Zäta

Enligt almanackan börjar sommaren i morgon. Men jag tror minsann att den har tjuvstartat redan i dag.

På cykeln till jobbet kände jag sommaren. Plötsligt drog en mättad doft av syren genom kvarteren och fyllde mina näsborrar och lungor till bredden med sin arom. Solen slösade av sin livgivande energi och livet och benen kändes lätta.

När jag lämnade bostadsområdena bakom mig och närmade mig Kronocampingen häpnade jag över all grönska. Löv och gräs tävlade med sina olika intensiva nyanser. Var det verkligen bara en vecka sedan vitsippsdrivorna var den enda ögonfägringen? Nu har redan maskrosorna bildat luddiga fröbollar av framtidsplanering.

Närmare Framnäs fick jag en glimt av Vänerns glittrande vågskvalp. Varenda liten bölja kröntes av blänkande solkatter som fick mig att vara tacksam över solglasögonen.

Det är gôtt att vara Lidköpingsbo om våren.

Vill bara upplysa omvärlden om att det regnar.
Och att jag är glad att jag åkt bil i dag.

Och att jag för en gångs skulle skickat med barnen regnkläder.

Och att det enligt Italiensystern är 27-28 grader varmt hemma hos henne.

När jag cyklade till jobbet i morses fantiserade jag att det var sommar.

Om det inte hade varit för frosten som sakta lämnade marken med ett sprött klingande ljud
och om det inte hade varit för alla vitsippor i Villa Giacominaparken som fortfarande yrvaket funderade på om de skulle orka låta sina slokande blomhuvuden återigen hälsa solen
och om det inte hade varit för den stora snödrivan på campingens mest skuggiga hörn
så hade jag nog trott att det var sommar.

Fåglarna sjöng sådär jublande löftesrikt som bara sommarmorgonsfåglar kan
och solen vräkte ner sitt varma ljus över de förbipasserande kvarteren med löfte om att lägga dallrande värme kvar bland husen under eftermiddagen
och luften var sådär vindstilla som den bara kan vara en tidig sommarmorgon, just innan brisen från innanhavet talar om att det finns liv att leva även denna dag.

När jag kom hem från jobbet var det 38 grader i uterummet. Nu har jag varit och skjutsat Guldgossen till Royal och temperaturen har sjunkit till 34. Det är också skönt!

Det verkar som om det inte blir så bra väder idag…

Update:
Jo, det blev det. Fint cykla-hem-väder också.

Jag tog en liten kvällspromenad i går kväll.
Vilket underbart vårväder det var. Riktigt varmt och gott. Det var nästan så att knakandet från alla ivriga knoppar i skogen överröstade fåglarnas ystra konserter.

Jag är glad att jag valde bort cykeln i morses. Dels hade vi aldrig hunnit och dels regnade det duktigt när jag åkte hem.

Tre skränande måsar satt på taket till Rörstrandslängan och ropade med hesa röster ut att våren är här.
Tre unga flickor gick med korta kjolar (så korta att jag inte ens såg dem), ljusa strumpbyxor och pumps och deklamerade med sin klädsel att värmen är här.
I gamla Rikets Sal bjöds sommarmöbler ut till försäljning. 850 kr för en “mormorsstol” i plast. Altanmöbler hör också vår och värme till.

Välsignade vårregn!

Det har regnat större delen av natten. Jag har understundom legat vaken och lyssnat på regndropparnas muntra dans mot garagetaket.

I trädgården har snötäcket smält samman ytterligare och blottat en brun gräsmatta närmast huset.
När jag kommer till jobbet ser jag att isen gått i “älva”. Längst ute i mynningen, ute i Kinneviken, anar jag ett vitt berg av sammanpackad åis som ligger och väntar på att smälta eller forslas längre ut till sjöss.

Jag älskar våren. Jag älskar hoppet i knoppande träd och livsviljan i spjutformade blomsterknoppar. I entrérabatterna kan jag skymta små lila ludd under vissnade fjolårsblad. Grå snö i vägkanterna döljer fortfarande tussilagosolarna men jag vet att de finns där och bara väntar på att få glädja uppmärksamma resenärer med sitt guld.

När solen ligger på blir det så varmt att vi kan sitta i uterummet.
I dag åt vi lunch där.
Maten blir faktiskt godare, även när det bara är fiskpinnar och potatismos.

Det känns så fantastiskt onödigt.

Det snöar.

Tomburkar
Cigarettpaket
Fimpar i drivor (både bildligt och bokstavligt)
Bruna bananskal
Hundbajs
En trasig ballong
Servetter
En påsklämma
Diverse förpackningar

Ja, det är lite av det jag såg på vägen till torget.

Solen värmen härligt i ansiktet, när jag står vid fönstret i köket på jobbet.
Ute är det däremot illande kallt – igen.

Ute på parkeringen hittade jag ett fruset bananskal. Ingen risk att man halkar på det. Skalen bryts sönder till pulver när jag trampar på det. Det är större risk att slå en rotvälta på det isiga underlaget.

Det känns som om jag inte har något annat att skriva om än vädret. Och det är mest klagomål som kommer från min penna…

Men i dag ska solen lysa sägs det. Xynthia drog väl förbi i natt antar jag. Hon var vänlig nog att inte väcka mig så jag vet inte så noga.

Första mars.
Enligt min kalender är det första dagen i första vårmånaden.

Vädret följer dock ingen almanacka. Det snöar och yr och från Europa kommer orkanen Zynthia med mer vinter.

Vägen till jobbet var snorhal i morses. Det var som att köra i smör. Jag kunde svänga hur jag ville, bilen gick ändå bara rakt fram.

När vi kom hem i går kväll gick Förundersökningsledaren ut och petade ner en rejäl snödriva av nedkanad snö som blivit liggandes längst ut på garagetaket. I natt har en del rasat ner av sig själv men vi har fortfarande en del tacksnö kvar, och mer har det blivit under natten.

Det känns ändå som vi är bättre förberedda, och bättre utrustade för snövädret här, än vad de är i Stockholm.
När vi spatserade på Narvavägen i går såg jag en man som kört fast i snön på väg ut från en parkeringsplats. Han höll på att skotta sig loss… med en isskrapa.

Jag lämnar barnen vid skolan.

Utanför dagis ser jag ett påpälsat barn kliva omkring i snön. I släptåg har det en mamma som aldrig hört talas om att föregå med gott exempel. Mamman bär en kort kjol, strumpbyxor, tunna högklackade stövlar, en liten käck midjekort jacka och hon saknar både mössa, vantar och halsduk.

Själv sitter jag i bilen med varma kängor, tjocka yllestrumpor som går upp till knäna, en varm vinterjacka, mössa som går ner över öronen, röda Helly-Hansenvantar av det lurvigare slaget och en rejäl, hemstickad halsduk virad runt halsen.

Jag kör till jobbet.
Mix Megapolnyheterna varnar för blixthalka i norra Götaland och i Svealand. Var går vägen vi ska ta till Stockholm i eftermiddag/kväll. Jo, i norra Götaland och i Svealand.

Jag parkerar och kliver ur bilen.
Så fort jag öppnar dörren slår värmen mot mig. En blick på termometern och jag konstaterar att vi drabbats av en värmebölja. +2 grader.
Det känns som om jag skulle kunna gå naken. Eller i alla fall i shorts.

Jag sänder en tanke till den lättklädda mamman utanför dagis och tar tillbaka alla fördömande epitet jag klistrade på henne under bilfärden.

Nu är det islossningsväder. Från taket droppar smältvattnet i glada drippedripp-droppar. Istapparna svajar betänkligt på sina fästen och luften känns klar och lätt att andas.

Är det våren som är på väg?
Jag som faktiskt gett den respit till på måndag.

På vår resa i helgen kommer vi få väder. Det verkar upplagt för både snö, regn och dimma.

Jag skulle föredragit sol, sol och sol!

Men vad är detta för vitt som faller?

Snö?

Det var oväntat…

Så här fint såg det ut hos familjen Zäta för några dagar sedan.Det var innan nattens snöstorm.Stenen i surjordsrabatten var inte översnöad.Smultrontornet syntes fortfarande i snömassorna, i alla fall som en liten topp.
Men det var som sagt var innan nattens snöstorm.
Nu ser det ut så här i hörnet på baksidan av huset:En märklig liten snöhög har skapats i vinkeln och taket på garaget har fått ett extra utskjut på någon meter.
Det skjuter förresten ut både här och var från taket.I trädgården ligger drivorna höga.Man kan till och med räkna “årsringarna” på snön inne från uterummet.

Så här såg det ut när jag tittade ut genom fönstret i morses.Det här är fönstret på övervåningen.

Och här är nedervåningen:

En av grannarna har fastnat med bilen.Så här fint och välplogat var det för några dagar sedan:Och så här ser det ut på samma plats idag:
En granne försöker skotta sin fru till jobbet.
Här har jag inte ljusat upp fotot, för att ni ska få se hur snöigt det egentligen är. Det yr och yr.
Grannen på bilden ovan kunde skicka sin fru med en bättre bil, och återgick till att skotta in sin bil i garaget igen.

Det blir difinetivt ingen Göteborgsresa för lilla Svalan i dag. Jag hoppas innerligt att ingen annan får för sig att ge sig dit heller, i alla fall inte härifrån.
Medierna varnar, tak rasar in och det blåser och är kallt.

Jag vaknade med huvud- och mensvärk strax innan halv sju i morses. Det var inte lönt att ligga kvar i sängen så jag gick en runda i huset och såg att nattens idoga snöande kombinerat med rejäla vindar, skapat mer än meterhöga drivor i vår trädgård.

Förundersökningsledaren har varit ute och skuffat ner lite snö från de mest drabbade delarna av taket. Hade han haft snöskor skulle han kunnat stå bredvid altantaket och bara skottat av det.

Just nu sitter jag och tittar på när grannarna försöker skotta fram sina bilar. Jag är verkligen glad att vi kan ha båda våra bilar i garaget.
En av grannarna har en fyrhjulsdriven jeep och genom fönstret såg jag honom ta med sig en annan insnöad granne som skulle iväg till jobbet på sjukhuset. Det måste vara roligt för honom att få riktig nytta av sin bensinslukare, åtminstone en dag om året. (Tänkte hon och insåg att det lät rätt avundsjukt…)

I går var det solskensös och muntert takdropp på lunchen.

I dag är det rimfrost, nyp i näsan och minus 14 grader.

Det snöade i måndags. Det snöade i går.

Och som en total överaskning – det snöar i dag också.
Och just nu vräker det ner. Termometern (inte den i örat utan utomhus) visar på -1 grad så det blir härligt rolig, kockligt eländig kramsnö.

“Under veckan väntas mer snö, i norr och i söder.” Så säger de på Megapolvädret. De är ju inte så välspecificerade där.

Men mer snö!? Ska det verkligen vara nödvändigt?
Jag skottade ju i går kväll och sedan dess har det redan snöat en decimeter som jag snart ska ut och skotta bort.

Vi kommer vara helt översnöade innan det blir vår om det ska hålla på så här.
Svårt att tänka på den globala uppvärmningen nu.

Nåja, barnen får ju i alla fall den där riktiga vintern som man själv minns från sin barndom. Med meterhöga drivor och domherrar. Domherrar har jag i och för sig inte sett på flera år.

När jag klev utanför dörren på lunchrasten fick jag en o-glad överraskning.

Det snöade!

Jag måste erkänna att jag inte är så förtjust i snö.
1: Snö blir ofelbart slask och slask är inget roligt.
2: Snö gör vägarna hala och hala vägar är både far- och gåfarliga.
3: När det snöar är det oftast kallt (!) och jag gillar inte kyla.
4: Snö innebär våta skor och stövlar som lämnar pölar i hallen.

MEN
På julafton SKA det vara snö.
Och jag vet inga barn som inte älskar att leka i snön.

Dessutom blir allt som bäddas in i snö mycket vackrare.
Vårt hus till exempel.

För att inte tala om de tråkiga rabatterna där jag efter att ha läst alla trädgårdstidningars allra godaste råd, envist låter de vissna blomsterstänglarna stå kvar.

Det är riktigt rysligt väder ute. (Varför skriver man ute? Här inne är det inget väder alls. Eller jo, det drar lite från ventilen på kontoret. Utan allt för livlig fantasi kan man inbilla sig att det faktiskt blåser…)

Det snöar inte längre men vinden viner runt knutarna och det tjuter och knakar och låter allmänt stormväderaktigt.

Jag har tänt en brasa och intenderar att hålla den brinnande hela dagen. Jag har varit ute i garaget och hämtat en bananlåda ved, så nu klarar vi oss ett tag, Guldgossen och jag.

Jag tassar ner för trappan för att inte väcka barnen och slänger som vanligt en förtrödd blick genom entréföntret.
Så blir jag stående som fasfrusen och beskådar scenariot utanför. Ett tunt, lätt täcke av pudersnö täcker den delen av världen som jag betraktar som min.
Det är så vackert att jag får rysningar.

I går snöade det.

I dag regnar det.

Idag har det regnat, blåst och nu lyser solen.

Det är roligt med lite omväxling!

Det haglade i morses. Takpannorna dånade när jag läste ut Guldgossens läxbok om den rymmande pojken och bortsprungne katten.

När gryningen kom låg det små minidrivor av hagel på grannens tak. Jag låtsades att det var snö när jag väckte barnen och plötsligt infann sig en behaglig stämning av julaftonsmorgon. Kanske var det den kvardröjande känslan av kvällens brasa, parat med “snön” och lilla Svalans kattlika morgontänjningar under täcket som framkallade sinnesstämningen.
Jag var på vippen att gå ner för trappan och tända julgransbelysningen.

När jag klev ur bilen vid jobbet möttes jag av ett upprört tjatter av fågelröster från vildvinsrankan på fasaden. Det djupröda bladverket måtte gömma hundra fåglar, som tagit sin tillflykt in bland grenarna från sin utsatta position på taket.
Jag kunde nästan höra hur de ropade till varann:
-Är det säkert nu?
-Kan vi flyga ut nu?
-Det var den värsta hagelskur jag varit med om sen jag föddes!
-Jag vill leta mat.
-Jag är också hungrig.
-Ska vi flyga till VL och se om någon klantig bonde har tappat säd vid tömningsfickan?
-Vågar vi ge oss härifrån då?
-Tänk om det kommer en ny hagelstorm.

Nu lyser solen. Inte här inne i min hjärna, men i alla fall ute på den vackra tegelfasaden på andra sidan älven.
Höstfärgerna har krupit fram ur vildvinsrankorna som bäddar in teglet och kolorerar nu hela väggarna med allt från milt grönt till flammande eldrött.

Jag känner mig lite rött trött här på min kant. Jag längtar efter Italiensystern och mina syskonbarn. Men de närmaste kvällarna är fullbokade med tillväxtgruppsledarsamling och föräldramöte. Det är inga måsten men som den duktiga flicka jag är prioriterar jag ändå att vara med där.

Det regnar. En småttigt ”jag-tänker-hålla-på-hela-dagen”-regn som gör mig enerverad ända in i benmärgen.
När jag klev ur sängen i morses var det fortfarande mörkt. Regnigt, ruggigt mörkt.

Och nu blir det bara värre. Vi går mot mörkare tider. Det hjälper inte att jag stretar emot. Dagarna blir kortare, dagsljuset räcker inte till mer än en liten kopp om dagen. Och instängd på kontoret kommer jag inte ens hinna njuta av den koppen.

Idag är det höst.

Solen lyser på daggstänkta spindelnät och den milda kylan smånafsar mig i kinderna när jag kliver ur bilens skyddande skal på parkeringsplatsen utanför jobbet.

Lövslyn bakom vår trädgård har börjat uppvisa inslag av kantarellgult och morotsblasten i smultrontornet är på väg att vissna ner.

Jag har ingenting emot hösten. Det var höst med hög klar luft, brinnande träd och mollstämd fågelstreckssång när Förundersökningsledaren blev min.

Idag lyser solen.

Jag har huvudvärk och stannar inne på lunchrasten.

Idag är det lite kallt. Jag sitter på jobbet och huttrar och funderar nästan på att svepa in mig i min vinröda filtschal. Så, nu gjorde jag det.

Ute är det grått och mulet och lite höstlikt.

Nu ska jag gå och bajsa en stund och sedan är det dags att jobba igen.

Alldeles nyss regnade det kraftfull. Uttrycket “som spön i backen” var inte längre befängt.

Vattendropparna studsade en meter upp från asfalten.

Och nu, fem minuter senare, skiner solen igen.

Det regnar.

Vädret var bättre i Frankrike!

Nu har värmen kommit.

När jag var ute och hämtade posten i morses, tio över sex, så var det redan behagligt varmt.

Igår satt jag och gottade mig med en pinnglass i kvällssolen. Det var så skönt och varmt och kändes så lyxigt att jag blev kvar en lång stund. Förundersökningsledaren gjorde mig sällskap och jag påtalade lyxkänslan.

-Så här skulle man ha det på semestern, kläckte jag ur mig. Bara sitta i sin egen trädgård och njuta. Jag har faktiskt aldrig suttit så här länge och bara haft det skönt, hemma, tidigare.

Förundersökningsledaren kontrade med att jag faktiskt bara suttit där i fem minuter!

Men det är sant. Jag har under de fem och ett halvt åren vi bott i huset inte suttit ens fem minuter i en trädgårdsstol och bara slappat. Jo, jag har suttit där och ätit, eller fört samtal med gäster, men inte bara suttit och slappnat av.

Nu ska det bli ändring på det. Det är dags för en ny, skön, brun, avslappnad Zäta att ta form!
Eller förresten, jag hinner nog inte. Dessutom mår jag inte så bra av värmen, och nu är det ju värmebölja.

Jag tror jag har snöat in på det här med vädret. Känns som jag bloggar om sol och vind och regn vareviga dag.

Men vad sägs om det här som ironi från vädrets makter:
En vanlig sketen arbetsonsdag: Strålande sol. Varmt och härligt. Ljumma vindar. Sommarkänsla i staden.
Utsikter till midsommarafton: Regn och hårda vindar.

Eller som Föundersökningsledaren så käckt uttryckte det som liten:
“Det blir snöfallande åska.”

Nu är det visst fler som upptäckt att det ska regna på fredag.
För första gången i skolans historia har man bestämt sig för att hålla skolavslutningen inomhus.

Jag anar en komplott.
Förundersökningsledaren måste ligga bakom…

Nu börjar sommaren. Inte förrän nu har vi fått det typiska svenska sommarvädret.

Regnigt och kallt!

Stenhammarskolan firar sin skolavslutning utomhus, i Villabacken. Det är hur mysigt som helst. Förväntansfulla föräldrar sitter strödda i slänten och högtidsklädda elever kommer tågande med fanor nerför branten för att samlas längst ner och sjunga, spela blockflöjt och dela ut rosor till avgångseleverna.

Alla år som jag varit skolbarnsförälder (3 år) har det varit strålande väder på skolavslutningsdagen. Barnen har svimmat i klasar under den gassande solen och föräldrarna har suttit lättklädda och blossande röda på filtar och tjuvstartat med drycken i den medhavda picknickkorgen.

Förundersökningsledaren jobbar på annan ort så det har alltid varit jag som tagit några timmar ledigt från jobbet för att kunna vara med på skolavslutningen.

I år ska det bli ändring på det där.
I år har nämligen Förundersökningsledaren tagit hela dagen ledigt för att kunna vara med sina barn. Nu är det hans tur att njuta av lediga timmar och picknicken och den glada med samtidigt allvarliga stämningen.

Och just det – en sak till – i år ska det

REGNA!

En fullspäckad söndag stod på schemat när jag vaknade tidigt i morses. Eller vaknade och vaknade, jag hade så ont i halsen i natt att jag var vaken mest hela tiden kändes det som. Särskilt de sista timmarna innan klockan skulle ringa. Av någon anledning bröt det fram en hel liten fors i munnen och jag var tvungen att ideligen svälja. Att svälja saliv kändes som att svälja glödande lava.

Alltså gjorde det ingenting att jag var tvungen att gå upp tidigt för att förbereda allt inför klassfotbollen dag 2. Om Guldgossen klass skulle vinna sina matcher skulle de spela fyra omgångar, mellan halv elva och halv tre. Bäst att förbereda för en lång dag i solen.

På eftermiddagen var vi bjudna på 30-årskalas ute vid ett torp vid Storeberg. Det ville vi inte missa.

Lång dag. Mycket på agendan.

När jag duschat och torkat mig blev jag strax svettig igen. Misstänksam tog jag fram febertermometern och testade.
Jojo! 38,6 grader.

Vad gör då en Zäta med feber som planerat att vara trevlig och social och orka med en hel dag?
Jo, hon kompletterar frukosten med en tablett undergörande Rosenrot och låtsas som det regnar.

Och det har funkat fint.

Guldgossens klass åkte tyvärr på stryk redan första matchen och fick åka hem igen. Jag såg allt några sura och ledsna miner men Guldgossen hängde inte läpp.
-Vi hade i alla fall roligt. Det är viktigast att man har roligt.

Han har inte ärvt sin mors tävlingsinstinkt, det är tydligt. Och rätt skönt om jag ska vara ärlig.

Och rätt skönt var det också att de åkte ur turneringen för nu hann vi fortsätta till kyrkan och komma lagom till predikan. Barnen smet upp till Söndagsäventyret och hade trevligt där.

Efter mötet och lite gott fika på Café Kaj (som egentligen är ungdomarnas café men som hållit extraöppet i helgen med anledning av pingstkonferensen) for vi hem och lagade snabblunch. Pasta, knaperstekt baccon och pesto.

Sedan iväg till kalajset. Väldigt trevligt. Alla hade med sin egen grillmat och födelsedagsbarnet bjöd på kladdkaka med vispgrädde och varma bär till efterrätt.
I den sköna eftermiddagssolen mös vi på filtar och medhavda fällestolar. Det fanns en vollybollnät uppspänt som nyttjades flitigt och barnen fiskade i den obligatoriska fiskedammen.
En helskön avslutning på en skön helg.

Hur gick det med febern då?
Ingen fara. 37,4 nu på kvällen. Jag har fortfarande rejält ont i halsen men jag känner mig inte utslagen.

Det verkar faktiskt som om tidningslöpen inte har fel.
Solen skiner som om den hade betalt för det. Kanske är det svenska pressen som gått in med en rejäl muta…

På nåt märkligt sätt ser jag faktiskt fram mot helgen klassfotboll. Att stå i solen och inte kunna göra annat än att hejja på. Ta det lugnt. Fika lite. Köpa en korv. Svalka sig med en glass.

Allt det där låter så bra. I verkligheten vet jag att jag kommer bli frustrerad av att inte ha någonting att göra. Jag kommer få myrkrypningar och sysselsättningsfrossa. Usch.

Jag hoppas att Guldgossens klass åtminstonde har den goda smaken att inte gå vidare till slutspelet på söndag.

Uppförsbacke OCH motvind.

Det är tur att det är dagens cykelväg hem jag beskriver, och inte livet.

Det var jobbigare än vanligt att cykla till jobbet i morses. Jag vill inte påstå att jag hade motvind, men kanske. Eller kom den från höger sida, eller vänstersidan? Jag tror hur som helst att jag inte kommer välsignas med medvind när det är dags att cykla hem igen.

Strax efter Lidens kom pastorns son och susade om mig i nerförsbacken. Han verkade inte påverkas alls av vinden utan trampade på som vanligt. Full fart bara!

Och lite senare kom pastorsfrun och gjorde likadant, susade om bara. Vad är det med den familjen egentligen? Var får de all fart ifrån? Varför lyder inte de under vädrets makter?
Jag försökte en stund ta rygg på pastorsfrun för att få lite draghjälp men när jag cyklade så fort att jag låg ner i kurvorna och ena trampan tog i asfalten så blev jag rädd och besinnade mig och såg fru Pastor försvinna i fjärran.

Det har blåst i natt också. Jag har sovit lugnt och tryggt men att döma av tulpanerna i surjordsrabatten har det gått vilt till där ute.
I trädgården såg jag sidor från en telefonkatalog omkringspridda. Hade jag tänkt på att det skulle blåsa så hade jag nog väntat innan jag la papper under jordgubbarna.
Överdraget till studsmattan hade blåst av också. Det låg inte ens kvar i vår trädgård utan hade flugit vidare till grannens potatisland. Samma granne som så nyss som i förrgår givmilt stod och utlovade färskpotatis till oss till midsommar.
Jag hoppas verkligen att de späda plantorna inte tog skada av att en fyra kvadratmeter stor pressening svepte fram över dem under nattens timmar.

Det regnar. Har regnat ända sedan i natt, från och till.

Och jag är frusen. Funderar på att tända en egen maj-brasa…

I en perfekt värld lyser solen om dagarna och värmer våra vintertrötta själar.
I en perfekt värld vattnar ett milt vårregn den törstande jorden om nätterna.
I en perfekt värld går en kvinna ut och vattnar sin trädgård på kvällen och förbereder jorden för att kunna dricka nattens regn.

Jag lever i en perfekt värld.

Nu har det varit soligt och varmt flera dagar i rad. Känns som sommar.

Igår regnade det visserligen, men bara en liten skvätt som snabbt torkade bort.
Under min lunchpromenad till Sibylla (japp, korv och bröd…) fläktade vinden riktigt sommargott och ömt mot mina kinder och jag mötte lättklädda gossar och flickor vid busstationen.

Guldgossen och jag frukosterar i det behagligt soluppvärmda uterummet. Någonstans i en vårrusig björkruska med nykläckta, ljusgröna musöron kallar en enträgen fågel på sina artfränder och bjuder upp till försommarserenad. Ett mjukluddigt dis döljer konturerna av den avlägsna trädranden och ger en känsla av medelhavsmiljö. Om jag bara fäster blicken på tallarna kan jag inbilla mig att jag är i Italiens sköna land. Rör jag ögongloberna en millimeter nedåt hamnar blicken på vår vintertrötta gräsmatta som bara sporadiskt har börjat skicka upp sin mjuka spjut till fröjd och gamman för dess beträdare.

Det är så här dagen ska börja. Bekymmerslös och i en kravlös tystnad mellan mor och son. I en stilla, omslutande värme och med solen som välkommen gäst vid frukostbordet.

Jag känner en stark längtan efter att sätta stunden på pränt, att skriva ner vad jag ser och känner så att jag vid andra, stressade vardagsfrukostar kan åkalla minnet av den perfekta morgonstunden.
Att klockan redan visar förmiddag och att det faktiskt är fikadags om det vore arbetsdag, det bara förhöjer njutningen av slö, seg morgon.

Jag hämtar den bärbara datorn och ställer den i knät. Guldgossen hittar en liten handdator och så börjar vi i samförstånd knappra på var sitt håll, jag på tangenter och han med pekpennan på skärmen. Den framdukade frukosten är uppäten och jag dröjer ännu en stund innan jag stuvar undan resterna i kylskåp och diskmaskin. Allt för snart kommer dagens åtaganden och göranden att kräva min uppmärksamhet men ännu en stund kan jag mota bort mina självpåtagna måsten och bara njuta i nuet.

Det är sol, sol och åter sol utanför fönstret.

Och SMHI lovar mer sol, sol och sol till helgen. 19 grader varmt på lördag. Tro´t den som vill.

Förundersökningsledaren ska ligga och spika brygga eller vad han nu kommer få för uppgift under arbetsdagen på marinan, och jag tänker plantera näsan i rabatterna hemma. Jag har små söta mörklila pytteirisar som blommar nu, och de vita tulpanerna har smygit upp åtminstone en grönklädd knopp. Snödropparna har tappat kronbladen och nickar tungt ner mot jorden i förhoppning om att kunna föröka sig något till nästa år. Blåsipporna vänder sina utslagna blommor mot solen och vrider sig med jorden från det att solen går upp tills dess den går ner.

Nej, nu ska jag inte sitta här och blogga om vårvädret, utan ut och uppleva det!

Ikväll har jag varit på krogen. Chefen har bjudit på god mat och dryck för alla anställda och vi har tävlat i en musiktävling.
Jag är kass på musiktävlingar. Tyvärr var inte de övriga i mitt lag så mycket bättre de heller så vi förlorade stort. Men det gör inget. Vi var i alla fall det snyggaste laget!

På hemvägen stannade jag till vid ICA (Willys stänger ju redan vid nio) och köpte godis till alla påskakärringar som förväntas komma på besök i morgon. Skärtorsdagen är stora kärringdagen. För några år sedan brukade jag också klä ut mig och måla mig i ansiktet för att sympatisera med mina barn. Ett år förbjöd mig chefen att gå ut på stan på lunchen eftersom jag målat mig och tatt på huckle och dessutom hade en jacka med företagets logga på.

I år blir det inget påskande för min del. Guldgossen kanske har vuxit ifrån det också och ska hur som helst på kalas men lilla Svalan tror jag nog vill klä ut sig och gå runt och knacka dörr och önska “glad påsk”. Chefens fru har lovat hämta upp henne på fritids så att lilla Svalan kan gå tillsammans med deras jämnåriga dotter. själv planerar jag att jobba över. Det är egentligen dumt att planera sådant men jag har mycket starka misstankar om att jag inte kan sluta redan vid tolv trots att det är Skärtorsdag.

När jag handlat och körde hemmåt på ringleden överraskades jag av en tät dimma. Jag fick sakta farten och krypa fram i 40 resten av vägen. Det var så dimmigt att jag inte såg mer än en snöpinne i taget. Hade jag inte kört på välkänd väg hade det gått ännu långsammare.
Väl hemma i mitt eget kvarter klarnade det upp och jag såg till och med månen högt uppe på kvällshimlen. Den är nästan full.
Det kommer bli perfekta förhållanden för alla Blåkullaresenärer i morgon.

Nu är det i alla fall VÅR. Inte ens en liten snöstorm som förirrat sig hit ner från Nordanhaven kan få mig att tro något annat.

Idag strålar solen ikapp med sina små kopior i dikeskanterna och vi som är lite äldre minns vårlekar som kulputtning och twist.

Förundersökningsledaren vårstädar stenläggningen utanför huset med nyinköpt attiralj som kopplats till högtryckstvätten.
Lilla Svalan är på barnkalas. Jag har på begäran gett henne en lätt sminkning och hon börjar se ut som en ung dam. Det är bara ögonbrynen som behöver en putsning.
Guldgossen häckar framför datorn men jag ska snart få honom på bättre tankar.
Själv ska jag vattna blommorna (jag råkade prioritera bort dem häromdagen…) och kanske ta en liten promenad, fixa lunch, kanske sy lite lapptäcke, ta hand om tvätt, och så ska vi öva ikväll inför sångeriet på morgondagens gudstjänst.

Men nu är det nog vår i alla fall.

Jag var ute en sväng på lunchen och solen bara… bara… bara kräktes ut en massa värme och ljus. Himlen var otroligt blå och vid husväggarna satt unga gossar i bara T-shirt och snackade och kollade tjejjer.
Jag blev faktiskt inkollad också.
För jag gick med vinterjacka och tjocka vantar.

Jag var på väg till apoteket för att köpa… tada! Huvudvärkstabletter!

Talesättet säger att det ska snöa tre gånger på lärkan innan det blir vår.
Problemet är bara att jag inte har hört någon lärka ännu, och idag är det första april och jag VILL verkligen att det ska vara slut med snöoväder nu. Helgens snöyra måste ha varit den sista.

Men det är ont om lärkor i stan. Jag måste nog ringa mamma på landet och fråga om hon kommit än – lärkan alltså.

Nu är det vår trallalala…

I morses såg jag en blåfink, eller om det var en mesoxe, som hade fått tag i ett långt böjligt grässtrå att påbörja bobygget med.

Och på stan är det fullt av folk som tillsammans med mig bara går och insuper solen och vårluften och kikar på hur mycket ens medvandrare vågat plocka av sig ännu.

Jag behöll vantarna, men gick utan mössa…

Nu har de grå morgonen förvandlats till en vit förmiddag.

Stora vintervita snöflingor faller i samlad tropp.
Varför är det inte julafton?

Solen har förmodligen gått upp, men det vet vi inget om – vi stackars människor som går på gatorna eller kör våra bilar på väg till jobbet i Lidköping. Himlen är jämngrå. Snön på gatorna, som blir gnistrande vit när solen behagar visa sig, är lika grå den under himlens töcken.

Jag hoppas att det inte blir en grå dag, men utsikterna till lite sol och färg ser just nu dystra ut.

Idag är det kallt.
Jag kände hur det nöp till i både kinder och näsa när jag lotsade barnen över skolgården i morses. Lilla Svalan hade för en gångs skulle knäppt jackan ordentligt och det var jag glad för.
Mindre glad blev jag när hon vägrade ha på sig jackan på väg till frukosten. Jag var tvungen att gå och hänga upp den på hennes krok, medan hon lovade att springa för att inte vara ute i kallheten så länge.

När jag i värsta curlingstil hängt upp både Guldgossens väska och lilla Svalans väska och jacka (vi kom så sent till skolan att de var tvugna att gå direkt till matsalen) så gick jag raskt till bilen för att ta mig till jobbet. Under min lilla promenad såg jag hur lilla Svalan fanns mitt i flocken av barn som i maklig takt förflyttade sig mot matsalen. Tempot de höll var så långt från “springa” man kan tänka sig en svinkall onsdagsmorgon.

Idag snöade det på morgonen. Samtidigt är det mildväder vilket ger effekten att det ligger en härlig kramsnö och bara väntar på alla skolbarn.

Mina skolbarn brydde sig dock inte vidare värst om snön när jag väckte dem i morses och informerade om dess existens. De ville bara ligga kvar i sina sängar och njuta av värmen mellan lakanen.

Lilla Svalan var så jättetrött att hon grät när jag lämnade henne på skolan. Hon klamrade sig fast vid mig och fröken fick nästan slita bort henne när de skulle gå till frukosten.
Det var länge sedan jag var med om ett så hjärtskärande avsked senast och jag blev nästan lite svettig. Jag är tacksam för den pedagogiska utbildning som personalen har och som inte tillåter dem några ojande och vojande.

Nu sitter jag på jobbet och ser snön smälta bort. Jag tror inte mina barn hunnit vara ute på rast och fått njuta av snön än.

Nu snöar det.

Det var otippat.

Nu går solen upp!

När jag gick ut och hämtade tidningen i morses blinkade stjärnorna ängsligt i väntan på att solen skulle gå upp och blända dem så att de skulle bli tvugna att blunda med sina lysande ögon.

Snön som föll i går natt och som gladde Guldgossen så under förmiddagen, var redan borta.

På garageuppfarten låg ett puderlager med frost som gnistrade i det metalliska skenet från gatlyktan. Jag var beredd på en halkig promenad men frosten var som flugpapper som sög fast undersidan av träskorna och gav mina steg en sällan anad säkerhet.

På juldagen tog Förundersökningsledaren med sig både kameran och migpå en frostnupen promenad. Det är inte klokt vad vackert det är med all frost som Vinterdrottningen spritt ut på grenar och gräs, åkrar och, och, och något mer som börjar på å.

Jag är uppvuxen i den allra vackraste av omgivningar. Det är något alldeles speciellt med Skälvum och Trulsegården, Raggegården, Kinne-Kulle, Göttorp, Husaby… Skogarna, kullarna, ängarna. Det känns í kroppen att historiens vingslag har rört vid bygden, redan långt innan Arnfilmerna satte vår lilla vrå av världen på kartan.

Vi gick “bakvägen” till Raggegården.På vägen såg vi Kinne-Kulle. Kinne-Kulle brukar kallas “det blommande berget”. Det är nog ont om blommor nu, men sagolikt vackert ändå där det höljer sig med ett täcke av vinterdis.

Vid foten av Kullen ligger Skälvum.Skälvum är bara en liten by, med få innevånare, de flesta bönder. Men Skälvums lilla kyrka är speciell. Den är uppförd mycket tidigt, kanske redan på 800-talet. Över kyrkportarna finns en inskription som lyder ungefär: “Detta är jag själv om” och de som tror sig veta menar att kyrkan lät byggas av en kvinna som själv bekostade arbetet. Det är inte troligt att byn fått sin namn efter inskriptionen “själv om” – Skälvum, men tanken är lockande.

Tittar man åt andra hållet ser man vägen mot Lundsbrunn.Mitt emellan åkrarna står ett gammalt ståtligt träd, och långt där bakom skymtar andra vindfången. Det är gott om vindkraftverk häromkring. Jag tycker det är vackert och imponerande med vindkraftverk. Jag vet att det är lätt för mig att säga, som slipper bo i dess skugga, men jag tycker ändå att utvecklingen med vindkraft ger mer hopp för framtiden än planerna på nya kärnkraftverk eller vattenkraft som gör större ingrepp i naturen.

Nu närmar vi oss Raggegården bakifrån.I Raggegården bodde min mormor och morfar när de levde. Det är min pappa som äger gården, och det är här min mamma delvis är uppväxt. Boningshuset skymtar man bara gavlen av på kortet, och huset är ganska litet. Ett torp med tre rum och kök och en oinredd vind med ett oisolerat “sommarrum”. Nu hyr min kusin och hans familj torpet.

Så här ser Raggegården ut uppe ifrån vägen.

Det är vackert med motljus som silar in mellan träden.

Vi tog vägen över “Yngves” som var mormor och morfars närmaste granne.
I närheten av Yngves har min kusin satt upp fårstängsel till deras får.

Tänk att även ett fårstängsel blir till en sevärd installation när vintern strösslat sina frostflingor på det.

Nu får ni frossa i bilder från vägen ner till Yngves.

Ibland måste man krypa nära för att se det vackra.

När solen gick ner blev det genast mycket kallare och vi begav oss tillbaka till mina föräldrar i Trulsegården.
Förundersökningsledaren kunde inte låta bli utan att ta några bilder från huset, med kameran vilandes på den hårda jorden.

Innan vi gick in i värmen blev det några sista bilder av tallhäcken.

Det har snöat här på förmiddagen. Jag skulle kunna tänka mig att fira julafton idag. Vaddå gran och glitter och paket och julmat. Det är väl snön det hänger på, eller…

Det snöade i Stockholm!

Barnen var inte så glada över att komma hem till en barmarkat Lidköping.

Idag har det snöat jättemycket här också. Det ska bli kul att komma hem och få höra reaktionerna.

Fyra plusgrader + snö = slask och blöta skor

Som små dansglada änglar dalar de ner från himlen. Det lägger sig tillrätta var helst de landar. På bilar, på hustak, på marken, på parkbänkar och träd, i håret på människor som skyndar förbi utanför mitt fönster.

Jag kan inte annat än le.

Jorden är änglafylld.

Idag är det dimmigt. Persiennera i mitt kontorsfönster är fullt uppdragna utan att jag får problem med ljuset.
Silosen tvärs över Lidan har topparna höljda i det mjölkvita.

Och nu HAGLAR det.

Det är så svårt att veta hur man ska klä barna på mornarna.
Hur kallt kommer det vara idag?
Ska det regna eller kommer solen lysa hela dagen?
Tänker de hoppa och springa och svettas? Eller kommer de stå i ett hörn av skolgården och frysa om tårna?

Nåja, de där sista frågorna har jag väl svaret på i och för sig, för det är full fart hela dagen.

Idag skulle Guldgossen ut på äventyr. “Wildkids – Den stora utmaningen” stod det på ett grönt papper som kom hem i fredags. Den stora utmaningen består så vitt jag kunde förstå i en heldag med vandring och olika uppdrag som dyker upp utmed vägen. Lappen anbeföll gummistövlar med tjocksockar, regnkläder, oömma kläder, fika, frukt och mycket dryck plus något att sitta på.

Guldgossen är ju tyvärr, till skillnad från mig själv, inte uppväxt på en bondgård och har därför inga stålhättade graningekängor att ta till när det vankas äventyr. Faktum är att det överhuvudtaget är väldigt skralt på skofronten just nu. Han äger ett par tennisskor som han använder i skolan, till vardags och till fint. Och så ett par IKEA-gummistövlar som egentligen borde vara snudd på för små men som med nöd och näppe gick att klämma ner ett par extrasockar i. Utan extrasockarna hade det nog blivit för kallt, men med extrasockarna kan det kanske bli för trångt. Jag kanske möts av klämda tår när jag åker och hämtar honom i eftermiddag.

För övrigt har jag sett till att han fått på sig mjukisbyxor under regnbyxorna och en superunderställströja, långärmad T-shirt och långärmad tröja under den tunna regnjackan. Jag har skickat med dubbla uppsättningar vantar och mössa och extrasockar.

När jag gick ut på lunchen lyste solen och det kändes riktigt varmt och gott. Jag tänkte genast på Guldgossen som förmodligen går och svettas i sina varma kläder och kniper med tårna i de onödiga gummistövlarna.
Sen kom det plötsligt en oväntad regnskur, just när jag stod och köpte ett par mysbyxor till Lilla Svalan för 40 kronor. Den gick över efter att jag köpt ullsockar till båda barnen för 20 kronor paret men jag hann skicka en ny tanke till Guldgossen och hans regnkläder och stövlar.

Jag undrar vad det ska bli för väder här i morgon. Kanske “snöfallande åska” som Förundersökningsledaren sa när han var liten och lekte meterolog.

Idag cyklade jag till jobbet. Väderprognosen löd: “Molnigt men inget regn.”

Nu har klockan nyss passerat nio. Det regnar redan.

När jag gick ut och hämtade morötterna i morses var det överraskande varmt. Världen kändes vänlig och lite våt.

På jobbet är det också varmt och skönt. Stämningen är lite avslaget loj så här innan åtta. Det brinner värmeljus på köksbordet och chefen går runt med kaustiksoda för att lösa upp en propp i avloppet. Det känns nästan som hemma.

Nu lyser solen.

Jag hade inte behövt vara orolig över att jag inte fick med mig regnbyxorna i morses.

Idag är världen grå och kall. Jag har cyklat till jobbet och frös visserligen inte eftersom jag kom iväg för sent och trampade på på högsta växeln hela vägen men hade jag inte cyklat hade jag säkert frusit.

Igår var världen (i alla fall min lilla del av världen) soligt och färgsprakande. Det kändes mer som sensommar än höst. Brittsommar kallas det väl.

Britta hade namnsdag. Det måste alltså ha varit en tillfällig släng av brittsommar.

I morses krasade gräste av frost när jag gick ut för att hämta morötter i landet. Det var för mörkt för att jag skulle se det vita höljet men jag anade det ändå.
Morötterna gjorde också lite motstånd, som om de inte ville upp ur sitt värmande jordtäcke för att möta den kalla luften. Jag fick bara blasten i handen och var tvungen att gräva med fingrarna i jorden för att få med mig det jag kommit för.

I går morses lyste stjärnorna uppmuntrande på himlapellen när jag gjorde min dagliga morotspromenad. Det kändes som mitt i natten fastän klockan passerat sex.

När är det vi går över till vintertid? När får vi en timmas ljusare mornar?

Nu är det verkligen höst. Regn, rusk, röda lönnar…

Och på väg in till jobbet för tre minuter sedan flög ett fågelsträck med minst femtio kanadagäss över parkeringen.

Vad kommer det sig att de trumpetar så duktigt medan de flyger? Borde det inte ta onödigt mycket på krafterna med tanke på alla mil som ligger framför?
Vad säger de till varann? Uppmanar de varandra att hålla formationen, hejjar de på den som ligger sist, gråter de för att de är på väg att lämna vårt vackra land, är de glada över att de naturliga instinkterna äntligen tar dem med på en resa till varmare väder?

Det är många som bloggar om hösten nu. Jag vill inte vara sämre.

Hösten bär med sig så mycket känslor.

Depression, trötthet, stress, tristess. Det är grått, mörkt, regnigt. Skolor och aktiviteter drar igång igen och man får mycket att göra, för lite fritid, för lite sömn, för lite sol.

Glädje, delaktighet, vila, tillfredsställelse. Luften är hög och klar. Träden bjuder på årets största färgfest. Man skördar, planerar, kommer igång, träffar arbetskamrater och vänner, tänder ljus, motionerar igen, kryper inomhus och myser och umgås.

När jag tänker på ordet “höst” ser jag en bild framför mig.
Det är jag som går nerför en svagt sluttande backe, på en “på-landet-väg” av två uppkörda hjulspår med gräs i mittsträngen. Jag har på mig jeans, en varm tröja och den bruna mockajackan som pappa hade när han var ung. Om halsen har jag virat en skön halsduk.
Luften är hög och klar. Till höger brinner löven i gult, organge och rött. Det är aspar som så lätt växlar över i mörkrött på sina myntstora blad. Undervegetationen har vissnat ner till torra rön som prasslar och viskar till varann i den svaga vinden. Till vänster breder en stor stubbåker ut sig. På mitten av fältet har några tranor landat och skickar sina sorgsna trumpetstötar ut över landskapet.
Jag är lycklig. Jag går och tänker på den gosse jag nyligen blivit kär i och som jag kommer göra mitt yttersta för att få vara med. Det var för över tjugo år sen. Idag lever vi ett underbart liv tillsammans. Det kunde jag ju inte veta då, men kanske anade jag den ljusnande framtiden ändå.
Mitt hjärta sjöng strofer ur Charlotte Höglund och Uno Svenningssons sång:

“Minns du dagen i oktober?
Ja, jag minns den dagen, hur fin du var!
De eldröda träden hade sakta brunnit ner,
precis som mina tvivel, jag ville öppna mig mer.
Jag ville säga – jag älskar dej!
Kom och håll hårt om mig!
Kom och håll om mig.
Åh, tysta ser vi på varann.”

Nu börjar det väl kanske bli lite väl mycket navelskåderi, men jag vill bara berätta att jag just nu, klockan tio i elva den 27:de augusti i nådens år 2008, kunde dra upp persiennen igen, för det regnar.

Just nu skyms dock min bedårande utsikt av två lastbilar. På den ena står det “FLORA… (någonting som jag inte kan läsa) och Kolding” och den andra är bara väldigt mycket blå.

Idag är det PERFEKT väder.

Det är dimma, regn och himlen är helt igenmulen.

Med detta underbara väder kan jag ha uppe persiennen och se ut över världen. Eftersom jag sitter med datorn precis vid fönstret måste jag mörklägga så fort det finns minsta lilla ljusglimt där ute.
Nu ser jag Granngårdens röda tegelfasader, Preemmackens malplacerade oranga och gröna björn med sina små öron. Hur tänker man när man väljer en björn som logga för ett bensinbolag? Vad säljer de mer? Olja vet jag, men det rimmar ju inte heller.
Jag ser också det slitna taket på Yaras lager och de höga silona i hamnen. För några år sedan började man måla silona gula för att dämpa det dystra intrycket den råa betongen ger. Jag tror färgen tog slut lite fortare än man räknat med för det är bara cirka en tredjedel som blivit målat och nu ser det nästan ännu dystrare ut än förrut.

Med detta underbara väder passar det också bra att sitta och nynna på blues-melodier. Det är lite av en hädelse att göra det en solig dag tycker jag, så nu passar jag på att gotta mig i molltoner.

Idag är det om möjligt ännu kallare på jobbet.

Men det gör inget för jag har tagit med mig tjocka sockar och en lång, bred halsduk som jag virat runt brösten och axlarna.

Det är så kallt här vid mitt dragiga fönster på kontoret där jag stilla sitter och fryser att jag snart darrar som ett asplöv. Jag drar upp axlarna till öronen och känner hur jag bjuder in migränen som sällskap i skallen.

Jag längtar tills klockan är fem och jag får cykla härifrån. Cykla mig varm och härligt svettig!

I morgon ska jag ta med mig raggsockar och en filt.

Solen lyser

men jag fryser.

Nu är det brasväder.

Jag fryser som en nakenhund i snöstorm.
Det vore inte fel att åka hem och tända i kaminen och krypa ihop med en kopp varm choklad och en spännande bok.

Nej, just det! Mjölken är ju slut… och boken jag läser för tillfället är inte spännande…
Lika bra att sitta kvar här på jobbet och frysa.

Idag cyklar jag.

Idag åskar det.

Det luktar jäst säd i Lidköping. Bönderna har varit i stan och lastat av sina dyrbara guldkorn. En tillräcklig mängd har dock hamnat på gatorna. Tillräckligt för att ruttna i regnet.
Men stadens sparvar är glada. De passar på att kalasa vid de uppdukade bufféborden. De lägger på sig inför vintern. Rutten säd är inget som ratas av en hungrig sparv. I flockar fladdrar de kring med allt tyngre kroppar. Inbillar jag mig eller är de lite glada i hatten? De trotsar farorna från bilar och motorcyklister och gör vad som helst för att få i sig ett korn till, ett korn till.
Det luktar höst. Det ser ut som höst. Är det höst?

Läser just på Aftonbladet att idag ska det regna en hel tiondel av hela årets regnskörd. Och så har jag valt just idag för att starta min cykelkampanj.

Och så undrar jag hur Aftonbladets väderorakel kan veta hur mycket det ska regna resten av året…

Igår var det nog årets varmaste dag.

Vi gjorde det enda tänkbara och drog ut med båten. Som sällskap fick vi mina föräldrar och min Italiensyster med make och son. Vi tillbringade tiden i skuggan eller i vattnet.

Termometern inne i båten visade 39 grader, i solen var det 45 och i vattnet 22.

När vi kom hem på kvällen var vi helt slutkörda trots att vi inte gjort något ansträngande under dagen. Jag somnade i soffan medan barnen åt kvällsmat och maken plåstrade om sin stortå. Han råkade snubbla på klipporna och trots sandalen skrapade han loss all hud på ett femkronestort område på stortån. Köttet är helt barlagt och det ser så otäckt ut att han själv får sköta om sin skada. Zyster Zäta har slagit till reträtt. Jag får en ilande känsla i magen och sedan vill jag svimma och kräkas.

Svimma kan man också göra av värmen. I natt var det 22 grader varmt utanför vårt mörklagda fönster fastän klockan visade på tre. Jag sov som en utslagen mellan varven. Varven bestod av att bära barn till sina sängar. Guldgossen ville plötsligt somna i vår säng, och det fick han såklart. Sedan väckte jag honom och skickade iväg honom till hans egen säng när jag upplevde trängseln för stor. Lilla Svalan låg nämligen på min andra sida. Henne bar jag tillbaka. Sedan kom hon en omgång till under natten, och blev tillbakaburen.
En varm natt lyckades bli ännu varmare av barnens heta små kroppar.

29,4 grader står det på termometern. Och den är belägen i skuggan!

Äntligen kommer den! Idag har den slagit till!

Jag talar om värmeböljan. Så långt väderprognosen sträcker sig är det bara sol, sol, sol! Äntligen infaller högtiden “sol-och-bad” och vi ska njuta av det som svensk sommar verkligen är, i alla fall i allas medvetanden och fantasier och i den reklam vi bombarderar de stackars halvdränkta tyskarna med.

Och som ett brev på posten kommer också min lingonvecka, röda havet, månadsplågan och allt vad vi kvinnor väljer att kalla vår menstruation. Jag brukar säga mens helt enkelt.

Det är så typiskt!

Stora tunga droppar faller snabbt mot marken.

Så det blir regn idag igen!
Eller lika gärna: Så det blir regn igen idag.

Sommarkänslan sitter i fötterna.

Jag går på det mörkgrå klinkersgolvet i uterummet, på väg att äta en sen frukost. Solen har värmt upp golvet som nu värmer mina bara fötter. Det är sommarkänslan som innfinner sig. Solvärmda fötter och doften av nyplockade jordgubbar, smaken av svärmors pepparkaksbröd efter en lång sovmorgon.

Nu är det semester.

…men det blev det faktiskt inte. Däremot kom det en rejäl skur som slog hål i bladen på sonens krasse.

Det här var tidigare i veckan. Idag har solen lyst hela dagen.

Vaknade i natt vid tolvtiden av att det regnade som hejsan! Det lät som rena syndafloden. Åskan mullrade också. Jag lyckades höra två knallar, sedan orkade jag inte hålla mig vaken längre.

Maken var nöjd i morses. Han var nämligen ute och gödslade gräsmattan i går kväll och alla små korn hade smält ner helt duktigt under nattens skyfall.

Jag var inte lika nöjd. Regnet har slagit ner mina daggkåpeblommor som nu ligger som ett visset flor, slickat utmed gräsmattan.

Gick precis in på SMHI´s hemsida och kollade översiktsvädret för helgen.

Torsdag – regn (jordgubbsplockning i regn)
Fredag – regn (inget midsommarfirande på Läckö. 12 frustrerade personer i vårt hus.)
Lördag – regn (Skara Sommarland – nej tack)
Söndag – regn (jättemysigt med utomhusgudstjänst i regn – not!)

På minussidan: regn och bortflutna planer
På plussidan: kanske tid över för smyckstillverkning. Och SÖMN!

Just nu lutar det återigen åt att det inte blir någon midsommar på sjön. Det är prognoserat en vindstyrka på 8-12 meter per sekund och det är lite för mycket för våra vänner i segelbåten. Det blir för dem årets första tur, de måste segla över hela Kinne-viken där vinden har fritt spelrum och kan fixa ordentliga vågor, och de har framförallt ansvaret inte bara för sig själva utan för sina två barn, och en hel familj till på fyra personer.

Jag erkänner att jag inte är så ledsen. Nu får vi fira midsommar på land i stället, och framförallt – jag kommer förmodligen hinna köpa en födelsedagspresent till maken som fyller år på självaste midsommarafton. Kanske kan han får frukost på sängen också. Tårta blir det dock inte för jag förskottsfirade honom i kväll med chokladig kladdkaka med färska jordgubbar.

Vi får väl göra ett nytt försök med båten till nästa midsommar istället. Sjön finns ju kvar. Det blir till och med mer och mer om jag har förstått det hela rätt…

Amadeus i natthamn.

En natt på sjön.

Mor och dotter på sjön.

En sak att stryka på to-do-listan.

Jag behöver inte vattna ikväll.
Det regnar duktigt.

Jag är glad!
Misstänker att studenterna inte är lika glada. Efter tre veckors oavbrutet finväder öser det plötsligt ner, just när studenterna springer ut. Ovanligt ironiskt timat tycker jag. Gud har humor.

Det ska bli 30 grader varmt i helgen!

Stackars alla låg- och mellanstadiebarn som ska delta i Klassfotbollen. Det kommer gå hett till.Här övar sonen inför Klassfotbollen.

I går kväll, när jag cyklade hem från kyrkan, hörde jag det karaktäristiska ljudet från en luftballong som eldar på. Jag spanade mot skyn och siktade snart en stor röd bubbla som uppenbarligen var på väg ner för landning.

Från min synvinkel såg det ut som om den skulle landa i Kinneviken och ett litet äventyr är ju alltid spännande så jag la på en rem och cyklade ner till småbåtshamnen där jag skulle få så bra utsikt som möjligt.

När jag närmade mig cyklade jag förbi några fler nyfikna med upprymdheten strålande ur ögonen och jag kände en plötslig samhörighet som fick mej att yttra några ord medan jag snabbt passerade.

Så såg jag att ballongföraren förmodligen siktat på den stora gräsplätten i småbåtshamnen, men inte fått till det riktigt. En luftballong är ju näst intill omöjlig att styra. Det är bara att “go with the flow” och låta sig föras av vinden. Att flyga luftballong innebär nog att man anammar en annan livsfilosofi än den som regerar oss till vardags.
Nu var ballongen på väg ner precis i vattenbrynet utanför Framnäsbadet. Utanför badets inhängnande höga staket finns en smal liten gräsremsa, delad av en cykelväg, och där stod följebilen, flankerad av ungefär ett och ett halvt tjog nyfikna.
Ballongföraren skrek åt en mopedist att flytta sig och några motvilliga personer drog sig undan tillsammans med honom.

Med den största elegans jag någonsin skådat från en luftballong, sattes korgen ner på den lilla gräsplätten mellan strandlinjen och cykelvägen. Teamet från följebilen ryckte ut och hjälpte till att dra in korgen de sista centimetrarna för att säkerställa att den inte tippade ut i sjön.

Det var vackert, skickligt och ett litet vardagsäventyr!