersom det var ett tag sen.

Dottern kapitulerade med orden:
-Ja men jag har ju huvudvärk, då får man dåligt korttidsminne!

Inte i julas, inte julen innan det, men julen i nådens år 2005 gav dottern bort sin napp till tomten. Vi kände väl kanske redan då att hon inte fick ett riktigt bra avslut men inte kunde vi ana att hon skulle sakna sin tröstare så mycket.

Makens kusin agerade tomte med mask och barsk stämma. Dottern hade laddat länge för att våga ge tomten sin napp, som sedan skulle tas med hem till de små stackars tomtebarnen vars lycka hänger på givmilda människobarns förmåga att avstå från sina tuttar. Så långt allt väl.
Men när tillfället till slut var inne så bangade dottern. Hon vågade inte gå fram till den långe tomten utan lät storebror agera förmedlare och på så vis hamnade nappen i tomtens ficka.

Naturligtvis följde en period av gråt och tandagnisslan efter avskedet. Kvällarna var svårast. Vi förklarade för dottern att det snart skulle gå över, att hon skulle kunna somna utan något i munnen. Och det stämde ju, hon vande sig. Men inte till den grad vi trott. Hon har fortsatt att sakna sin napp lite då och då. Senast i söndags kväll.

I söndags kväll låg dottern och grät i nära en timma av saknad efter sin älskade napp. Varför gav hon den till tomten, behöver tomtebarnen verkligen hennes napp fortfarande…
Då ljög jag. Jag berättade att tomtebarnen nog slängt nappen nu för man kan inte ha en napp hur länge som helst. Den blir gammal och går sönder och tomtebarnen kunde satt den i halsen och kvävts.
Dottern grät ännu mer. Jag tröstade med att hon nog skulle bli glad i morgon, på dagis, och ha glömt nappen då.

När jag lämnade dottern på dagis deklarerade hon glädjestrålande att hon inte glömt, att hon fortfarande var ledsen. Fröknarna undrade så klart varför och dottern berättade att hon var ledsen för nu hade nog tomten slängt bort hennes saknade napp. En av de pedagogiska fröknarna kom till undsättning och förklarade att tomten inte alls ger napparna till sina barn, han hänger upp dem i en girland. Det hade hon sett med egna ögon (på jul på Lisseberg, fast det sa hon inte). Dottern deppade lite igen. Varför hade tomten hennes napp i en girland istället för att låta henne njuta av den…

Igår kväll, efter att tillväxtgruppen varit hemma hos oss, och när maken var borta på hemsidegruppsträff i kyrkan, tog jag och barna en kvällsmacka. Sonen började ställa frågor om dop, om vem som gjort Gud, vad förlåtelse är och dottern hakade på med frågor som varför Jesus föddes i… föddes i… ja, typ en laggård var det va?
Jag berättade och förklarade så långt min förmåga räckte och vi hade ett ganska bra samtal i nästan en timma. Sen sa dottern:
-Mamma, nu har vi nog pratat om nästan allt med Jesus. Nu vill jag prata om tomteland i stället!

Då kände jag att nu är det dags. Jag ska inte inbilla mej att jag kan få mina barn att tro på Jesus när jag samtidigt ljuger och påstår att tomten finns. Vad ska de då tro? Ljuger mamma om Jesus också? Är han också en sagofigur?

Så jag berättade. Sonen var ju redan införstådd med den stora lögnen. Inte kan man tro på det där med att någon ska köpa tidningen varenda jul. (I vår familj har inget gått och köpt tidningen, vi har haft inhyrda tomtar när det gått. En jul hade tomten så bråttom att han bara ställde säcken utanför dörren och ringde på och sprang. När barna öppnade hade han redan gett sig av.)
Dottern blev förtvivlad. Finns inte tomten! Varför har ni ljugit för mej? Är det påhitt att han kommer ner genom skorstenen?
Jag förklarade att nästan alla vuxna ljuger för alla barn och lurar i dem att tomten finns, för att julen ska bli mer spännande. Dottern garanterade att det här skulle hon minsann berätta för alla barnen på dagis. Jag hoppas jag lyckades få henne på bättre tankar men jag vet inte.

För dottern är tomten död. Jag visade bilder från våra senaste jular och berättade vilka det var som klätt ut sig. Hon förstod. Hon accepterade. Hon grät.

Jag har inte vågat berätta att tandfén inte finns…

I måndags vandrade jag och dottern hand i hand i helgonet Ambrosius basilika i Milano. Det är en fin liten basilika med mycket historia under valvbågarna.

När vi kom längst fram i kyrkan, in i mörkret bakom och under koret, blev vi plötsligt stående framför en väl upplyst glasmonter. Jag tror dottern för ett svindlande kort ögonblick fick en illusion om att ha hamnat framför Snövits kista i sagan. Men det var inte Snövit som låg därinne utan gamle Ambrosius himself. Han såg rätt avmagrad ut. På var sida om sig hade han en lika läskig martyr.

Dottern bleknade raskt tills hon antog samma vita färg som skelettet en meter bort. Det hjälpte inte att han hade både krona, mantel och sandaler på sig. Ett skelett är ändå alltid ett skelett.

När vi kommit ut i solen och friska luften igen förklarade dottern att hon längtade hem, till sitt riktiga hem, i Sverige.
-Va bra att vi ska åka hem i morgon då, sa jag.
-HUR kan du veta det?
Jag förklarade att vi skulle åka hem på en tisdag och skelettdagen var en måndag och tisdag kommer efter måndag.
-Mamma, du vet allt!

Men jag vet inte varför man stoppar ett skelett av en 1500-årig gubbe i en glaslåda till allmän beskådan.