Zäta

Cyklar hem från jobbet.
Först ett rasande tempo. Tävlingen sitter i kroppen efter dagens hets på jobbet.
Cyklar om en tant som förskräckt slänger sig åt sidan. Trampar på med högsta växeln. Vill inte tappa tempo.

Efter en stund börjar uppförsbackarna. Ett lätt regn strör mjuka men fåtaliga droppar över mitt upphettade ansikte. Jag blir tvungen att växla ner.
Och det är då det händer.

Lyckan!

Jag känner mig plötsligt helt igenom lycklig. Det finns inget jag saknar, inget jag längtar till, inget jag behöver.
Jag är varken hungrig eller mätt. Behöver inte gå på toa. Ser inte fram mot någonting och ser inte bakåt med varken ånger eller saknad.
Jag har inte ont någonstans. Kroppen är ett med den monotona tramprörelsen. Upp med höger knä och ner med vänster häl. Upp med vänster knä och ner med höger häl.
Träden är gröna bredvid cykelvägen. Naturen doftar friskt. Jag andas. Släpper ner axlarna och andas.
Trampar och andas.

Nollställd hjärna. Ombotad på dataspråk. Inte fragmenterad utan helt tömd.

Såklart att jag landar i verkligheten i samma stund som jag trycker upp garageporten. Såklart att jag tycker det är jobbigt att svettas en stund innan jag hinner få av mig tillräckligt mycket kläder.
Såklart att vardagen kastar sig över mig så fort jag kliver in i tvättstugan där jympapåsar och en kasse badkläder samsas med skolväskor och en miljard skor.

So what!
Jag fick tre minuter intensiv lycka.

Nu har jag varit och hämtat hem Guldgossen. Förundersökningsledaren fick jag inte med mig eftersom han var tvungen att stanna kvar en stund extra och packa ner allt och riva tält och städa och allt tråkigt som lägerledarna brukar få göra.

Guldgossen och lilla Svalan sitter och tittar på Emil i Lönneberga.
Jag har ägnat en stund åt att försöka skriva en med sanningen överensstämmande vägbeskrivning till Rana med familj som kommer hit i morgon. Jag är inte vida berömd för mina korrekta vägbeskrivningar så det kan hända att de inte kommer förrän på tisdag…

Det är skönt att få hem Guldgossen, och så småningom även Förundersökningsledaren igen. Jag har saknat dem.
Nu kan jag ägna mig åt att längta efter Rana i stället.

Nu stämmer datumen igen. Jag har ju fått skriva när tillfälle getts, och då gjort det i vår minidator. Sedan har jag kunnat lägga upp inläggen emellanåt, inte på samma dag som de skrivits.

Men idag, nu när jag skriver, är det alltså den 29de juli.
Vi kom hem igår.

Idag ska vi tvätta, packa upp, tvätta, packa upp, och mamma och Falunsystern kommer och hälsar på om en timma. Jag skulle vilja gå ut i den fullmatade blåbärsskogen och hämta huvudingrediensen till en paj, men det hinns inte.

När vi vaknade i morses, strax efter nio, for jag och Förundersökningsledaren först till Willys för att proviantera, innan vi kunde äta frukost och starta dagen.

Det är så skönt att vara hemma.
Huset såg jättestort och ödsligt ut. Vilken skillnad mot att ha levt i tält i tre veckor. Nåja, jag har ju faktiskt sluppit tältet en vecka när jag bodde med Italiensystern och hennes barn i Bonassola, men i alla fall. Mycket tält har det blivit.
Jag sov som en stock inatt, med huvudet på min ergonomiska tempurkudde och resten av kroppen skönt vilande mot rena lakan i stället för en väl insvettad sovsäck på en luftmadrass.

Borta bra men hemma bäst!

Nu är vi HEMMA.

Klockan tio i tolv på natten har Förundersökningsledaren äntligen parkerat bilen i garaget efter över 500 mil på de europeiska vägarna.

Vi startade på en dansk camping i morses, åt en ganska fattig frukost med franskbröd (två skivor var), fransk jordgubbsmarmelad och varm Ögonblink-choklad. Sen åkte vi till Köpenhamn och slängde ett öka på den lilla “havefrue”. Guldgossen var besviken över att hon hade ben. Hon var alltså ingen riktig sjöjungfru!
På en parkbänk, till de förbipasserande flanörernas förvåning, lagade vi till lunchen av makaroner och Kumlakorv.

På eftermiddagen tillbringade vi två timmar hos min mors kusin. Det var jätteroligt att få träffa honom och språka om båda gångna och innevarande tider.

I Helsingör var det invation av nyckelpigor. Vi kunde inte går ur bilen eller ens veva ner fönsterrutorna. Miljontals nyckelpigor fyllde hela luften. Jag har aldrig sett något liknande.
På vägen mot färjan började barnen upptäcka svenskregistrerade bilar och blev eld och lågor över att äntligen få se svenskar.

När vi sedan kom till Sverige upptäckte vi att vi odlat fram en liten rasist under resan. Så fort lilla Svalan fick se en utländsk bil pekade hon och skrek: – Du är inte svensk, du hör inte hemma här! Tack och lov att hon satt inne i vår bil och inte hördes ut.

I Göteborg stannade vi till en dryg timma och hälsade på Förundersökningsledarens syster med familj.

Och sedan körde Förundersökningsledaren hem. De femton milen från Göteborg har aldrig gått så fort tidigare. Med femhundra mil i ryggen kändes det som bara en blinkning. Kanske kan det också ha med att göra att jag förmodligen sov större delen av vägen också, även om jag liksom inte märkte det…

När vi kom hem möttes vi av ett nystädat hem och blommor på köksbordet. Svärmor och svärfar har tydligen varit här och tagit en rejäl slutputsning både inne och ute inför vår hemkomst. Underbart!

Just nu befinner vi oss på en avsidesbelägen uteservering i Strasbourg och väntar på vår relativt billiga snabbmat från det nyöppnade köket. Barnen frångår inte sina vanor obehindrat utan har beställt naturella hamburgare. Jag och Förundersökningsledaren har nästan gjort det samma men med baugette istället för hamburgerbröd.

Vi har (förhoppningsvis) lämnat de franska betalmotorvägarna bakom oss. Visserligen var de bekväma och snabba och asfaltsbelagda och mångfiliga, men kännbart dyra. Det här blir inte den billigaste semesterresan vi gjort, men den oslagbart längsta. Smakar det så kostar det.

Undrar följdaktligen hur maten här kommer smaka…

Vi har rest hela dagen men bara kommit tjugo mil. Det är lördagen den tjugofemte juli och motorvägen är igenkorkad, alla fem filer i båda riktningarna. Jag läser i Förundersökningsledarens lilla handbok “Upptäck Europa med bil” att “sista helgen i juli bör man överhuvud taget inte bila i Europa…” Gissa vilken helg det är nu?

Lilla Svalan sitter i baksätet och utropar förnöjt: -Here we come, Sweden!
Jag tror inte hon anar hur lång tid 200 mils bilköer kan ta.

På kvällarna har barnen lyssnat på berättelser om Munken och Kulan. Det är Åke Samuelsson som berättar dessa underbara och oftast dråpliga historier om två mellanstadiekillar som hittar på bus men samtidigt drar nyttiga lärdomar om vad livet tillsammans med Jesus kan innebära. Jag frågar barnen om de har lärt sig något bra av Munken och Kulan.
Guldgossen säger: -Ja, det går bra för den som ber. Och man ska göra det bästa. Om mamma ber en hjälpa till med tvätten och en kompis frågar om man ska spela kula ihop så ska man göra det som är bäst.
-Vilket är det då, frågar jag.
-Att göra tvätten, säger Guldgossen självklart. Det kan göra lite ont att göra rätt, men det känns alltid bäst efteråt.
Lilla Svalan berättar vad hon snappat upp:
-Man ska hålla i plånboken när man är på McDonald´s, annars kan man behöva leta i soporna.
Jag måste försöka lyssna på vilket Munken och Kulan-avsnitt det är som lär ut den sedellärande historien.

Just nu körde vi om en cab-buss. Det har jag aldrig sett någon tidigare. Såg helskumt ut.

Vi befinner oss söder om Lyon. Vid lunchtid stannade vi till i Avignon och kikade lite på den gamla stadskärnan. Vi hamnade mitt i en festival av något slag. Det var gatumusikanter, teatergrupper, gycklare, eldjonglörer och allmänt utklädda mäniskor överallt. Hela staden var tapetserad med affischer och plakat som skrek ut sina försök till lockelser. Bara påvens sommarresidens var fritt från budskap. Stackars påven förresten. Hans “sommarstuga”, som inte var något annat än en gigantisk stenorg, såg ite riktigt ut som den sommaridyll åtminstone vi svenskar förknippar med semesterledigheten.

Man ser mycket intressant, även bara genom att åka motorväg genom Frankrike. Motorcyklister till exempel. De finns överallt och tar sig smidigt förbi alla bilköer genom att färdas på vägrenen. I svindlande farter tar de sig fram. Det ser både farligt och lite härligt ut. Men jag har inte sett en enda knutte med skinnställ. Det där lite härliga hinner nog skrapas av om någon skulle kulta.

Nu börjar lilla Svalan tjata om att få överta minidatorn och spela “Karlsson på taket”. För att roa sig medan hon väntar sjunger hon “Jag var sjutton år, sjutton år i staden där jag växte upp och så, märker du hur fort det går”

Sista dagen i Camargue. Idag har det verkligen varit den perfekta semesterdagen. Det har varit soligt och varmt och perfekt vattentemperatur i både havet med sina lagomstora vågor och poolen med sitt lättklorerade vatten. Det har varit varmt med inte så varmt att man inget orkat göra. Hela familjen har badat hela dagen. Utom jag. Jag fick mens igår!

Det är kväll. Jag sitter på den lilla skraltiga trebensstolen utanför vårt tält. Runtomkring mig far fladdermössen på tysta vingar och fångar insekter som inte hinner kalasa på campinggästerna innan de själva får utgöra mat åt andra.

Det här har varit en bra dag. Den hårda vinden från i natt, som höll mig vaken i bön om Jesu beskydd och att tältet skulle hålla, har mojnat under dagen och nu är det lugnt och stilla. På tvättstrecket som min förtänksamme make tagit med på resan, och kompletterat med klädnypor för vindens skull, hänger nu blöta badkläder efter både havs- och poolbad. Vi har också hunnit åka en tur med bilen och sett både
Camarguehästar, rosa flamingos och svarta tjurar, alla tre symboler för Camargue som är området där vi befinner oss. I den lilla staden bredvid campingen har vi köpt en present till grannen som (förhoppningsvis) tagit hand om min trädgård medan vi varit borta. Vi har också festat loss på “nos crepsé” (jag tror det var så det stavades på den gatuservering jag besökte). Jag köpte mig en med choklad och barnen tog med socker. Det var fantastiskt gott. Tänk dig en riktigt stor pannkaka, som tre av mina vanliga, med en stooor slev rinnande mjölkchoklad. Kan det bli lyxigare!

Vi ska stanna här i Camargue hela dagen i morgon också, men på fredag styr vi kosan hemåt Svedala igen. När vi väl kommit hem kommer vi vara mätta på tältlivet och campandet men ha med oss en stor upplevelse i bagaget.

Menton – så heter den första franska staden vi gästar, för ett lunch- och badstopp. Idag har vi överraskat barnen och letat upp ett Mc Donald´s för focaccia i all ära, men våra svenska magar har längtat efter lite kött. Barnen lider också av en annan välkänd längtan, nämligen hemlängtan. Lilla Svalan fick en mycket grav släng av den fruktade sjuken på förmiddagen och grät hela floder av saknad efter vårt hus, vårt badkar, det svenska (läs Vänerska) sötvattnet som inte ger kväljningar vid eventuella kallsupar, och framförallt efter att förstå vad folk säger runtomkrig. Nu har hon hört bara utrikiska i två veckor (förutom när hon pratat med oss eller min Italiensyster) och det börjar gå henne på nerverna.

Just nu sitter jag i den transparenta skuggan under ett tallträd med extremt långa barr medan barnen och Förundersöknigsledaren badar på franska rivieran. Man skulle kunna tro att det inte är någon skillnad mot att bada i Italien, men det är det faktiskt. Dels finns det en aning gul sandstrand här, och inte bara sten eller svart grovkornig sand, och framför allt är inte nästan hela stranden ockuperad av privata ägarintressen. Vi försökte ta oss ett bad i Laone (eller liknande) i går kväll men där fanns bara en tre meter bred korridor ner mot vattnet för allmänheten. Resten var belagt av solstolar och parasoll för betalande hotellgäster. Hur mycket plats för en handduk tror ni det fanns på “allmänningen”?

Vi gick upp ganska tidigt (för att vara semester och familjen sömntute-Zäta) i morses och rev tältet och gav oss iväg. Natten har vi tillbringat på en riktigt dålig camping. I Italien finns över två tusen campingplatser (mot ca 800 i Sverige) och enligt Italien-systern är kvalitén inte så värst vidare. Standarden i Levanto var bara undantaget som bekräftade regeln. Faktum är att nattens campingplats mer påminde om en av kåkstäderna som utgör förort till till exempel Kapstaden, än om
drömmen om semesterparadiset. Underlaget för tältet var stenhårt packad jord, täckt av ett lager grus, föga vänligt för fötter och andra delar av kroppen som var tvugna att komma i kontakt med eländet vid läggdags. Toaletterna saknade sitsar och toapapper, det fanns inget varmvatten annat än i duscharna men där var det å andra sidan skållhett men inte reglerbart. Det fanns några få tältplatser medan största ytan upptogs av små bodar som folk hyrde in sig i. Husen var bygda av gamla husvagnar, skraltiga träväggar eller korrugerad (Hur heter det egentligen? Korrugerad, korrigerad, korrupterad…?) plåt. Jag fick leta jättelänge innan jag hittade någonstans där jag kunde slänga sopor (fanns vid utfarten, tre kontainrar med bland annat gamla solstolar, madrasser och en motionscykel i) och lekplatsen för barnen var ett pyttigt inhägnat område under tak med cementgolv, täckt av en grön nålfiltsmatta. Det var en lättnad att fara därifrån.

Guldgossen håller på att lära sig läsa kartan och nu har han hunnit bli så duktig att han lyckades hitta en grotta i närheten av vår färdväg häromdagen. På förmiddagen åkte vi dit.
Vilken upplevelse! När jag väl kommit över den smygande klaustrofobiska ångesten och skakat av mig alla fantasier om stora ormar som kunde komma krypande ur hålorna, rädslan för jordskalv som skulle begrava oss alla i bergets innandöme för evigt och känslan av att befinna sig i buken av ett gigantiskt förhistoriskt odjur, så var det fantastiskt!
Grottan var enorm, med långa gångar och rum efter rum fyllda av de mest häpnadsväckande stalaktiter och stalagmiter och pelare och saltkristaller och skulpterade kolonner med organsika runda former, böljande, svepande tappar som liknade sjögräs eller slöjor eller orgelpipor, stora runda knoppar, tunna draperier, och i ett rum var det som gigantiska gula penisar hängde ner i stora klasar från grottaket.
Naturligtvis var den guidade turen (som pågick i över en timma) på Italienska och vi förstod nästan ingenting men jag tog en av de anställda åt sidan och lyckades få veta att vi som lägst var 150 meter under marknivå och att ingången till grottan var 170 meter över markytan. 1957 hade man börjat visa grottsystemet för besökare och man hade varsamt anpassat gångarna till turister så att det fanns
trappsteg och räcken och lampor, men det mesta var orört och vi fick stränga förhållningsorder om att inte rörar något för då skulle det bli ett “intermezzo” och man fick inte röka, medföra hund eller ta kort. I grottan hade man funnit spår efter förhistoriska människor och inte fullt så förhistoriska björnar.

Nu kommer min familj tillbaka från badet och berättar om kallt vatten, varm dusch, små fiskar och brist på vågor. I vattnet var det stenbotten. Lilla Svalan fryser men är glad för hon har fått inviga sin nya bikini som vi köpte i Finale Ligure. Det är bäst jag tar hand om barnen lite…

Idag är sista dagen på campingen Acqua Dolce i Levanto i Genua i Italien. I morgon drar vi vidare till Frankrike.
Förundersökningsledaren har äntligen fått en hel dag för sin vandringslängtan att bli uppfylld. Han gick upp före oss andra i morses och tog tåget in till någon av byarna i Chinqui Terre-området. Övriga familjen tog lite längre sovmorgon. Jag gick
inte och köpte frukost förrän klockan halv tio. Resten av dagen har vi ägnat åt att spela Uno, “Finns i sjön”, Skitgubbe och Svarte Petter. Vi har hållit oss i skuggan hela tiden och sluppit att smörja in oss. Jag har inga planer på att ta med barnen ner till stranden heller, även om det förmodligen är lite lagom stora vågor idag och säkerligen jätteroligt att bada.

Igår natt var det ett väldigt blåseväder. Jag sov ingenting (kändes det som i alla fall) utan låg vaken och lyssnade på stormen som bara tilltog under natten, och den eländiga kyrkklockan som markerade varje kvart med ett enerverande ding och varje heltimma med ett dong. När klockan var kvart i ett hördes sådeles dong dong dong dong dong dong dong dong dong dong dong dong ding ding ding.

Till följd av stormen fick Medelhavets vågor upp farten ordentligt. I stället för de fina lugna vågor vi hunnit vänja oss vid fick vi nu se stora rasande vågor som bröt ner hela strandlinjen och omskapade stranden till en slät svart platta av sand, i stället för den böljande ytan av vackra stenar i olika storlekar som funnits där tidigare.
I Levanto var havet fullt av entusiastiska surfare och i Bonassola hade man hissat röd flagg och badvakterna hade fullt sjå med att jaga människor som ändå bestämt sig för att utmana vågorna.

På eftermiddagen, när vi tagit farväl av min syster och hennes familj som vände hem till Paina, gick vi ner på stranden och Förundersökingsledaren och barnen lät sig jagas av vågorna en stund. Förundersökningsledaren tog sig också ett dopp och var nära att gå på nock av den första vågen som träffade honom.

När vi badade i förrgår såg lilla Svalan en manet i vattnet, en liten ynklig geléklump till öronmanet, och hon blev helt livsförskrämd och vägrade konsekvent att bada mer… i fem minuter.

Dagarna här i Levanto och Bonassola har verkligen präglats av bad, sol och lugnt tempo, samt god mat förståss!

Idag har vi pratat om saker vi saknar hemma och längtar efter. Lilla Svalan saknar mest sina kompisar och Guldgossen datorn där hemma. Jag tror att jag saknar mitt kök med alla bekvämligheter.
Sen så saknar vi förståss våra nära och kära. Lilla Svalan saknar mormor och morfar inklusive katterna och Guldgossen saknar farmor och farfar så mycket att han grät en liten stund i går kväll.

Just nu kom Förundersökningsledaren tillbaka från sin vandring. Han har fått skavsår i rumpan och ont i benhinnorna och så är han jättetrött så klart. Han berättar om hela sin vandring samtidigt som jag försöker skriva lite och få lilla Svalan att gå på toa på egen hand. Livet är med andra ord som vanligt samtidigt som tillvaron här är helt annorlunda mot hemma.

Sitter här på terassen igen. Klockan är strax elva på kvällen. Jag hör vågorna slå mot stranden och tågen som drar förbi den öde perrongen längre ner i staden.
Snart har min tvättmaskin gått klart och jag ska gå in för att tömma den och hänga upp kläderna på tork.

Idag har vi besökt två av byarna i det lilla området Chinkiterre (någon dag ska jag ta reda på hur det stavas i verkligheten). Särskilt den lilla byn Monarola, som klängde sig fast utmed bergssluttningen, var fantastiskt fin.

Idag skriver jag inte “Resedag” för just nu befinner vi oss inte på resande fot. I måndags for vi till den lilla bergsbyn Bonassola och här har jag, min syster och hennes två barn bott i en lånad lägenhet sedan dess. Resten av min familj bor på en camping i den närbelägna byn Levanto.

När vi kom i måndags tog vi oss ett svalkande kvällsdopp i det salta Medelhavet. Barnen reagerade direkt på saltet och tyckte såklart att Vänervatten är mycket mer behagligt vid kallsupar. Jag försöker lära dem att hålla munnen stängd när de simmar men det är tydligen för svårt.

Stranden i Bonassola består inte av sand utan bara av stenar. Alla är så pass vackra att de förtjänar en plats i min resväska. Det går naturligtvis inte men både jag och lilla Svalan drabbades genast av akut stensjuka. Jag har strängt förmanat mig själv att jag inte får plocka med mig fler än vad som rymms i en tvåliters platspåse, och inte lilla svalan heller, men det är svårt.
Vi var på stranden hela dagen igår och då övergav jag ursprungsplanen om att bara hitta små rundade stenar som man, i alla fall rent hypotetiskt, skulle kunna göra smycken av. (Bara jag hittar någon med ett precisionsborr som man kan borra i sten med så borde det inte vara ogenomförbart.) Förutom små smyckesstenar hittade jag även några större stenar som jag bara MÅSTE ha. Det var en skönt medelhavsgrön och en svart med vitt i som såg ut som ett rejält åskväder. Om stenar skulle jag kunna skriva länge känner jag…

Naturligtvis brände vi oss reda första dagen på stranden. Italiensysterns barn klarade sig osvedda men själv glömde hon smörja sig och blev röd på armarna och ryggen. Lilla Svalan blev bara lite röd på axlarna och Guldgossen likaså, fast lite mer, även ner på skulderbladen. Deras bränna har redan idag övergått i en brun nyans. Barnen har tack och lov ett ganska bra skinn som snabbt blir brunt och inte så lätt rött. Lilla Svalans rand vid ryggslutet är mycket markant. Hon ser ut som jag gjorde när jag var liten. Jag mins att jag var så brun som liten att grannpojkarnas kusiner som var på besök, ko över och påstod att jag var adopterad. Jag hängde just då knäveck i mitt bästa klätterträd och måste ha framstått som en liten apa i deras ögon. De kom över till vår trädgård och frågade:
-Var kommer du ifrån?
-Härifrån, så klart.
-Men innan du kom hit, var bodde du då?
-I Husaby.
-Jamen innan du kom till Sverige alltså!
-Nej, jag har alltid bott i Sverige.
-Nejmen du förstår väl att du är adopterad. Dina föräldrar är inte dina riktiga föräldrar.

Hade jag inte redan då varit en liten person som bara osade av självkänsla så hade jag formodligen snabbt klättrat ner ur trädet och skrikande sprungit in till mina föräldrar. Istället erbjöd jag grannkusinerna ett kok stryk var för deras oförskämdheter och såg till att de försvann fortare än kvickt.

Förundersökningsledaren brände sig på magen och nacken, axlarna och ryggen. Han är rejält röd men hade inte ont av det i natt. Själv trodde jag i min enfald att jag inte skulle bränna mig. Jag smorde in mig nogsamt med solskyddsfaktor 30 och det var nog inte förrän vid det sista badet som jag hade badat bort allt skydd och brände mig ganska duktigt på brösten, axlarna och lite mitt på ryggen. Det sved i går kväll men lilla Svalan smorde mig med kylbalsam och idag känns det bättre. Jag hade inte ont i natt heller, i alla fall inte medvetet, men jag hade en otäck dröm om att det växte ut stora konstiga tumörer på ryggen och att jag hade fått obotlig hudcancer, även om min syster trodde att det var MS (som ju också är obotligt). Det värsta var att ingen verkade särskilt ledsen över att jag skulle dö. De sa saker som “Så tråkigt då.” eller “Det var ju synd.” men ingen grät, inte ens min egen familj.

Just nu sitter jag i skuggan på terassen vid lägenheten i Bonassola. Förundersökningsledaren och mina barn är nere på strande och badar. Jag föredrar att stanna här med mina brända bröst. Dessutom hade jag en liten diarrésession här på morgonen så det känns tryggare att vara i närheten av toaletten. Senast jag bajsade var i lördags (idag är det onsdag) och då hade jag också diarré. Då tog jag två “stoppa rinnet”-tabletter och de har tydligen slagit knut på hela systemet i flera dagar. Allt eller inget har blivit min mages paroll och det är inte helt behagligt.

Idag ska vi laga spagetti med pesto till lunch och sedan går vi nog på restaurang i kväll. I går kväll lagade Förundersökningsledaren god kycklinggryta med en Onkel Ben´s-burk vi haft med hemifrån. Då åt vi en foccaccia på stranden vid lunchdags. Den var fantastiskt god. Till och med mina kräsna barn tyckte att det var gott. Hela Ligurien är känt för sina fina foccaccior, samt för sin utsökta pesto.

I eftermiddag far vi till Levanto och strosar omkring, kanske tar oss en glass och tittar i affärer.
Italien är fint. Det växer träd och blommande buskar på minsta lilla jordplätt och husen är målade i olika ockranyanser. Torgen är oftast utsmyckade med fontäner och har häckar av vedartad rosmarin och nogsamt planerade stenläggningar av bara små runda stenar i olika färger.

Vägarna i området är dock inte så bra. För att kunna frakta sig upp och ner för bergssidorna måste man bygga serpentinvägar med snäva svängar och vägarna är oftast så smala att jag sitter med andan i halsen varje gång vi får möte. Många bilister tar för vana att tuta så fort de närmar sig en krök. På så sätt anser de sig ha rätt att köra på som vanligt i såväl ned- som uppförsbacke och att sakta in är tydligen bara för mesar. “Idioter” mumlar jag och Förundersökningsledaren och det är inte bara italienare som kör som tokar, utan minst lika ofta tyskar med ett avslöjande D på bilen. På vägen hit från Giussano blev jag till och med lite åksjuk, vilket annars sällan inträffar. Jag kräktes inte men kände mig matt och kallsvettades. Tack och lov att det som vanligt var Förundersökningsledaren som körde.

Det är inte så många italienare som pratar engelska, och jag kan alldeles för lite italienska för att möjliggöra ens den enklaste konversation. I morses gick den gamla damen förbi som bor i huset där jag och systern lånar en lägenhet. Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite artig så jag hälsade “Bon jårno”. “Buongiorno” svarade hon och såg lite road ut. Asch nej. Buongiorno betyder ju “God kväll”. Hur var det nu man sa? Just det! “Sale” nickade jag artigt, varvid den gamla vördnadsbjudande damen såg ännu mer road och en aning konfunderad ut. “Sale” var tydligen inte riktigt rätt. Så kom jag på det: “Salve”. “Salve”, svarade damen.
Efter kontroll med systern, som är väl bevandrad i italienska språket, betyder “buongiorno” faktiskt “god dag”. Det är “Buonasera” som betyder “god kväll”. “Sale” betyder salt. Inte konstigt att damen blir förvånad när jag hälsar: “God dag, nej nej, salt, nej, hej!”

Idag är det måndag och vi har varit i Italien sedan i fredags. Jag har äntligen fått träffa mitt nya lilla syskonbarn och hans familj. Han är helt ljuvlig med vakna, intensivt blå ögon och massor av långt mörkt hår. En riktig liten guldklimp.

Vi har bott flott i Italiensvågerns föräldrars hus. Föräldrarna är borta på egen semesterresa så vi har haft hela huset för oss själva.

Här kommer en snabb upprepning av vad vi gjort sedan jag skrev senast:
Dag fyra besåg vi slotten Neuchwanstein (med reservation för vissa stavningsfel…) och tog in på ett Gasthaus i Österrike sent på kvällen. Där sov vi varmt och gott om än inte särskilt billigt.
Dag fem passerade vi Schweiz och åkte långa, hisnande serpentinvägar nerför Alperna. Vi stannade till och lagade lunch på en rastplats strax efter St. Moritz. Där var det 14 grader. Nästa stopp var nere i Varenna i Italien, där var det 26 grader! På kvällen kom vi fram till min syster och sedan har vi bott här.
Dag sex tog vi sovmorgon. Till lunch grillades det kyckling. På eftermiddagen besåg vi min syster och hennes mans tomt där de så småningom ska bygga sitt hus. Sedan for jag och Förundersökningsledaren och handlade på Carrefour och på kvällen for vi hem till min systers lägenhet där vi fick pasta med pesto och tomatsås.
Dag sju tvättade vi tre maskiner tvätt som vi samlat på oss under resan och Förundersökningsledaren och jag lagade lunch till min syster och hennes familj. På eftermiddagen for vi själva till en lekplats för att barnen skulle få leka av sig lite men lilla Svalan grät hela tiden för att hon inte fick bada i utomhusbassängen som låg bredvid och Guldgossen tyckte inte det var så roligt att leka själv. På kvällen tog svågern med oss till en byfest med massa god mat och musik. Min syster berättade att det nog var bra att vi inte gått in till badet för det var alltid så mycket folk där att man knappt fick plats i vattnet. Förra veckan hade en sjuårig pojke drunknat, förmodligen till följd av att det är omöjligt att hålla uppsikt på barnen med så mycket folk i vattnet.

Idag har vi bara hunnit packa, städa lite och äta frukost och snart ska vi sätta oss i bilen för en halv dags resa till havet. Min syster och hennes barn följer med oss dit och stannar till lördag.

Nu drojer det formodligen ett tag innan jag kan lagga ut nagot mer pa bloggen. Ha det gott tills dess!

Inatt var det min tur att ta hundvakten, eller rättare sagt barnvakten. Vi räknade med en kallare natt och tog redan från början på oss gott om kläder; både superunderställ och pyjamas, dubbla sockar och mössa. Det räckte inte. Efter en stund fick jag ta på mig en tröja också. Efter ytterligare en stund vaknade jag av att Guldgossen grät. Han både frös och hade ont av växtvärk i en fot. Jag plockade med mig både honom och våra sovgrejjer och gick in till en träningslokal där vi la oss på klinkersgolvet. Det tog mig ett bra tag att trösta Guldgossen och få honom att somna. När vi äntligen somnat kom Förundersökningsledaren och väckte oss. Då var det lilla Svalans tur att frysa och ha växtvärk. Vi gjorde plats för henne också där på golvet och sedan fick jag ägna den största delen av natten åt att trösta barn och berätta sagor. Jag tog min favoritsaga om Pojken som åt ikapp med jätten.

På morgonen väcktes Förundersökningsledaren av en rejäl regnskur. När det slutat regna gick han över och väckte oss och han torkade av tältet för att packa ner det. Just som han lyckats torka av hela tältet började det regna igen.
Vi packade ihop oss så fort som möjligt och gav oss iväg. Utmed vägen stannade vi vid ett bageri och köpte frukost som vi intog på en rastplats.

Planen för dagen är att leta reda på slottet som utgör förlagan till Disneyslottet och sedan försöka hitta ett ”Zimmer” så vi slipper frysa ihjäl i natt. Autobahn är avstängd på grund av vägbygge så vi har tvingats in på en liten kringlig landsväg. Det tar extra tid men vi får se en massa fina sydtyska hus och höga berg och idylliskt betande kossor och det är ju rätt trevligt det också.

Det har regnat idag, ganska mycket. Men när vi tog ner tältet och åt frukost var det uppehåll. Frukosten bestod av färska frallor som vi fått beställa i campingens minilivs dagen innan, och en flaska mjölk, två små paket smör, flingor som vi tagit med hemifrån, och en bägare väldigt god yoghurt. Vi satt ute under några mäktiga tallar och jag behövde bara springa iväg för att jag blev bortjagad av getingar en enda gång.

Målet för dagens resa var, förutom att ta oss närmare Italien, att besöka staden Rhotenburg med dess ringmur och stora julaffär.
Jag försökte få barnen att gissa vad det var för affär vi skulle besöka och de gissade på allt möjligt roligt; leksaker, fossiler, bilar, människoben och jag vet inte allt. När de väl fick veta att det var en affär med bara jul-saker blev de riktigt besvikna och var sura och arga ända tills de somnade i bilen.

Lunchen åt vi på ett hotell för det regnade så mycket när det var matdags och vi hittade ingen rastplats med tak över borden. Förundersökningsledaren åt schnitzel, barnen chicken nuggets och jag paella. Maten var god men Guldgossen blev inte mätt. Han fortsatte att tigga mat av Lilla Svalan men fick inte mer än ett strips av henne.

Rhotenburg var en verkligt mysig stad. Ganska likt Visby säger de som varit på båda ställena. Och julaffären var verkligen så stor och kitch-fylld som någon kunde önska. Det fanns allt. Kulor i alla de färger, krubbor, ljusstakar, änglar, dukar och allt annat. Dyrt var det också. Vi köpte ingenting men gick därifrån med tindrande ögon. Jag tänkte på min mamma och önskade att hon varit med och sett allt skimmer. Jag tänkte på Rana också för jag såg några söta grodor som jag ville köpa. Snåljåpen inom mig slog dock till så det bidde inget köp.

Nu campar vi igen. På en fräsch camping som inte kostade så mycket. Vi har ätit makaroner och köttfärssås till kvällsmat som vi lagat till på campingens kök. Till efterrätt åt vi en “Sneeballe” som vi köpte i Rhotenburg. En “Sneeballe” är nästan lika roligt som det låter. Det är en lokal specialitet. Man gör ett nystan av degremsor. Degen ska bestå av en massa äggula. Sedan friterar man nystanet i en speciell form och strör över en massa florsocker, eller doppar den i nougat och strör hackad mandel över, som med den vi köpte. Det smakade väl sådär, och jag fick ont av gallan efterråt.

Nu lyssnar barna på ett avsnitt av Munken och Kulan, Förundersökningsledaren granskar kartan och jag bloggar lite. Nu ska vi sova och hoppas att det inte blir för kallt i natt. Det känns som om det finns viss risk för det.

Idag har vi verkligen REST. Från Malmö efter frukosten i morses och 60 mil söderut.
Just nu sitter vi på Burger King i Tyskland någonstans och har ätit kvällsmat/middag. Jag vet faktiskt inte var vi är. Inte ens Förundersökningsledaren har någon aning, men han ilar till bilen för att kolla kartan medan jag skriver vidare och barnen leker på lekplatsen här utanför.

Burger King var väl inte riktigt vad vi hade tänkt oss som middagsmat men efter en kontroll i GPS:en såg vi att närmaste “riktiga” restaurang är två mil bort och så långt orkar vi inte åka. Vi var helt enkelt för hungriga och Förundersökningsledaren har dessutom ganska många mil i gasfoten vid det här laget. Min hjälte till man har fått köra hela vägen idag. Vi kom överens om att vi båda skulle känna oss tryggast om Förundersökningsledaren körde. Och med facit i hand är i alla fall jag väldigt nöjd. Dels har jag varit seg som kola och halvslumrat mest hela tiden i bilen (efter en allt för vaken natt med Guldgossen som inte kunde sova utan låg och pratade med mig hur många gånger som helst i natt. Han var så spänd inför resan, trots att den redan var påbörjad, stackarn…) och dels blir man ju helt fartblind av att färdas på autobahn och en fartblind Zäta och en Saab med turbo är ingen lyckad kombination.

Nu kommer Förundersökningsledaren tillbaka från kartkonfrontationen och rapporterar att vi inte är i närheten av någon större stad. Närmaste ort heter Northeim och ligger 7 cm nedanför Hannover (eller ca 6 mil om man så vill..).

Barnen har sovit i bilen de också, i omgångar. Lilla Svalan var så trött när vi väckte henne i morses och försökte få i henne frukost (en fralla och ett halvt glas O´boy lyckades jag truga i henne) att ingen blev förvånad när hon somnade så fort vi satte oss i bilen. Sen sov hon ända till färjeläget i Rödby. Guldgossen, som borde varit den som ville sova efter sina vakna timmar i natt, höll sig vaken ända till efter lunchen.
Lunchen bestod av pulvermos och Kumla-korv, värmd i sitt eget spad direkt i burken. Det gick det med även om kvällsmaten var betydligt godare.

Just det, jag måste ju berätta om kaninerna också. När vi åt frukost satt vi på övervåningen på hotellet och rakt nedanför oss fanns en liten äng, eller rättare sagt före detta äng och där höll det till en fasa massa små söta kaniner. Förundersökningsledaren berättade att skåningarna ser kaninerna som rena plågan. De förstör mer än sorkar. Efter att ha sett hur jordplätten såg ut där kaninerna höll till tror jag honom, men söta var de, och frukostunderhållning gav de oss också.

Vi har satt upp tältet på en liten camping (med kaniner…) uppe på ett litet berg. Vi hann klart precis innan det började regna. Nu ska vi åka dit och sova. Kanske får vi åska och regn i natt. Vi har sett blixtar och hört en hel del muller redan. Tanken är att barnen sover tillsammans i det ena rummet och jag och Förundersökningsledaren i det andra. Det kommer väl gå sådär om det åskar misstänker jag. Lilla Svalan är livsförskrämd för åska.

Vi kom iväg tjugo över ett. Första stoppet blev på apoteket och banken i Lidköping, för att uträtta några ärenden.

Andra stoppet blev efter två mil. Då var vi så hungriga att vi var tvungna att stanna vid Dönstorpsbadet och äta våra medhavda mackor.

Tredje stoppet kom i Partille när vi svängde in till Allum för att köpa några bra-att-ha-saker på Claes Olsson.

Fjärde stoppet var middagsrasten på en rastplats utmed motorvägen. Under en för övrigt ganska regnig dag lyckades vi pricka in ett hål bland regnmolnen och åt våra köttbullar och makaroner torrskodda.

Femte stoppet, dagens sista, är här på Scandic i Malmö där vi övernattar och frukosterar innan vi fortsätter mot Danmark och Tyskland.

Nu har övriga familjen gått iväg för att testa hotellets lilla pool och jag ska gå och göra dem sällskap. Jag måste bara ta på mig lite kläder först, för jag var visst lite för snabb med nattkläderna när vi kom in på rummet.

Det regnar.

Vilket är bra eftersom vi ändå bara snurrar runt här hemma och packar.
Nu ligger det kläder och mediciner och pysselböcker och handdukar och matattiraljer utspritt över hela huset.

Jag kan bara inte fatta hur vi ska få med oss allt, få in det i ett välorganiserat tillstånd i vår lilla bagagelucka, tills i morgon.

I morgon far vi.
Vi blir borta några veckor på vår Europaturné.
Under tiden kommer huset vaktas av vänliga grannar, föräldrar och syskon som kommer och bor här emellanåt.

Nej, nu får det vara nog med bloggpaus. Jag måste packa vidare. Näst på tur står medicinväskan.

Jag lämnar barnen till simskola tio i åtta varje morgon. Sen far jag till jobbet och jobbar en stund innan jag åker tillbaka till simskolan och hämtar upp barnen och kör dem till fritids. Och så tillbaka till jobbet igen.

Jag hör tyvärr till den delen av mänskligheten som kör för fort. Och just idag, när jag hade som mest bråttom, så hade polismyndigheten behagat ställa upp en mobil fortkörningskamera utmed min färdväg.

Jag körde ca 53 km/h på 50-väg. Förmodligen blev jag fotad. Jag vet inte för jag slängde ner solskyddet och försökte dölja ansiktet för jag har hört att de inte skickar ut böterna om de inte har en lätt identifierbar bild.

På jobbet berättade jag vad som hänt när vi hade fikarast. Och precis då surrade det till i min ficka. Jag fick ett SMS.
Från POLISEN!
Jag blev alldeles kall i magen och skrek nog lite upphetsat till de andra runt fikabordet att nu är det klippt, nu ska jag få böta.

*

SMS-et handlade om att barnens pass var klara för avhämtning.

Idag har vi varit i Göteborg. Det tar ungefär en och en halv timmas bilväg att komma dit.

Efter en fjärdedel av vägen frågar lilla Svalan:
-Är vi framme snart?

Nej, vi är inte framme snart.
-Är det långt kvar?

Ja, det är långt kvar. Jättelångt!
Fast inte lika jättelångt som det kommer att vara kvar när vi ska bila till Italien i sommar.

Förundersökningsledaren förklarar för barnen i baksätet:
-I sommar, när vi ska bila i Europa, då blir det som att åka till Göteborg 50 gånger.

Lilla Svalan säger det som bara lilla Svalan kan säga, och med sann förundran i rösten:
-Ojdå, kära nån!

Några minnesbilder från resan:

Fredag kväll
Vi har ätit av den rikligt uppdukade buffén och strosat runt på upptäcksfärd på båten. Jag lägger mig för att vila i hytten och Förundersökningsledaren bestämmer sig för att ta ett stros till, på egen hand. Jag somnar medan han duschar. Medan jag sover kommer vi ut ur den skyddande skärgården och det börjar gunga ordentligt. Därav märker jag inget förrän jag vaknar med ett ryck av att den tunga hyttdörren smäller igen när Förundersökningsledaren går iväg. Då märker jag det desto mer och på en halv sekund är jag klarvaken. Jag sätter mig upp i sängen och märker ännu tydligare hur vågorna får båten att kränga från sida till sida. Jag tittar ut genom det väl tilltagna fönstret och ser från nionde däck ner på det upplysta havet flera meter ned. Vågorna går höga.
Jag slår på en informationskanal på den lilla TV:n ovanpå garderoben och läser att beräknad våghöjd är två meter. Två meter! Vågorna är högre än jag själv.
Plötsligt känner jag inte alls för att ligga själv i hytten och försöka sova. Jag klär mig raskt och går ut för att leta efter Förundersökningsledaren. Jag hittar honom genast på däck sex och blir jätteglad av att så snabbt ha uppspårat min själsfrände.
Resten av natten ägnar jag åt att be Jesus stilla vågorna. Och det gör Han, även om det tog lite lägre tid än min trötta kropp hade tålamod till. Fram på morgontimmarna gungar det nästan inte alls och hemresan är som en promenad i parken.

Lördag kväll
Vi har suttit länge i kareokebaren och väntat på att det ska bli min tur att sjunga. Jag är inte riktigt upplagd, nästan lite nervös fastän jag inte känner en levande själ ombord på färjan, mer än Förundersökningsledaren förstås. Jag har valt ut den enda låten jag tror att jag kan i den långa listan av kareokesånger. Det är Carolas “När löven faller av”. Medan jag väntar framförs sång efter sång och det är idel publikfriare med drag och hög “sjung-med-faktor”.
Förundersökningsledaren börjar tröttna på väntan. Klockan tolv börjar en dansuppvisnig på stora scenen som han vill se. Jag funderar allvarligt på om vi ska gå när den estniska kareokemadonnan ropar upp mitt namn.
Jag greppar micken, blickar ut över den månghövdade publiken i den fullsatta baren och sjunger så gott jag kan, trots att medhörning saknas och ljudet på musiken är för lågt för att jag verkligen ska kunna göra mig själv rättvisa.
Folk slutar skråla och sjunga. De stannar upp och lyssnar. De ställer ner sina glas och väder blickarn mot mig. Det blir onaturligt tyst för att vara en kareokebar ombord på en Siljabåt en lördagskväll.
När jag sjungit klart bryter jublet loss. Människor aplåderar och visslar. Uppskattande ord ropas. Stående ovationer (fast de flesta som står gör det för att de inte lyckats få någon sittplats…) Jag gör en fånigt vinkande gest, bugar mig som tack och kliver av scénen. Genast får jag en stor kram från en vilt främmade kille.
-Det var för … det mäktigaste jag hört, säger han med bara ett lagom sluddrigt uttal.
Och jag tänker på Rana. Hon skulle varit med. Det var för henne jag ville sjunga.

Söndag morgon
Vi sover länge. Natten har varit lugn. Nu är det dags för frukost. I en livsmedlesaffär i Tallin provianterade vi bröd, juice, tomater och Nutella dagen innan. Att gå i mataffärer och jämföra utbud och priser är bland det roligaste som finns när man är utomlands. Det fanns en del roliga saker men i avsaknad av kylskåp har vi nu dukat upp en enkel frukost på en plastkasse mitt på sängen. Förundersökningsledaren gläder sig åt Nutellan. Riktigt lyxpålägg!
Men vi har ingen smörkniv, ingen fickkniv, ingen fällkniv, ingen… kniv alls. Vad ska vi ta Nutella med? Det är lite för klenigt att stoppa ner fingrarna och något annat att bre med hittar vi inte i hytten.
Förundersökningsledaren kommer på det. Bättre knivlös än rådlös. Han kör ner tandborstskaftet i burken och så är frukosten serverad!

Idag ska jag träffa Rana, trallallalallala…

Jag gick upp för en timma sedan, för att hinna duscha och sminka mig ordentligt. Och sminkat mig ordentligt har jag gjort. Kanske överdrev jag en aaaaaning när det kom till det ljusa glittret i ögonvrårna. Ärligt talat ser jag ut som en förskrämd rådjursrumpa i ansiktet.

Och jag vet ju vad Rana tycker om rådjur på sin tomt. Hon ringer Runar.

Men nu finns inte tid för ånger eller tvättlappar. Nu ska här frukosteras, barnväckas, packas och åkas.

Och det är snöstorm ute. Jippie! Eller; tur att vi inte bytt till sommardäck än.

Tror ni de släcker ner hela Siljabåten på lördag halv nio?

En hel helg på tu man hand!

Förundersökningsledaren och jag ska åka storbåt i helgen och gästa Tallin. Det ska snöa och regna och blåsa, perfekt väder för en semesterhelg, eller?
Äsch, vi får väl hålla oss inomhus, äta lite gott, dra en repa i kareokebaren (tur att jag sjunger bättre än jag stavar) och bara ha det gôtt.

Men först ska jag träffa Rana!

Jag ska träffa Rana, jag ska träffa Rana, jag ska träffa Rana.

Äntligen ska jag få träffa denna begåvade, helmysiga, roliga konstnärssjäl.
Och ja, jag är nervös, men hon har lovat ta hand om mig. Jag kommer bli blyg och få tunghäfta (tro´t den som vill) men det kvittar. Allt jag kan tänka på är att jag ska få träffa Rana…

Vi ska bila i Europa i sommar. Fräsa genom Tyskland, titta på kor och alper i Schweiz, hälsa på syster med familj i Italien och sola på franska Rivieran. Förundersökningsledaren har planerat allt. Han har köpt utrustning. Till och med ett stort tält med två rum och kök, eller ja, förgård heter det kanske. Eller förtält, fast det är ingen husvagn.

För tillfället håller Förundersökningsledaren på att fundera ut vilka olika maträtter vi behöver lära barnen att äta innan vi åker. Jordgubbskräm och ägg står högst på listan.

I morses kom käre maken på en ny sak. Ett tält kan bli väldigt varmt. Södra Europa i juli är oftast väldigt varmt.
När det är varmt är det svårt att sova på morgonen. I alla fall om man är Förundersökningsledare och har svårt att sova när det är varmt och svårt att somna om om man vaknar. Kallt konstaterade inte längre lika käre maken:
-Det är lika bra vi går upp rätt tidigt på mornarna på resan. Vi kommer ju inte kunna sova ändå när det blir sådär varmt i tältet.

Det klickade liksom till i skallen på mig. Semester utan att få sova länge på morgonen är ingen semester, i alla fall inte i tre och en halv vecka.

Tror ni Förundersökningsledaren blir sur om han och barnen får åka utan mig?

I morgon drar familjen Zäta till Göteborg och firar Förundersökningsledarens syster som fyller jämt. Det blir ett rejält kalas med fika när vi kommer dit och middag senare på kvällen. Familjen Zäta är inte de enda gästerna, utan föräldrarna kommer också med, och Förundersökningsledarens lillebror med fru och barn, och födelsedagsbarnets svärföräldrar och jag gissar även hennes svåger och svägerska och deras dotter.

17 personer i en etta!
Hoppas vi får semlor till fikat.

På väg till skolan med barnen hände det en olycka.

En liten mjuk och len, varm och burrig ekorre kom skuttande ut på vägen. Jag hann varken bromsa eller väja utan körde över den. Ett litet bump med höger bakhjul bara, och så var det lilla pickande livet utsläckt.

Jag ställde bilen intill vägkanten och gick ut i det surrealistiska snöfallet. Ekorren hade rört sig lite precis efter olyckan men när jag kom fram till den låg den helt stilla, död.

Jag bar den ännu varma kroppen till sidan av vägen och la ner den mellan två träd. Så mycket till begravning var det inte.

Barnen satt kvar i bilen. Jag var orolig för att de skulle tycka att det var läskigt, hemskt och ledsamt att vi kört över ett djur. Lilla Svalan vände upp sina stora bruna ögon mot mig när jag kom tillbaka. Hon såg arg ut.
Men det var inte mig hon var arg på. Hon var besviken på ekorrens mamma som inte lärt sitt barn att man inte får springa ut på vägen när det kommer en bil.

Det tar tre minuter från det att jag rullar ut med bilen från garaget tills dess jag parkerar vid skolan.

Det tar åtta minuter att köra från skolan till jobbet.

Lidköping är inte så stort…

Kom på att jag haft körkort i 20 år i år.

Är jag gammal?

Idag ska jag och snygg-kollegan åka på kundbesök till Örebro.

Kollegan har hört ryktet om att jag kör som en biltjuv och har ställt ett ultimatum för att hon överhuvud taget skulle tänka sig att följa med.

Hon vill köra.

Perfekt tycker jag, som har tagit med mig en ny bok.
Det har sina fördelar att sprida ut ondsinta rykten om sig själv.

Jag var och handlade på lunchen. Mjölk, frukt, bröd, köttfärs och lite mer vardagsgrejjer. En packe 100-grams kopieringspapper på Corporate Express.

När jag kom tillbaka till jobbet var parkeringsrutan jag lämnat en halvtimma tidigare upptagen. Det var även rutan bredvid – av samma bil.

Jag tycker det är rätt puckat att ställa sig i två rutor på en fullknôkad parkeringsplats. Nu var det visserligen ingen större fara. Jag kunde kila in min lilla nätta Mitsubishi bredvid den stora vita Volvon eftersom det fanns ett litet mellanrum till nästa parkeringsplats, men ändå… Jag blev lite sur.

Tillräckligt sur för att surkärringen i mig skulle slå till. Utan någon som helst eftertanke (och det är ju inte att rekommendera) skrev jag ett litet meddelande i smutsen på förardörren på den felparkerade bilen.

“Prova ställa dig I rutan nästa gång.”

Vi gav oss iväg från Lidköping strax efter klockan fem på torsdag eftermiddag.
Förundersökningsledaren och barnen hade ätit middag hemma och jag hade försett mig ordentligt vid jullunchen så vi behövde inte stanna på vägen för att fylla på energiförrådet.

Barnen använde de små läslamporna i baksätet för att kunna rita och läsa och när det blev för jobbigt för Förundersökningsledaren med det extra ljuset så lyssnade vi på en CD med Perla-låtar. Förundersökningsledaren hade laddat mobilen med några avsnitt av Munken och Kulan och ett sådant avsnitt hann vi också med. Munken och Kulan är två påhittade killar som råkar ut för de mest konstiga äventyr. De funderar och filosoferar och det är underhållande att lyssna på för både små och stora. Dessutom innehåller avsnitten alltid en god sensmoral som är tankeväckande även för oss vuxna. Familjen Zäta hade för flera år sedan förmånen att lyssna till Åke Samulesson (”pappa” till Munken och Kulan) när han besökte Lidköping. Fritt ur minnet berättade Åke en fantastisk historia om de två killarna och hela publiken satt som trollbunden under de 20-30 minuter berättelsen varade. Under åren har vi köpt på oss ett antal skivor och de är perfekt förströelse under bilresor, båtresor och även annars när man får lite tråkigt.

Vid åtta-tiden kom vi fram till Förundersökningsledarens bror och familj i Västerås. Det låg lite, lite kornsnö på marken och barnen blev eld och lågor och ville göra snögubbar. Vi hade med ledning av SMHI, bestämt oss för att det inte skulle regna eller vara dåligt väder under helgen och därför hade vi varken med oss regnkläder eller termobyxor. Dessutom var ju klockan kväll och i köket väntade svägerskan med frestande, nybakade havrefrallor.

När vi ätit och umgåtts en stund bäddade vi upp till Förundersökningsledaren och Guldgossen i källarvåningen och till mig och lilla Svalan i gästrummet. Lilla Svalan och jag delade på en 1,20-säng och jag erkänner att det inte blev så jättemycket sovit för mig del. Lilla Svalan placerade sig mitt i sängen och jag fick försöka rulla in henne mot väggen för att få lite egen yta. Det ÄR jättegossigt att ligga tätt-tätt intill sitt barn, men man får ju inte räkna med att sova så mycket.

På fredagsmorgonen fick vi rena hotellfrukosten hos våra kära släktingar, och chans att träffa lillkusinen en stund, innan vi drog vidare till Sveriges huvudstad.
Vi var framme vid ”vårt” hotell – Täby Park Hotel på förmiddagen och fick till vår förvåning checka in genast. Det var en lång korridor att traska i innan vi kom fram till vårt hotellrum.
Barnen förundrades över all överdådig lyx, som bestod av toalett med dusch, fyra sängar, ett skrivbord och en strykbräda. Det som imponerade mest, framförallt på Guldgossen, var den vägghängda TV:n som satt fast på en arm och kunde vinklas så att antingen han själv, i sin ända av rummet, eller vi andra kunde titta på den.
Men någon TV-tid hann det inte bli på förmiddagen. Vi bytte om till långkalsonger och bylsade på oss mössa, halsduk och vantar, och gav oss ut i den strålande Stockholmssolen. Lilla Svalan upptäckte att jag råkat få med mig två högervantar till henne och hade lite problem men eftersom det var kallt så fick hon tyvärr gå med vantarna i alla fall.

En lagom promenad från hotellet låg en tågstation med avgångar en gång i halvtimman. Vi orkade aldrig kolla upp NÄR tåget gick men behövde aldrig vänta några längre stunder, ibland till och med tvärtom.

Det första vi gjorde var att besöka slottet. Vi gick dit genom en liten bit av Gamla Stan. Jag hade gärna stannat längre bland Gamla Stans alla mysiga gränder och prång men barnen tyckte ju inte att det var sådär jätteintressant. På tåget från Täby åt vi varsin frukt och nu började magarna knorra igen, men för att hinna med slottet innan stängningsdags (redan klockan tre) så ville vi gå dit före lunchen. Min hungriga mage kom med den strålande idén att den skulle åka själv till Stockholm vid något senare tillfälle, kanske ta med sig övriga kroppen bara, och någon likasinnad vän, och göra en caféturné bland Gamla Stans alla mysiga fik.

Vi hann till slottet lagom för att få se slutet av vaktavlösningen. Barnen var inte så begeistrade som jag hade trott och hoppats. Varken av soldaterna med sina skarpladdade gevär med svärd på toppen, eller av det stora slottet. Lilla Svalan blev rent av besviken inför det faktum att vi varken skulle få träffa kungen eller drottningen.
Lite gladare blev de dock när vi gick ner i skattkammaren. Medan Förundersökningsledaren och jag själv häpnade och förundrades över de rikt utsirade kronorna, spirorna och de övriga riksregalierna, hittade barnen en kista där grannlåten tidigare förvarats men som nu fått en bottenskyla av folks ditkastade slantar, som en önskebrunn ungefär. Där stod de under nästan hela besöket och räknade pengar, försökte känna igen våra svenska mynt och sedlar och beundrade de utländska. Skattkammarvakten kom fram till dem och de pratade en stund om alla pengar som folk kastat dit. Han skojade med oss föräldrar och anmärkte på pengaintresset och vi spelade med och fällde intelligenta kommentarer som: ”Det ska börjas i tid” och annat lika klipskt.

Efter kronjuvelerna var vi egentligen för trötta och hungriga för att titta på något mer innan vi fått mat i magen, men eftersom vi ändå var precis i närheten så gick vi ändå igenom en utställning i livrustkammaren (eller vad det nu hette, jag var för hungrig för att riktigt lägga det på minnet). Vi fick se både rustningar och kläder och till lilla Svalans förtjusning även vackra prinsessklänningar. Två uppstoppade hästar hittade vi också. Barnen undrade såklart och jag förklarade att det en gång varit levande hästar, som dött och sedan blivit uppstoppade för att kunna visas upp för allmänheten. Jag vet inte om det var ett så smart drag för lite senare stötte vi på mycket verklighetstrogna vaxdockor och lilla Svalan undrade om det var uppstoppade människor.

Nu började jakten på mat. Guldgossen var tapper som den värste soldat och travade och gick utan att tappa varken tempo eller humör. Själv hade jag god nytta av min Rosenrot men för lilla Svalan gick det sämre. Vi åt ju frukost vid halv åtta-åtta och sedan bara en frukt var och nu var klockan närmare två. Jag bar lilla Svalan på ryggen lite och Förundersökningsledaren sprang i förväg för att hitta något bra matställe. Till slut hamnade vi efter lite velande på en pub/krog som hette Harry B. James och som ligger mitt emot en av NK´s ingångar, i närheten av Gallerian. De erbjöd fläskentrékot med klyftpotatis och bea som dagens och vi hoppades att vi skulle kunna få i ungarna åtminstone lite av detta. Vi behövde dock inte försöka för det visade sig att detta perfekta ställe även hade en barnmeny. Lilla Svalan hivade raskt i sig tre pannkakor och Guldgossen stod henne inte efter med sin hamburgertallrik. Jag och Förundersökningsledaren höll oss dock till köttet och njöt också av salladsbuffén med bland annat räkröra och jättegott bröd. En riktig hit!

Mätta och glada och nykissade gav vi oss ut i vida världen och gick en liten bit på Drottninggatan. Man kan tycka att det tycks som en omöjlighet att åka till Stockholm utan att shoppa, särskilt när man spatserar på Drottninggatan, men det enda jag var på jakt efter var ett par vantar till lilla Svalan. Ett par med både höger- och vänsterhand! Helst ville jag köpa lite rejälare fingervantar/handskar men det var så dyrt, jämfört med torghandeln här hemma, så det slutade med att jag hittade tre par tunna finervantar för 40 kr på Lindex. Dessförinnan var vi bland annat inne på Cubus och där råkade Förundersökningsledaren hitta en riktigt tuff jacka till lilla Svalan för bara 200 kr. Det var en kort täckjacka med långa muddar både i ärmslut och midja, och med en avtagbar pälskantad luva. Lilla Svalan såg så snygg och cool ut i jackan att vi bara var tvungna att köpa den. Att hennes gamla blåa tråkiga, jättesmutsiga, inte riktigt passade in i Stockholmslivet hade också stor betydelse för inköpet…
Medan jag köpte fingervantar var Förundersökningsledaren och barnen inne på Granit. Det var väl för väl att inte jag hann gå dit för då hade jag säkert gjort av med lite pengar.

Dagens höjdpunkt för både barn och vuxna, blev besöket på Naturhistoriska muséet. Vi tog tunnelbanan dit när det hade hunnit mörkna, och sedan fick vi gå en liten bit. När vi närmades oss lystes den mörka fasaden upp av strålkastare och jag blev nästan ståendes en liten stund när jag såg hur ofantligt stor byggnaden var. När vi gått en bit till insåg jag att det bara var en av flyglarna jag begapat och att huset var tre gånger så stort som jag först trott.
På naturhistoriska muséet kan man lätt tillbringa minst en hel dag. Vi hade bara några timmar till vårt förfogande och det kändes som vi halvsprang mellan salarna med polardjur, svenska djur, gay-djur, insekter, klimatinformation, människokroppen och allt annat jätteintressant.

Ett uppstoppat lodjur som försöker fånga en orre.

Vi spenderade också 40 minuter på Cosmonova och så en 3D-film om urtidens skräckinjagande havsdjur. För lilla Svalan blev de lite fööör skräckinjagande. Hon grät och fick sitta i Förundersökningsledaren knä och tog inte på sig 3D-glasögonen förrän hon var säker på att det inte fanns något otäckt att vänta. Guldgossen höll mig i handen i 40 minuter och det kändes mycket bra, i alla fall för mig som mamma. När havsmonstren var som mest närgångna satt vi både klistrade mot stolryggarna och ryckte undan benen för att inte bli uppätna.

Klockan sju stängde Naturhistoriska, och vi var inte därifrån innan dess. Vi hade utlovat en McDonald´sgång under resan och beslöt att nu var ett bra tillfälle, så vi tog tunnelbanan tillbaka till T-centralen, åt på närmaste ”donk” och for sedan tillbaka till hotellet med hjälp av diverse fortskaffningsmedel.
Väl tillbaka ute i Täby gick vi nästan genast och la oss, jättetrötta efter en lååång dag med upplevelser upp till öronen. Vi gjorde ett tappert försök att titta lite på TV, och pratade till och med om att utnyttja hotellets bastu, men det var ingen som orkade med det. Jag sparade även den välbehövliga duschen till morgondagen.

Vi vaknade relativt tidigt. Jag sov inte jättebra, trots hästenssängens dyra rutor. Bland annat var jag uppe och kissade under natten och jag ville inte väcka varken mig själv eller de andra utan gick i mörkret vilket tog lite extra tid av omsorgsfullt letande efter toalettsits och toapapper.

När vi alla var vakna och drog undan mörkläggningsgardinerna upptäckte vi att världen var vit. Det hade snöat nästan en decimeter under natten och snön yrde fortfarande ner.

Efter morgonduschen under en ojämnt tempererad och lågtryckande vattenstråle gick vi ner för att äta hotellfrukost. HOTELLFRUKOST!
Fast jag blev inte överdrivet imponerad. Kanske har jag sovit på för många hotell och ätit för många frukostar.
Det fanns frallor, en slags limpa med saffran och ett lite grövre bröd, samt rostebröd. På brödet kunde man lägga smör, lätta eller färskost. Färskosten hade en rökt smak som inte var något vidare. Riddarost och cheddarost, kalkon, rökt skinka och kokt skinka, leverpastej, inlagd gurka, tomat och färskgurka utgjorde pålägg tillsammans med tre sorters marmelad.
Det finns också Kellogs majsflingor med yoghurt eller fil och russin, torkad frukt och solrosfrön. På det varma bordet hittade jag äggröra, bacon, prinskorv och varma grönsaker, hårdkokta och löskokta ägg och kaviar. Naturligtvis fanns det några olika sorters påste och två sorters löste varav ett var koffeinfritt. Kaffe och blanda-själv-O´boy och tre olika sorters juice kompletterade dryckerna. Ville man ha något litet gott efter så kunde man välja mellan vanliga torra croasainner (det valde inte jag för det kan jag inte stava till) eller någon annan torr liten fettklump med russin och choklad (och det valde jag inte heller). Det fanns en fruktfat med skrumpna päron, gamla clementiner och små äpplen.
Jag åt tre mackor med olika pålägg, lite äggröra och drack två glas juice. Lilla Svalan åt en tallrik flingor med mjölk och russin och tyckte det var osedvanligt lyxigt att få russin till frukost. Guldgossen åt två rostade smörgåsar med smör och ost.

När vi ätit klart och jag och Guldgossen utforskat en spännande del av hotellet som hade tre våningar med ett öppet hål mitt i och staket på varje våning, så raskade vi tillbaka till hotellrummet och gjorde oss klara för en lång dags äventyr.
Väl påpälsade gick vi ut i snön för att promenera till tåget. Jag tror Förundersökningsledaren hade en föraning för han förmanade oss hela tiden att skynda på. Vi pulsade fram i snön så gott vi kunde och precis när jag sagt till Guldgossen:
-Tänk vad förargligt det vore om tåget kommer nu. Då får vi vänta en hel halvtimma på nästa tåg!
så kom tåget!
Vi sprang för glatta livet och den vänliga konduktörinnan såg oss och väntade tills vi andtrutna och rödsvettiga tumlat ombord. Det tog ett litet tag innan vi hämtat andan och vi tyckte det var en lustig start på dagen, både bra och dålig. Bra för att vi inte sumpat en halvtimma och dålig för att vi hunnit bli svettiga och förmodligen skulle frysa innan dagen var över.

När vi bytte från tåg till buss vid Tekniska Högskolan gjorde vi dock bort oss på riktigt men eftersom bussarna går lite oftare så missade vi bara en kvart.

Vårt första stopp var på Wasamuséet på Djurgården. Innan vi tittade på den gamla båten såg vi en halvtimmas film som visade hur man bärgat vraket. Redan då blev jag duktigt imponerad av hela projektet och det blev inte mindre imponerande när vi gick runt i utställningen och läste om allt man tagit reda på och hur mycket som lyckats bevaras åt eftervärlden. Jag skrev ner några fakta och de kanske kommer rapas upp här så småningom.

Det är näst intill ofattbart hur man kunnat lägga ner så mycket tid och pengar på att utsmycka ett krigsfartyg på det här sättet. Vasaskeppet är översållat av skulpturer, särskilt i aktern. Jag ska tänka på det när jag sitter i vår lilla plastic paddinglagade plexiglasbåt nästa sommar och tycker att vi har det flott!

Vis av gårdagens långa mellanrum mellan måltiderna matade vi i barnen lite frukt och morötter som vi hittade i fickorna efter kvällens McDonald´sbesök.

När lilla Svalan trots äppleklyftorna tröttnat på mörkret inne på Wasamuséet gick vi genom snön över till Junibacken. Där var det ganska lång kö och alla de 300 galgarna för ytterkläder var upptagna. Varmt och mysigt var det dock, och värmen var efterlängtad och fick till slut både lilla Svalan och Guldgossen att ta av sig både tröjor och kängor.
Jag blev dock lite besviken på själva Junibacken. Jag har läst och hört så mycket gott om detta fantastiska ställe där man kan träffa alla Astrids älskade sagofigurer, och så var det bara det här!
När vi gick vår rundtur kom vi först till ett rum med några sagofigurshus där barnen kunde kila runt lite och leka. Det var Mulle Mecks verkstad och Muminhuset som var roligast för mina barn och lekandet där var avklarat på 5-10 minuter. Sedan passerade vi ett galleri med bilder och texter om, med och av olika barnboksförfattare. Det var ju inte så intressant för barnen men jag stannade till och läste en stund.
I änden av galleriet fanns ingången till sagotåget. I upphängda vagnar transporterades hela familjen Zäta runt i Astrid Lindgrens sagovärld. Vi mötte Emil, Ronja, den där lille killen som sa Tjillevippen, Skorpan med sin självmordsglorifiering och såklart Pippi. Behållningen var att höra Astrid Lindgrens röst berätta om sina figurer. Det finns ingen som har en så innerlig berättarröst som hon.

Efter den lilla turen var vi hungriga och gick för att besöka den fullkomligt fullknôkade restaurangen. På barnmenyn stod Karlssons köttbullar och Pippis pannkakor. ”Vuxenmaten” var betydligt dyrare och bestod av någon konstig macka alternativt en mager sallad. Förundersökningsledaren valde därför köttbullarna och jag och barnen åt pannkakor. Det var lilla Svalans andra pannkaksmåltid under resan.
Vi hittade ingen sittplats i restaurangen och hade inte lust att stå och äta så vi smet upp på övervåningen och satte oss vid några låga bord där småbarn kunde sitta och rita. Förundersökningsledaren fick vika ihop sin ståtliga lekamen så gott han kunde för att nå ner till tallriken.
Barnen var snabbare än vi med att äta klart och lekte en stund i pippihuset innan vi gick ner en våning och lät dem fortsätta leka i Elsa Beskows skog medan jag och Förundersökningsledaren turades om att kissa och vila. Jag spenderade en bra stund i bokhandeln också. Bland annat stod jag med Peter Barlachs bok ”Inte bara tennis” i handen och var såååå sugen på att köpa den. Men vi skulle ju inte shoppa, så jag avstod. Nu har jag ju fått den av Peter (på norsk) så det kanske inte var så dumt att jag väntade.
Det fanns mycket annat trevligt i bokhandeln också och jag fick verkligen tygla mig för att inte plocka på mig en massa vackra böcker.

Förundersökningsledaren var kanske den som tröttnade först på Junibackens kvävande värme, stojande barn och brist på Förundersökningsledarsysselsättning. Han samlade ihop sin familj och så gick vi iväg en bit, till Skansens akvarium.

Här tittade vi på apor, ormar, fiskar, ödlor och andra intressanta djur.
Två rätt rejäla, välgödda krokodiler låg innanför ett tunt glasstaket och gonade sig i den konstgjorda solen. ”Knacka inte på glaset. Krokodiler kan hoppa.” stod det på en liten skylt. Och på andra sidan: ”Kasta inte något på krokodilerna. Tänk på att någon måste hämta det sen.” Det är faktiskt lite speciellt att befinna sig så nära så stora bestar. Inte såg det ut som några avdankade gamla exemplar heller. Jag kunde lätt föreställa mig hur en sexårig flicka eller en nioårig gosse försvann ner i gapet på en hoppande krokodil.
Vid utgången satt en annan tatuerad best. Det var en hästsvansförsedd man som erbjöd oss att klappa en orm och smeka en långhårig spindel. Spindeln avstod både jag och barnen från men ormen pillade vi på lite. Den kändes precis som den såg ut, som en långsmal muskel med ormskinn.

Vårt sista stopp på Djurgården blev på Gröna Lund. Det här var första helgen de höll julöppet så jag förväntade mig mycket folk och mycket mys. Kanske var vi där lite för tidigt på dagen, klockan var nog runt fyra-halv fem och de stängde sex, men det var hur som helst varken folktätt eller så julmysigt som jag förväntat mig. Visst fanns det granris och en och annan tomte men jag jämförde ju med jul på Lisseberg som är fullt av små försäljningsstånd och brända mandlar och andra stämningshöjare.
Snö fanns det i alla fall i överflöd, och efter det tropiska klimatet inne på Skansenakvariet blev jag snabbt nedkyld och frusen.
Barnen var inte vid så god vigör de heller och det blev mycket tjat om att åka olika attraktioner. De roligaste åkattraktionerna, som man annonserat om mest, var stängda på grund av kylan. Tämligen snopet och taskig planering att gå ut och annonsera stort om roliga saker som sedan inte kan hållas öppet för att det är vinter. Det är ju liksom inte helt oväntat med någon minusgrad när man håller julöppet!
Hur som helst så lät vi naturligtvis barnen åka några saker var. Lilla Svalan hade svårt att bestämma sig men fick slutligen med sig Guldgossen upp i barn-Pariserhjulet och sedan tog hon en sväng i cirkuskarusellen och var ganska nöjd med det.
Guldgossen gick till radiobilarna för det tycker han är roligast men där fanns inga andra barn att köra mot så han anslöt sig till lilla Svalan och tog sig också en svängom i karusellen.
Det första vi gjorde var dock att tillsammans gå in i skrattkammaren och titta i alla konstiga speglar. Jag kan inte förstå hur det kan vara så roligt men jag skrattade allt lite jag med, lättroad som jag är.
Sedan tog Förundersökningsledaren med sig båda barnen upp i Lusiga huset för dit ville de så gärna gå. Guldgossen tyckte kanske att det var lite småkul, på några ställen, men lilla Svalan var mest bara förvirrad och halvt vettskrämd över lutande trappor och snurrande väggar och när det äntligen var dags att ta den härliga flygande mattan ner till utgången vägrade barnen prompt och tog trappan i stället. Lilla Svalan storgrät när jag tog emot henne där nere och det tog ett tag att trösta henne.

Vi stannade inte så länge på Gröna Lund för vi hade bestämt oss för att äta middag på Pizza Hut. Först provade vi om vi kunde ta färjan över Nybroviken men det ingick inte i Stockholmskortet så vi valde den gamla spårvagnen istället. Det var riktigt mysigt.
Sen var det inte lika mysigt att leta reda på Pizza Hut. Förundersökningsledaren hade för sig att det skulle finnas en restaurang på Klaragatan och vi gick och vi gick och vi gick och lilla Svalan blev trött överallt. Till slut tog Förundersökningsledaren upp mobilen och lyckades ta reda på vilken gata det borde finnas en Pizza Hut på och så sprang han i förväg och letade medan barnen kastade snöboll. Jag har ju så fantastiskt fina och väluppfostrade barn så de kastade inte snö på någon förbipasserande, eller på mig, eller ens på varann. De höll sig i stället till att pricka trappstegen i en betongtrappa.

Det kändes som klockan var minst elva på kvällen när vi äntligen hittade fram till Pizza Hut tack vare Förundersökningsledarens föredömliga letande. När vi slagit oss ner vid ett bord precis vid den dragiga entrén följde en lågmäld diskussion om matvalet. Förundersökningsledaren förordade att barnen skulle äta pizza, trots att de inte tycker om det, och trots att de var trötta och hungriga.
Principiellt håller jag nog med honom om att de bör lära sig att kunna äta lite mer varierad kost, men det här var inte rätt tillfälle att hålla på principerna. Lilla Svalan valde helt oväntat pannkakor och Guldgossen spagetti och köttfärssås. De blev ändå inte så nöjda med maten. Lilla Svalan hällde för mycket sylt på sina pannkakor och Guldgossen tyckte det var för mycket lök i köttfärssåsen.
Jag var för trött för att bråka med dem och det var nog Förundersökningsledaren också men till slut hade lilla Svalan ätit upp alla pannkakor och Guldgossen hade ätit tillräckligt med spagetti för att överleva natten.
Jag och maken delade på en hawaii. Det var den godaste pizza jag ätit på mycket länge. Full med härlig mozzarellaost och med så där krunchiga kanter som bara ropar: ”ät upp mig”.

Med ny energi orkade vi ta oss tillbaka till hotellet även om resan tog ungefär en timma. Och väl där bestämde vi oss för att ägna resten av kvällen åt att basta. Bastun låg på våningen över oss och jag och barnen gick först och rekade lite. Det fanns en tjej- och en killbastu. Båda bastuarna var påslagna och det fanns dusch och omklädningsmöjligheter så vi plockade med oss lite handdukar från rummet och gick dit.
Det var duktigt skönt att sitta och tina upp alla kalla lemmar i bastun. Inne på herravdelningen var temperaturen bara uppe i 40 grader så Förundersökningsledaren och Guldgossen svepte om sig var sin handduk och trippade över till oss medan deras bastu kom upp i bättre temperaturer.
När jag och lilla Svalan var ensamma igen duschade vi länge och smorde in oss med hotellets fuktighetskräm. Tack vare trevligt sällskap kändes det nästan som ett litet spa där bland vidbrända lavar och nedgångna golv.
Jag tror alla sov gott på natten men jag hade lite ont i både ben och rygg och låg och vände och vred på mig ett tag.

Söndagen ska jag inte berätta så mycket om.
Vi åt frukost och åkte en kortis till Täby köpcentrum. Där skulle jag lätt kunna tillbringa flera dagar för det är ju hur stort som helst, men nu hade jag bara 20 minuter till mitt förfogande så jag gjorde det bästa möjliga av situationen och gick raka vägen till Panduro. Förundersökningsledaren gjorde väl ungefär samma sak och gick till Claes Olsson men jag tror han drog det kortaste strået för han fick med sig barnen och de var lite småkinkiga, i alla fall lilla Svalan. Han lyckades i alla fall köpa två storkåsor och själv kom jag tillbaka till bilen med tre stämplar, en mall för små presentkartonger och två påsar silkespapper.

Klockan tolv var vi bjudna på lunch hos min kusin och hans familj på Lidingö. Jag glömde hålla utkik efter Peter Barlch som ju också bor därute men Lidingö är ju inte jättelitet så chansen att vi skulle stöta på varann var ju ganska liten. Dessutom hade det fortsatt snöa under natten och förmiddagen så det var bara de modiga, eller de med pulka som höll sig ute.

Eftermiddagen tillbringade vi i mycket trevligt sällskap och vid fyra for vi hem.

That´s it. Kanske kommer jag komplettera det här inlägget någon gång i framtiden, men inte för att det inte är tillräckligt långt, utan för att jag verkligen vill minas allt vi gjorde. Barnen har tyckt att det var en hejdundrande semesterresa och jag är också mycket nöjd.

Nu är vi hemma igen.

Vi har haft en jättebra helg i Stockholm och hunnit titta på massa roligheter.

Jag berättar mer senare.

Var det någon som läste i ett tidigare inlägg att jag varit förutseende nog att ladda bilen med ritgrejjer och böcker?

Vet ni hur mörkt det är ute när klockan är fem?

Hur ska vi nu fördriva tiden i bilen?

Om mindre än två och en halv timma står min familj utanför mitt jobb, med fullpackad bil, och väntar på att få ta med mig till Västerås. Där ska vi stanna till en natt innan vi drar vidare till Stockholm.

Jag har laddat bilen med ritsaker och böcker till barnen och en bok till mig. Förundersökningsledaren kanske kan tänka sig att köra.

Jag förstår inte varför, men jag känner mig aningen okoncentrerad på jobbet.
Jag får lite känslan av att vara ett sexårigt barn, kvällen före julafton. Det är så många förväntansfulla tankar som poppar upp hela tiden.

Förresten, jag har tänkt bära min svarta Salming i Stockholm.

Jag oroar mig lite för att jag missat något i packningen, att jag inte fått med mig riktigt allt.
Men det är väl onödigt att oroa sig. Det är ju Stockholm vi ska till! Jag menar, det hade varit värre om vi skulle åkt till Ulan Bator, eller ett litet torp i svenska urskogen för den delen.

Jag förklarade för Förundersökningsledaren att jag inte är så nojjig för packningen eftersom det faktiskt finns en och annan affär i Stockholm att komplettera i, om man skulle råkat glömma underkläder, eller vantar, eller nåt annat viktigt.

Förundersökningsledaren förklarade då för mig att det här är en “vi-sover-på-hotell-och-äter-jättemycket-hotellfrukost-och-går-på-stadens-alla-muséer-eftersom-vi-fått-ett-Stockholmskort-och-har-det-mysigt-helg” och INTE en “vi-shoppar-helg”.
Jag förstår inte riktigt. Alternativ två var så mycket lättare att säga!

Och i morgon, kan ni fatta, i morgon drar vi på semester!

Sju centimeter!

Jag säger bara det; sju centimeter!

Men för att det inte ska uppstå några missförstånd; det är alltså sju cm mellan stötfångaren på bilen och elskåpet. Idag. Just nu. Efter morgonens lyckade parkering!

I lördags var jag i Skälvum på missionsauktion.

På en missionsauktion ska man inte räkna med att göra några fynd. Däremot skänker man pengar till församlingen och får med sig något hem på köpet.
Församlingsmedlemmarna och även andra välvilliga skänker saker som sedan auktioneras ut till högstbjudande.

Det är mycket lotterier också. En kul idé som genomfördes i lördags, är att auktionera ut femton till tjugo brödkakor som samtidigt utgör lotter. Sedan dras några vinnare. Man kan ju kanske tycka att det är lite riskabelt att köpa in vinster till ett lotteri när man inte vet hur mycket pengar lotterna genererar, men eftersom vinterna är skänkta, precis som brödkakorna så gör det ingenting. Dessutom brukar priset på brödkakelotterna hamna över 100 kr/st, ibland till och med över 1000 kr (fast det händer inte varje år).

Jag kom hem från auktionen men en ny väska. Det är en sådan där kaffepåseväska ni vet. Den här var sydd av ekologiska Gevaliapåsar och alltså grön och fin. I den har jag tänkt lägga badkläder när jag ska till badhuset eller stranden men redan på söndagen använde jag väskan för noter och annat när jag for till kyrkan.

Jag gjorde klart ett smyckesset med halsband, armband och örhängen och tänkte ta med mig.
Strax efter Ljunghällsrondellen stod en liftare och jag fick för mig att jag skulle plocka upp honom. Han blev glad och tacksam, även om han inte fick åka med så långt.

Först skakade han hand och presenterade sig. Ola tror jag han hette. Han kom närmast från Uddevalla och var på väg för att hälsa på sin syster i Mariestad. Ursprungligen var han från Mora och hade liftat runt Vänern, varit en vecka i Oslo och planen var att dra söderut och till slut hamna i alperna för att jobba och åka skidor. Han ville passa på nu innan han hade fru och barn.

Så frågade Ola vad jag skulle göra i Skälvum och jag berättade att jag var på väg till en missionsauktion. Då kom jag på att jag ju glömt smyckena hemma. Ola hade inte mer bråttom än att jag kunde fara tillbaka hem och hämta dem, och så fick vi lite mer tid att prata. Visserligen kom jag 10 minuter för sent till auktionen men det var det verkligen värt.

Jag vill inte uppmana folk till att ta upp liftare om man inte känner att det är okej, men jag vill däremot slå ett slag för att samspråka med människor man inte känner, och kanske aldrig kommer träffa igen. Samtalet blir så speciellt. Öppet och intressant!

Ola passade på att fråga om min tro och hur det är att vara med i en församling.
Jag passade på att fråga hur man kan lifta runt i Europa på vintern.
Jag berättade att om man vill bli kristen är det bara att bestämma sig för att tro, och att bli “frälst” är ungefär det samma som att bli “ihop” med den man älskar. Och dopet kan man jämföra med äktenskapet då man överlåter sig helt till den andre.
Ola berättade att man kommer långt med att känna någon som känner någon och i Sverige är folk så trevliga att det inte alls är omöjligt att få natthärbärge hos en okänd. Och skulle han någon natt stå utan säng så fanns tält och tjock sovsäck nerpackade i den stora ryggsäcken.

Glömde berätta att jag lyckades parkera utan att köra på elskåpet igår. Visserligen hamnade jag då 20 cm ifrån men det är ju i alla fall bra för bilen.

Idag gjorde jag det igen – parkerade utan elskåpskänning alltså. När jag, ganska nöjd med mig själv, klev ur bilen och tog ett litet kik därbak såg jag dock att jag den här gången hamnat hela tre decimeter från elskåpet.
Det kanske inte finns en levande själ, förrutom jag, som lägger märke till det men jag tycker i alla fall att det är näst intill pinsamt dåligt.

Kommer ni ihåg att jag beklagade mig över hur icke samspelt jag kände mig med Mitsubishin när vi just köpt den.

http://blogg.zettervall.se/#post709

Jag lovade också berätta när jag kommit på god fot med mitt fordon.

Idag körde jag Saaben till jobbet och upptäckte att jag inte kände mig helt bekväm med den. Nu är det alltså Mitsubishin och jag som är kompisar!

Jag tittade på bensinmätaren i morses. Nästan tomt.

Hur i all sin dar gick det till? Det var ju bara en vecka sedan jag tankade, och Mitsubishin är ju en liten, bensinsnål bil!

Jag tog mig en rejäl funderare på vart jag kört men kunde inte placera in några långresor.
En obehaglig rysning kom krypande nere vid skallbasen och spred sina myrkittlingar över hela hårbotten. Någon måste ha slangat ur bensin. Fy vad hemskt! Ett brott!

Nu har det dock klarnat lite uppe på hjärnkontoret. Det var ju Saaben jag tankade förra veckan, inte Mitsubishin.

I morses fick jag stå och vänta på tåget när jag tog ringleden till jobbet.
Så fort bommarna gått upp fortsatte jag min färd. Jag tog vägen in vid begravningsplatsen, for förbi goda pizzerian och livsmedelsbutiken med bästa charken, stod en stund vid rödljuset i Dina försäkringar-korsningen, strögade förbi Stadt, körde ett varv i rondellen och kom lagom fram till infarten till jobbet samtidigt som bommarna för tåget gick ner där. Är tåget ovanligt långsamt, eller vad?

Nu har vi bestämt oss!

Vi ska åka på semester till Stockholm. Sova på hotell, äta hotellfrukost, titta på slottet, gå på Grönan, Skansen, museum, shoppa… gå en massa… bli trötta i benen…

Vi gör en långhelg, tar ledigt på fredag och är borta till söndag. Det blir lika dyrt som att flyga till Italien en vecka.

Men jag ser fram emot detta! Så mycket!

Det är inte helt omöjligt att vi åker en sväng till Stockholm i höst.

Jag drömmer om att få visa barnen var kungen bor, och kanske titta på Wasamuséet.
Våra barn är tokförtjusta i muséum.

Igår kom Förundersökningsledaren hem. Han hade aviserat sin ankomst till tidigast åtta (på kvällen). Snarare nio då, tänkte jag.

För att välkomna min make planerade jag att göra klart rabatten, ja, kanske inte hela, men ner med syrenhortensian och den lilla buskrosen i alla fall.
Och sen skulle jag städa huset, i alla fall dammsuga och plocka undan.
Och kanske, kanske skulle jag hinna baka en äppelpaj också.

Guldgossen hade egna storslagna planer på välkomstfest. Vi skulle göra chokladpudding, för det tycker han om (Guldgossen alltså) och ställa mitt på bordet så att det skulle vara det första Förundersökningsledaren såg när han kom hem. Och just när han klev in genom dörren skulle Guldgossen spela “Spanien” på blockflöjten.

Jag tyckte nog att Guldgossens idé lät minst lika bra som min.

Så här blev det:

Barnen och jag kom hem från jobb och skola. Vi åt middag. Jag förhörde Guldgossen på veckans ord. Lilla Svalan dammade och Guldgossen dammsög. Sedan gick vi ut och planterade hortensian. Jag fick gräva lite djupare och stötte på lera och fick gräva mer, och fylla på med stenkross, men till slut var den på plats, med barnas hjälp.

Sen kom Förundersökningsledare, redan före sju.

Ännu en strålande dag. Visserligen lite moln men mycket sol också.

Efter den finfina sovmorgonen for jag och barnen till Mästers i Götene och gjorde av med över 1000 kr på blomsterlökar och en uppstammad syrénhortensia. Tyvärr gick musten ur mig lite när jag kom hem så jag har inte planterat den än, men det hinner jag i morgon om jag orkar.

När vi ändå var i Götene passade vi på att handla åt min mamma. Sedan for vi hem till mamma och pappa och var med dem större delen av dagen.

Här ska ni få se lite bilder.

Pappa var och tröskade “neraföre Yngves” som vi säger. För många år sedan bodde en man som hette Yngve granne med min mormor och morfar, som bodde ganska nära mina föräldrar. Numera är “Yngve´s” sommarstuga åt Yngves bror.

I Yngve´s trädgård hittade jag det här.Båda backspeglarna var skyddade med ett par fingervantar. Jag vet inte om det verkligen var så stor vits med att vara rädd om backspeglarna när resten av bilen såg ut så här:Inte ens symbolen för bilmärket var helt.

Ändå var det på nå´t sätt en ganska vacker installation.

Trots att hösten är här fann jag några rester av sommar.En fluga tar tillvara på det som bjuds.
Inte långt från Yngve´s ligger en ladugård full med djur men den här flugan verkar i alla fall fördra Blåklintsdoft framför komockor.

Trädgårdstomten flinade åt oss när vi stod och väntade på tröskan.

En bit bort i skogen skymtade ett älgtorn.Det är så mysigt och härligt i närområdet kring mina föräldrars gård. Det finns en alldeles speciell ro och ett lugn som är svårt att hitta någon annanstans. Naturligtvis upplever jag det annorlunda eftersom jag är uppväxt här, men ändå.

Den här stora eken till exempel. Visst är det nåt visst med pampiga gamla träd. Jag vet inte hur gammalt det här trädet är, men det ger lite perspektiv på livet när man inser att det här trädet förmodligen stod här redan när min morfar, och kanske hans pappa också, var liten.Då bodde de inte här. Vilka levde här då? Vilka barn satt i dess skugga och vilka bönder brukade sin jord i dess närhet?
Den med god syn ser Guldgossen som ett litet vitt streck till höger om trädet.

Barnen fick det stora nöjet att åka med sin morfar i tröskan.
Här kommer tröskan.Det ryker ganska ordentligt när man tröskar.Guldgossen fick första åkturen.Vid en tömning av havren passade barnen på att byta plats.En tröska har en del ganska skräckinjagande detaljer, för att inte tala om hur den låter!

Efter Guldgossen var det lilla Svalans tur att åka med. Ser ni att morfar och barnbarn har samma ansiktsuttryck?

Sen var det ju det där med oväsendet. Inte ens hörselskydd hjälper helt och hållet.Lilla Svalan är verkligen fotogenic, eller försöker i alla fall vara det så gott hon kan. Så fort hon noterar kameran visar hon upp en min.Fast här tror jag i ärlighetens namn att det är morfar hon vinkar åt. Han kommer för att ta med henne på en åktur.Och så bär det iväg!

Skördetröskan lämnar gärdet stubbat och vackert när den dragit förbi.

På väg tillbaka till mormor och morfars hus fick jag syn på ett kvarlämnat träd i en liten dunge. Och nu kom höstkänslan tillbaka för fullt.

Tack Gud för den här dagen! Tack för att jag har mina föräldrar på så nära håll och tack för att barnen och jag har haft en så fin dag tillsammans med dem.

Förundersökningsledaren ringer mig kvart över åtta på morgonen (alltså för en liten stund sedan).
De sitter i tälten och äter frukost eftersom det är lite ruggigt och kallt ute. Han mår bra men har blivit en aning morgonförkyld. Nu skulle de packa ihop tälten och ge sig av för dagen – in i radioskuggan.

Han ville bara ringa och höra så att allt är bra och berätta att han älskar mig. Vi viskade hemliga ord till varann och jag känner mig upplyft av hans kärlek.

Hur lång tid tror ni det tar att köra in sig på en ny bil?

Vi köpte ju en (för oss) ny bil i lördags, för nästan en vecka sen och nu undrar jag hur länge det ska dröja innan jag kan köra den “i sömnen”.
Min gamla bil fungerar ju nästan som en förlängning av mig själv. Ska jag växla behöver jag inte leta med foten efter exakta läget på kopplingen, handen behöver inte fumla runt två sekunder för att hitta växelspaken. När jag startar blir det inga fåniga kängruhopp för att jag inte hittar rätta läget på gasen. När jag svänger behöver inte blicken leta efter backspeglarna. Min kära Volvo är som en handske runt min manövrerande hand.

Mitsubishin däremot, känns som en ny vän. Vi har inte hittat varandra än, tassar lite på tå och ibland gör jag bort mej och trampar för löst på gaspedalen, så att han dör. Kärringstopp vid trafikljuset är bland det värsta jag vet. Jag är ju en DUKTIG bilförare och dylika pinsamheter vill jag inte kännas vid! Och därmed bastu!

Jag vill kunna smeka mig fram i trafiken när jag känner för det, eller ligga på hårt och ta mig fram snabbt. Jag vill i alla fall inte studsa fram som en inkompetent övningskörare med taskigt självförtroende och allt för stora träskor.

Jag lovar rapportera när rätta känslan infinner sig.

I helgen var vi och köpte en bil i Grebbestad. Det är en Mitsubishi Carisma, -98 som gått strax under 12.000 mil (har jag för mig).

Under veckan som gick var vi inne hos Mitsubishis återförsäljare i stan och provkörde en likadan bil, samma årsmodell, ungefär samma miltal. Skillnaden på bilarna var att den i Grebbestad inte har AC. Prislappen var också en stor skillnad.
Bilfirmebilen var satt till 39.000 kr vilket vi prutade ner till 34.500 kr. Grebbestadsbilen fick vi utan prut för 22.000 kr.

Grebbestadsbilen var i bättre skick rent utseendemässigt än bilfirmebilen. Mindre skador i lacken, och ingen sprucken stötfångare till exempel. Dessutom, som grädde på moset, fick vi en härlig tur till Grebbestad, med räkfrossa på bryggan och eftermiddagskaffe hos säljarna som var en trevligt par i medelåldern. De bodde vackert precis vid havet och tog emot oss på deras veranda för att göra upp köpet.

Idag ringde jag bilförsäljarfirman och meddelade att vi inte längre var intresserade av deras bil eftersom vi köpt den i Grebbestad. Jag berättade att det var en likvärdig bil men utan AC.

-Jaha, då får vi verkligen hoppas att det inte blir några varma fina somrar i fortsättningen då, sa försäljaren.
-Det är nog ingen fara, sa jag. Vi har ju Saaben med AC som vi kommer göra våra semesterresor i.
-Jahaja, men i alla fall, sa han.

Jag kan förstå om han bidde lite lessen för att han gått miste om ett försäljning, men hallå, AC är inte värt 12.500 kr. Inte för mig i alla fall. Jag brukar inte svettas sådär kopiöst. Jag bara “luktar varmt” som kollegan sa efter min första cykeltur efter semestern.

Nu blir det inte så mycket skrivet på några dagar känner jag. Har lite annat i “pipen” som de stora gossarna säger.

Vill i alla fall berätta tre saker:

1. Jag köpte FEM BH:ar. Alla kostade 125 kr st och var nedsatta från priser mellan 300-500 kr. Det blev en svart, en vit, en brun, en vinröd och en blå med nåt svajigt rutmönster.

2. Jag har lärt mig att stava till Mitsubishi Carisma.

3. Den tredje kanske ni kan lista ut med tanke på vad jag skrev under punkt nummer två.

Nu funderar vi på att byta bil.

Men först ska jag bestämma mig för om vi ska ha ris eller couscous till kycklingen i kväll.

Svåra val!

Jag tror att jag i ett svagt ögonblick påstått att jag ämnar berätta lite om resan till Ludvika i helgen. Här är ett kort sammandrag i alla fall:

Vi for på fredagen, så fort jag kommit hem från jobbet, och packat klart.
På vägen hämtade vi upp min mamma. Det blev lite trångt i bilen men det gick. Jag satt i baksätet och läste Bamse för barnen och mor och make satt i fram och pratade om intressanta saker som jag skulle velat prata om också, men jag hörde bara hälften eftersom jag inte hör så bra och för att jag inte har tillräckligt med simultankapacitet att både läsa och lyssna samtidigt.

Vi stannade till på IKEA i Örebro för att äta middag men restaurangen stängde fem minuter innan vi var på plats. I stället shoppade vi loss (köpte fyra diskborstar BARA, jag lovar) och åt sedan på McDonald´s till barnens stora förtjusning.
Säga vad man vill om McDonald´s men det är barnvänligt och de har glutenfria alternativ som man inte behöver oroas över eller dubbelkolla innehållsförteckningen på.

Sent på kvällen var vi äntligen framme i Ludvika och GPS-damen i makens nya telefon hade guidat oss rätt ända fram till dörren på Falun-systerns och hennes pojkväns nyinköpta bostadsrätt.Det här är min Falun-syster. Hon är snyggare, yngre och mer modemedveten än jag. Det där sista var ett understatement. Så här ser till exempel skorna ut som hon hade när vi var ute på stan:

Falunsystern och hennes pojkvän bor utmed en lugn gata.
De har fått det jättefint trots att de inte bott där ens en månad. Det finns möbler, gardiner och till och med tavlor. Får mig att börja fundera lite på vad jag har sysslat med de senaste 4½ åren sedan vi flyttade in i vårt hus…På väggen i hallen sitter de här fina dekorationerna.

På fredagskvällen fikade vi lite och sedan gick vi och la oss. Barnen somnade inte med en gång eftersom de sovit en bra stund i bilen och vi andra fick ägna lite tid åt att bädda i ordning och kramas klart med syster/dotter/svägerska.

Jag sov dåligt på natten. Det kanske är överdrivet att påstå att jag över huvud taget sov. Jag slumrade till lite emellanåt. Jag och maken låg på en dubbelluftmadrass, en hög sak. När jag vände mig om i sängen skumpade maken upp och ner vid min sida, så jag vaknade varje gång av oro för att han skulle vakna. När maken vände sig om var det jag som skumpade upp och ner och vaknade naturligtvis. Mitt i natten ropade även Guldgossen: -Nej, nej, nej, hjälp!. Maken sa: -Tyst! och jag for upp som en raket och sprang över till Guldgossen för att se vad som stod på. Han sov. Maken sov, alla sov (utom jag då!)

På lördagen serverades vi en variationsrik och god frukost och sedan for vi ner på stan. Ludvika är en ganska lugn liten stad. Pensionärerna verkar gå trygga i alla fall.

Jag dök genast in i pärlbutiken “Pärlemor” och stannade där hela förmiddagen och botaniserade. De andra gick runt i diverse butiker under tiden.
Sedan ropade maken på mig i walkitalkisen om tipsade om rea på Guldfynd så jag tog en sväng där och köpte mig ett par lagoma örhängen av guld.

Lunchen intog vi på ett konditori som serverade allsköns goda mackor och även hade pastasallad. Vi åt pastasallad så det stod härliga till. Lilla Svalan och Guldgossen åt pasta utan sallad och mamma som är glutenintolerant åt sallad utan pasta.Lilla Svalan, Guldgossen och jag.

När vi var så mätta att vi kunde rulla fram for vi tillbaka till huset och bytte om och sedan var det dags för frisbeegolf. Falunsysterns pojkvän brukar gå en runda då och då och hade en mängd frisbeear att låna ut. Vi gick en bana med 15 “hål” varav tre hade använts för att stadga upp ett tält och sedan förstörts, så det blev bara 12.
Pojkvännen vann (såklart) och jag tror maken kom tvåa, men det kan ha varit systern också. Guldgossen kom fyra och jag kom sist. Det retar mig att jag var sämre än Guldgossen, men det var jag verkligen! Jag kastade för försiktigt och siktade för oförsiktigt. En gång landade frisbeen till och med uppe på ett tak. Mamma och lilla Svalan kastade lite de också, men utom tävlan. Modern ägnade dessutom en större del av tiden åt att plocka blåbär.

När vi gått vår runda for vi vidare till Falunsysterns häst. Han går i hagar och står i ett stall med sjöutsikt. Tjusigt värre! Systern mockade medan vi andra satte oss vid sjön och fikade.
Naturligtvis hälsade vi på hästen lite också. Han var dock måttligt intresserad av vårt sällskap och gäspade mest.Även om hästkraken inte imponerade på mig så värst så gjorde gården där han bor desto större intryck. Det var dalmålningar och krusiduller överallt. Till och med gångjärnen på bodarna var speciella.

Bäst jag visar er lite mera.Hade vi varit i Småland hade Emil hållt till härinne.Till och med garaget var ståtligt uppskyltat.

En genuin vällingklocka prydde ett vagnslider.Hur lång tid kan det ha tagit att såga till alla de små brädorna tror ni?
Ska det vara vackert och krusidulligt så ska det. Även boningshuset hade fått sig en släng av sleven.Ser ni målningen under nocken?

Naturligtvis hade även stallet en informativ skylt.

Och härinne bor Falunsysterns häst. Den med riktigt god syn kanske också ser att det sitter en liten ringklocka bredvid dörren, men en hästskoinramning.

När kvällen kom for vi “hem” och lagade sushi. Jag har aldrig ätit sushi men den här lightvarianten som systern och pojkvännen gör var jättegod och helt ätbar. Förrutom sjögräs eller tång eller vad det nu är man rullar in allt i, och ris som kokats med risvinäger, så hade vi räkor, crabsticks, avokado, gurka och morot i. Och wasabi. Jag gillar verkligen smaken av wasabi. När det blir för starkt går hettan rakt upp i näsan på ett sätt som jag aldrig upplevt med någon annan krydda. Till skillnad från till exempel chili dröjer sig dock inte den starka smaken kvar varken på läppar, tunga eller gom. Mycket intressant.
Jag retades med maken och utlovade mycket sushi hemma men han blev inte alls förtjust i de små rullarna så det kanske får bero.

Efter kvällsmaten åt vi snacks (snacks är ett uttryck jag nästan aldrig använder, men äter desto oftare) och såg på film. Elisabeth Town hette filmen. Enda behållningen var att man fick se Orlande Bloom skratta, gråta och vara allmänt snygg.

Natten till söndagen sov jag lite bättre. Min rara mamma bytte nämligen sängplats med mig och maken och lät oss sova i bäddsoffan i stället.

Efter söndagens reprisfrukost beslöt vi oss för en shoppingrunda på DollarStore och Rusta, Jysk och Coop och välförsedda vände vi åter för att laga kycklinglunch och packa ihop oss inför hemfärden.

Jag körde mer än halva vägen hem medan de andra sov och vilade. Efter en fika i regnet vid Bora-sjön tog maken över ratten och körde oss ända hem.

Jag längtar redan tillbaka!

Hela sommaren har jag längtat efter att gå på loppis. Jag läser ju en massa härliga inredningsbloggar och ser vilka fynd som kan göras.

I helgen var vi (tror inte jag nämnt det tidigare…) i Ludvika och hälsade på min Falunsyster och hennes pojkvän.
Visste ni att Ludvika har en av Sveriges mest välbesökta loppisar? Varje lördag, åtminstone under sommaren, kryllar det av loppisstånd och folk vallfärdar ända från Tyskland för att fynda.

Vi körde förbi loppisen på väg till systerns stall.
Vi körde förbi…
FÖRBI!

Jag bad inte ens om en enda liten kvart för att förlusta mig. Inte för att vi inte skulle hunnit, men det var nog bara jag som var intresserad och då känns det inte kul att låta de andra sitta och bara vänta.

Förbi…
Förbi…

Idag far vi till Ludvika. Det blir min familj och jag samt mamma.

I Ludvika ska vi träffa min Falun-syster och hennes pojkvän. Systern har redan gjort upp schemat för helgen:

Idag kommer vi dit och faller i sömn nästan genast. (Hon har nog rätt. Resan tar en stund och vi kommer stanna till på IKEA i Örebro för intag av både mat och någon lite småsak, som tex nya gångjärn till köksluckorna i tvättstugan.)

På lördag äter vi en stärkande frukost och åker ner på stan.
Jag vill passa på och botanisera i pojkvännens före detta arbetskollegas pärlbutik och mamma har uttryckt en önskan om att bli rund-guidad i stan. Falunsystern har småleende förklarat att det inte lär ta mer än fem minuter, och fick ett argt ögonkast av sin infödde pojkvän.
Vi lunchar på stan och sedan åker vi till Falunsysterns stall och beser detta samt omgivningarna. Omgivningarna lär bestå av lekplats (hurra säger mina barn), badplats (hurra säger mina barn igen), fresbeegolfbana (hurra säger maken och jag) och blåbärsskogar (hurra säger mamma (och jag)).
När vi blåa av bad och blåbär beger oss (lägg märke till den genomgående alitrationen) tillbaka till hemmet (inte vårt utan Falunsysterns) väntar matlagning och mys. Systern har utlovat hemrullad light-sushi (utan rå fisk) och kanske lite komplettering för de kräsna. Myset ska bestå av sällskapsspel eller hyrfilm.

På söndagen förväntar sig värdarna att vi beger oss hem. Efter lunch har vi tänkt oss, men det vet de inte om, än.

Jag ser såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå fram mot den här helgen!

Just nu lutar det väldigt mycket åt att det blir en resa till kära Falun-systern till helgen. Det lutar så mycket att jag måste stödja mig. Jag stöder mig mot glädjen.

Bröllop hade också varit roligt men det blir det nog lite senare i stället.

Falun-systern har ju flyttat samman med sin älskade pojkvän. De skaffade gemensam lägenhet i Falun. En fin tvåa har jag för mig att det var. Efter en månad sa de upp den. Istället har de köpt en bostadsrätt i Ludvika. Det är tvära kast i Falun-systerns liv. Här vilar inga ledsamheter, skulle man kunna säga. Hon är snabb till beslut och nöjd med vad hon tar sig före. Inte en person som går och ruvar och tänker och analyserar. Inte ångrar hon heller, hon ångar. Jag beundrar och älskar.

Vi har haft en jättebra dag i Göteborg.

Först hälsade vi på lilla Svalans bästa kompis som ligger på Östra Sjukhuset och väntar på ett nytt hjärta.
Sedan fick vi middag, och krusbärspaj (!) hos makens bror och hans familj.

Nu har vi kommit hem, ätit en kvällsmacka och är redo för sängen. Klockan är bara kvart över nio och det känns fantastiskt bra att gå och lägga sig i tid. Vi struntar blankt i fotbolls-EM. Jag tror ändå Spanien vinner.

Vi var ute på sjön i kväll.Satt högt uppe på en klippa och åt vår medhavda kvällsmat.

Efter en liten stund fick vi sällskap. Och håll i er nu. Här kommer fanatiskt många bilder på våra gäster.

Det var ett helt gäng skrattmåsar. Och de var i sällskap med lika många fiskmåsar.Till slut försvann de i fjärran.Eftersom faran för bränder i skog och mark är stor……så grillade vi inte utan tog med oss pastasallad ut på sjön istället.

När vi kom tillbaka till hamnen var klockan mycket och solen hade gått ner.Innan vi satte oss i bilen och for hem träffade vi den fula ankungen och hans familj.Herr Svan.Fru Svan.Hela familjen Svan.

Måste sluta med en bild på något annat än fåglar. Annars får ni väl pippi! Det får bli en vit som sällskapar med de gula.Nu önskar jag er en god natt. I morgon lär vi inte höras. Men hav förtröstan, snart är det måndag igen!

I går var vi på Skara Sommarland.

Det regnade och var kallt men vi hade det bra ändå.Trots att solen inte lös drog mina fotokromatiska glasögon upp solskyddet.

Skara Sommarland är uppdelat i olika parker. Det är Tivoliparken, Vattenparken och Motorparken plus lite annat lull-lull som en vilda västern-gata med affärer och lyckohjul och en hel del lekplatser.
Vi började med att besöka Tivolit.Gruvbanan var den stora favoriten från förra året. Den killar nästan lite i magen, i alla fall om man sitter på utsidan i svängarna och placerar sig längst bak i tåget, annars är det en rätt snäll sak. Dottern tycker det är lite läskigt, speciellt att gå genom den helmörka gruvgången innan man kommer fram till trappan som leder upp till själva attraktionen.

I år hittade barnen dock en ny favorit.Skepp O´hoj heter den. Det är lite som Ormen Långe, fast inte alls så gungig, och när den gungat igång börjar den dessutom snurra runt sin egen mittaxel. Barnen åkte hur många gånger som helst.

Dottern har ytterligare en favorit.Slänggungorna. Andra gången hon åkte dem satt hon snett framför en man i 110-kilosklassen som betedde sig som en riktig barnrumpa och kommenterade allt som hände.
-Hjälp, ska vi upp i luften också!
-Oj, det här var ju läskigt.
-Tror ni den här håller för mig?
-Varför snurrar vi så fort?

Dottern tyckte det var jätteroligt med hans fåniga kommentarer. Jag erkänner att jag skrattade lite jag också.

Flygplanen är väl mest för mindre barn. Dottern tyckte nog det var tråkigt i början……men efter en stund tinade hon upp.När vi gjort allt vi ville i Tivoliparken var det lagom tid för medhavda smörgåsar. De åt vi samtidigt som vi tittade på simhopparnas fantastiska uppvisning. De är så duktiga och ger två uppvisningar på ungefär 25 minuter varje dag. Det kan inte vara allt för roligt att riskera livet halvnakna i 14 graders värme (?). Bland annat dyker de fem simhopparna med en sekunds mellanrum ner i den lilla poolen och det har uppenbart krävts eoner av tid för att samordna rörelserna så att de varken krockar i luften eller under vattnet.Från en platta som är lika stor som en halv matbricka ger de sig iväg, 15 meter upp i luften.
Som omväxling till de precisionsfyllda uppvisningshoppen varvade de med en avdelning clownerier, och barnen skrattade medan jag skämdes åt den förnedring jag tyckte idrottsmännen utsatte sig för. De kom från Polen, Ukraina, Ryssland, Brasilien och Spanien. Ännu mer förnedrande var det när de efter uppvisningen genast sprang och ställde sig vid utgångarna, fortfarande bara iklädda sina blöta badbyxor, och sålde t-shirtar och kepsar. Det kunde väl i alla fall någon sommar-landspersonal gjort!

Två höjdpunkter innehöll uppvisningen. Den första var ett hopp från 15 meter, in flames……och det andra var det ytterst spektakulära hoppet från 25 meter. Ukrainaren som hoppade uppnådde en hastighet av 95 km/h när han slog i vattnet, och hade bara tre meters vattendjup att bromsa upp hastigheten på. Jämför det med bromssträckan för en bil som färdas i den hastigheten.
Speakern upplyste oss också om att uppifrån den höjden syntes poolen vara bara en kvadratdecimeter stor, så det gällde att inte vingla iväg åt fel håll vid uthoppet. Alla de andra simhopparna stod utposterade vid poolkanterna för att kunna gripa in om det inte skulle gå vägen.Efter lunchpausen gick vi vidare till Motorparken. Här kane man köra allt möjligt med både fyra och två hjul.Dottern i en Saab med Läckö i bakgrunden.
De här små bilarna gick inte så fort. Bara att gasa och styra. Killen som jobbade där lyckade ändå bli påkörd några gånger medan vi stod i kön.Dottern provade också att köra en minicross men hon gasade bara på och förstod inte riktigt hur det fungerade, så hon fick byta till en fyrhjuling i stället.Det gick mycket bättre.

Sonen körde bland annat gocart.Efter dessa fartfyllda övningar blev det ett snabb-besök i stora lekborgen……och på stora hoppkudden. Dottern har outsinliga krafter när det gäller att hoppa studsmatta och stannade där i en halvtimma medan sonen gjorde något annat, mindre ansträngande.
När jag väntade på att dottern skulle ge upp fick jag ta hand om en annan liten tjej, kanske fem år, som blivit påhoppad av några tonåringar. Hon hade skadat foten och låg och grät på mattan. Inga föräldrar syntes till så jag bar iväg henne till ett bord och undersökte foten, som visade sig vara oskadd. Jag frågade var hennes föräldrar var och hon förklarade att de var skilda men att hon var där med sin pappa, som satt och drack kaffe någonstans. Sen sprang hon iväg. Lite senare såg jag henne igen och då var hon ledsen på nytt för att hon inte hittade sin pappa. En Sommarlandsantälld hade tagit hand om henne och efter en liten stund kom hennes pappa gående, med ett stort flin som skulle föreställa “tänk vad barnen kan hitta på nu för tiden” på läpparna. Själv hade jag gärna anlagt minen “du är inte klok som låter din dottern springa runt över hela parken på egen hand medan du sitter och dricker kaffe” men han såg mig inte så jag struntade i det.
Även om Sommarland är som en enda stor lekplats så är det ändå inte tillrådigt att släppa sina telningar vind för våg. Det finns gott om vatten att drunkna i. Inte bara i de “uppvärmda” poolerna utan även i dammarna runt om i anläggningen.Dammarna befolkas av hungriga karpar. De förhindrar att allt växer igen, och de är roliga att mata. Dottern gav dem alla sina smulor efter hamburgermåltiden vi åt på eftermiddagen.
Det fanns tidigare ett antal grillplatser runt om i parken, men nu har man koncentrerat grillarna till en enda plats, och dessutom bytt ut gasolgrillarna till långsamma elgrillar, så det var inte lika roligt att grilla den här gången som förra året när vi var där.

Efter maten gick vi till vattenparken och alla utom jag tog ett snabbdopp för sakens skull. Det var för kallt både i vattnet och luften för att bada ordentligt.Piratskeppet är jätteroligt för barn som är i våra barns ålder.
För övrigt finns det en massa olika bassänger och rutschkanor där “fritt fall” utgör den värsta, för de mest våghalsiga.

Eftersom vi inte badade så mycket, så hann vi gå tillbaka till Tivoliland en omgång till, och barnen åkte alla roliga saker en eller flera gånger till. Skepp O´hoj fick nog minst sex besök av våra barn.
Innan vi gick hem delade vi på två rejäla…

En del av bilderna i det här inlägget är från förra året, då det var bättre väder och vi hade med den stora kameran som tar bättre kort. Det är förklaringen till att barnen har olika kläder på olika bilder.

I torsdags mötte jag en bil som såg ut precis som min mobil.
Vit, högblank, lite skimrande och läckert strömlinjeformad.

Men jag vet inte vad det var för märke. Min telefon är en LG.
Jag är kass på bilmärken. Ser möjligen skillnad på en Audi och en Saab i fullt dagsljus och i parkerat läge.

För att belysa min brist på bilintresse ska jag berätta något som inträffade i min ungdom. Det var innan jag hade körkort.
Jag och min bästa vännina var ute och åkte med min kusin som är några år äldre. Vi brukade fara runt på fredagskvällarna. Vi åkte nästan alltid på något ungdomscafé. Lidköping, Götene, ibland Skara och Falköping. Någon gång Skövde. Så såg rutten ut. Just när det jag nu ska berätta inträffade befann vi oss i närheten av gamla vattentornet i Skara. Jag fick syn på en läcker bil och utbrast:

-Kolla en Volvo BMW!

Gapskratt från de andra. Medan kusinen torkade tårarna frågade han spydigt:

-Du kanske menar en Volvo BM?
Det var inget märke jag hört talas om tidigare men för att inte verka allt för blåst så instämde jag:

-Ja, just det! Volvo BM, de är snygga!

Ännu mer skratt. Vovlo BM är tydligen märket på en traktor!

Nu är vi hemma igen efter två dagars sjöliv (och en natt).

Fredagen var fantastiskt fin. Tyvärr kom vi inte ut så pass tidigt som vi hoppats eftersom maken glömde båtnycklarna hemma. Det är inte första gången. Förra gången det hände hade vi lovat våra vänner en härlig kväll på sjön med grill och bad. Lite snopet att upptäcka att båtnycklarna var kvar hemma, och för sent att åka och hämta dem för bara en kvällstur.

Vi kom i alla fall iväg tillräckligt tidigt för att kunna äta lunch på sjön. Vädret var fantastiskt med idel solsken och lugna vindar. Jag badade tre gånger! Det var 19 grader i vattnet.

Idag har det varit lite blåsigt och jag har mest hållt mig inne i båten och läst ur nyförvärvet “Snabba Cash”. En kompis har gjort oss sällskap tillsammans med sina två barn och det har varit en bra dag trots blåsten.

Nu ska vi göra tidig kväll för att studsa upp i morgon bitti och fara till Göteborg. huudsyftet med resan är att dottern ska få besöka sin bästa kompis som ligger på sjukhus i Götet, men vi kommer hinna med lite shopping också. IKEA kommer förhoppningsvis bli några attiraljer fattigare bland annat.

Tack goa vänner för kommentarer under min otroligt långa bloggpaus!
Själv kom jag på mig själv med att tänka ut några kommande inlägg under båt”semestern” men dem har jag redan glömt.

Vi hörs på måndag skulle jag tro. Då kommer jag nog göra visiter hos er också, längtar redan!

Igår la vi i båten.

Kvart i sju gick jag upp, samma som på lördagen, men den här gången var det dottern och inte sonen jag plockade med mig i bilen. Vi for först och handlade det som behövdes till kaffet efter högtidsmötet och sedan åkte vi vidare till kyrkan för att koka kaffe, duka och göra fint i församlingsvåningen.
Dottern var mig mycket behjälplig. Hon lade ut alla servetter, plockade sockerbitar i sockerskålarna och ställde ut på borden och dukade också ut tepåsar och kaffetermosar.

Under gudstjänsten kom maken och hämtade dottern. Redan under första semifinalmatchen åkte klassen ut till barnens besvikelse och föräldrarnas inte lika stora besvikelse.

Jag stannade såklart kvar och jobbade med serveringen. Halv två var jag klar för hemfärd. När jag kom hem kände jag mig färdig för sängen men istället packade jag raskt ihop lite extrakläder och så for maken och barnen i förväg med båten till Kållandsö och jag fick åka med våra vänner som sedan hjälpte oss lägga i båten.
Sjösättningen gick långt över förväntan och med gott om tid i bagaget kunde vi även ta en premiärtur.

Det var härligt! Motorn startade på första försöket, solen gassade och värmde, vågorna kluckade förnöjsamt mot stäven, måsarna jublade sin allra bästa sommarsång och klipporna låg vänligt inbjudande i skärgården.

Vi for inte så långt, utan la till på en ö nära hemmahamnen. Där tillbringade vi eftermiddagen med bad och grill och när klockan blev för mycket for vi nöjda hem igen.

Vi var ju på Lek- och Buslandet för ett tag sen. Jag har inte lyckats få in bilderna till det inlägget så de kommer här separat i stället.Dottern i rött och sonen i svart är på väg upp för den uppblåsta rutchkanan.Här kommer dottern nerdrösandes……och här kommer sonen.Dottern råkade lite illa ut och blir tröstad av sin pappa en stund.

Idag bär det av upp på Kinne-Kulle igen. Jag och modern ska ta ett varv på Vårrundan. Vårrundan innebär att en massa hantverkare och andra kreativa människor håller öppet hus och låter oss vanliga dödliga besöka dem.

Jag ser verkligen fram mot den här dagen. Nu är jag mätt i magen efter en stadig frukost där två kokta ägg utgjorde huvudaktörerna.

Övriga familjen ska avsläppas på lämpligt ställe i buschen för att öva på vandring. Maken har nämligen en plan om att gå en del av Kinne-Kulle-leden i sommar tillsammans med sonen, och lite träning är aldrig fel.

Ha en härligt solig söndag, vare sig du ska ut i naturen eller stannar hemma.

Måndag morgon och KORTVECKA!

Vi hade tävling på jobbet förförra veckan och priset var ledigt med lön 2dre maj. Det var på håret, men vi klarade utmaningen vi fått av chefen, och nu sitter jag här och ser fram mot tre dagars jobb och 4 dagars ledigt.

I helgen var vi i Göteborg för att närvara vid barnas kusins barnvälsignelse. Vi hann med en hel del annat också.
Efter en lång och stressig morgon med packning, vattnande av blommor, förtäring av frukost och annat som hör morgonbestyren till, kom vi iväg vid tio-tiden. Vi for direkt till Backaplan där vi först gick lite i affärer (maken var på jakt efter en lite snyggare sommarjacka), åt på Burger King (McDonald´s har mycket godare hambugare men Buger King har bättre strips) och sedan styrde kosan mot Lek och Buslandet.

Efter att ha laddat i en och en halv vecka, tyckte sonen att hans förväntningar nog överträffade verkligheten en aning, men han blev ändå inte besviken. Dottern råkade lite illa ut. En kille trampade på hennes armbåge när hon skulle åka rutchkana så hon kom till mig och grät en skvätt och hade ont rätt länge efteråt. Men mellan tårarna pressande hon ändå fram:
-Men det är toppen här på Lek och Buslandet!

Vi var där i tre timmar, lite drygt, och barnen lekte sig genomsvettiga. Maken också. Själv var jag väl lite mer avvaktande men jag åkte i alla fall rutchkana. Det var med nöd och näppe som jag klarade av att ta mig fram genom alla små kryphål, anpassade för barnrumpor, men lyckligtvis fastnade jag inte någonstans. Det hade varit sååå pinsamt om barnen hade behövt tillkalla personal för att jag fastnat!

Mer än halva den tid vi tillbringade på Lek och Buslandet, satt jag på en träbänk och vaktade våra saker. Maken var ju på jakt efter en sommarjacka. Efter en och en halv timma ringde han mig. Då stod han på Dressman och hade äntligen hittat några olika alternativ som han tyckte om.
-Köp vad du gillar, sa jag, bara det inte är med mudd nertill, för det tycker jag är fult.
-Hmmm, alla är med mudd nertill…
Till slut kom maken i alla fall tillbaka till oss och då hade han funnit en riktigt snygg, svart jacka, utan mudd!

Egentligen hade jag tänkt att skriva en lång, vacker redogörelse för alla roliga klätterställningar och rutchkanor som fanns att traktera på Lek och Buslandet, men jag orkar inte. I stället kan den som är intresserad göra som sonen gjorde varje dag i en och en halv vecka innan vi for; gå in på hemsidan och kika runt.

www.lekobus.se

Tre timmar är rätt lagom att vara där. Då hinner barnen göra allt de vill och föräldrarna hinner tröttna på den höga ljudnivån med skratt, skrik, gråt och det enerverande ljudet av alla luftpistoler som sköt mjuka bollar på barnen.

En fasa massa bollar som skjutits med luftkanon.

När vi svettiga (med undantag av mig själv då…) och trötta, kände oss klara med Lek och Buslandet for vi direkt hem till makens bror med familj där det var stort kalas med anledning av brorsonens barnvälsignelse. Jag vet inte hur många vi var, men vi var många och det var gemytligt och bjöds på mycket och god mat. Först dukades det upp en buffé med olika pajer, matiga sallader och gott bröd och lite senare fick vi kaffe och kakor.

Vid halv tio-tiden packade vi in våra slutkörda barn i bilen, berömde dem för gott uppförande, och körde hem till makens syster och hennes man där vi sov över natt.
Barnen placerades i soffa och på golv och jag och maken delade en stor uppblåsbar dubbelsäng. Jag blev lite sjösjuk på natten. Varje gång maken vände sig om eller gjorde någon annan rörelse så gungade min halva av sängen.

På morgonen fick vi lite bråttom. Svägerskan dukade fram en riktig hotellfrukost och vi njöt i fulla drag innan vi snabbt var tvungna att byta om och kasta oss iväg till barnvälsignelsen.

Jag och svägerskan sjöng en sång efter välsignelseakten och själva föremålet för det hela, barnet självt, somnade tacksamt i sin pappas armar medan vi sjöng. Innan hade han skrikit ordentligt medan han fick smaka på pastorns skäggstubb under bönen.

Efter barnvälsignelsen for vi till affären See Sea som säljer båttillbehör. Det här var verkligen en helg för maken, som på nytt fick shoppa loss bland ankare och tampar.

Lunchen intog vi hemma hos makens syster. Vi tog med oss riktigt god kinamat från en restaurang som vi först inte kunde hitta. Barnen fick McDonald´s-mat för att det skulle vara rättvist. Det är det de gillar bäst.

Det här har varit en riktig mathelg och med mycket trevligt och glatt umgänge. Jag har tre saker att bekänna. Dels två små ägg av mörk choklad, och ett nacho-chips. Resten av matintagen har jag gjort med gott samvete.

I dag berättade vi för barnen att vi drar till Göteborg om några helger. Då ska vi hitta på nåt kul. Barnen fick välja mellan Universeum och Universeum.
Sonen, som tyvärr har lärt sig att läsa och nyss satt och plöjde igenom ett reklamutskick om Göteborg valde Lek och Bus-landet.

Det är inte alltid det funkar att vara pedagogisk och låta barnen välja själva… Inte ens när de bara får ett alternativ att välja mellan…

Men det blir nog kul ändå. Vi har redan surfat in på hemsidan: www.lekobus.se
Det finns tillgång till gratis trådlöst internet. Alltså kan jag till exempel blogga medan barnen leker.

Nu har jag kommit på att jag kan lägga upp bilder på bloggen.

Därför kommer här några bilder från Italien.
Här är den berömda gallerian i Milano. Den ligger precis bredvid domen.

Under Italienbesöket var vi inne i gallerian och shoppade. Kolla bara:

Den affären var jag inte inne i, trots att en av mina kollegor bett mig att åtmindstone sno en kasse.

Istället hittade vi det här mysiga stället:

Vi var också inne i ett annat köpcenter i Milano, som nog mest var att likna vid NK i Stockholm. Maken hann bränna av några kort innan han blev stoppad av en STOR kostymklädd vakt.

Vid en av parfymdiskarna fick sonen och dottern var sitt doftprov, ett litet provrör med äkta parfym. Dotterns doftar underbart men jag har inte vågat “låna” någon av de dyrbara dropparna från henne.

Jag måste ju också visa bilden på skelettet som skrämde dottern så till den vida grad att hon längtade hem. Den magre mannen längst in är helgonet Ambrosius och killen vid hans sida är en martyr.

Vi kommer nog inte iväg till Västerås i helgen.

Det hade varit så roligt att träffa svåger och svägerska och deras lille nye familjemedlem.
Däremot tror jag inte att de skulle tycka det vore lika roligt att träffa en hel familj med snorande, hostande, febriga släktingar som skvätter virus omkring sig.
Sonen hade 38.9 i morses när jag for till jobbet.

Jag har sett fram mot resan länge. Både för att få träffa släkt och även för att få ta mej en titt i deras nya hus. De flyttade från sin lägenhet och in i hus kring jul. Jag har sett huset på hemnet.se när det låg ute till försäljning.

Om maken kan avstyra spelningen med lovsångsteamet nästkommande helg så kanske vi kan åka då, annars lär det dröja till slutet av april innan vi kan komma iväg. Alla helger är upptagna tills dess.

Jag kom iväg för sent. Klockan hade hunnit bli tio i åtta innan jag satte mej i bilen.
Jag brukar vilja ha en kvart på mej när jag ska fram till stan så nu var det bråttom.

När jag backade ut ur garaget såg jag att snödropparna i rabatten överlevt gårdagskvällens snöfall och trotsigt stod rakryggade med blombladen hängande som en vacker pärla.

När jag kom till fyrvägskorsningen funderade jag på om jag skulle köra yttervägen eller ta vägen genom Tofta. Fördelen med att köra genom Tofta är att jag blir påmind om att be för en familj som nyligen flyttat dit. Jag brukar be en bön om välsignelse när jag åker förbi. Dessutom är Toftavägen trevligare. Det finns hus och cyklister att titta på.
Å andra sidan är det mer rätt att köra yttervägen. De som bor utmed Toftavägen har inte förtjänat mina avgaser, i alla fall inte min bils…
Tidsmässigt tror jag inte det skiljer så mycket. Jag har mätt med tidtagarur en gång och då gick det ca 30 sekunder snabbare när jag tog Toftavägen.

En liten gul Bubbla fick mig att bestämma mig. Den svängde in mot Tofta och jag gillar inte att ligga och trycka bakom andra bilister så jag tog yttervägen. Vilket jag ångrade när jag låg som fjärde bil och väntade på att få köra ut på stora Läckövägen. Trafiken från Kållandsö in till stan var som vanligt tät men när de andra bilarna gett sej iväg hittade även jag till slut en lucka att klämma mej in i.

I Örslösarondellen var det också mycket trafik. För mycket för att testa hastighetsbegränsningen. Den är ju satt till 70 km i timman och det är jättesvårt att köra 70 om man kommer från Kållandsöhållet och ska in till stan. Ska man fortsätta rakt fram går det bra men 270-graderssvängen gör det omöjligt. En dag ska jag klara det, men idag var det som sagt inte lönt att försöka.

När jag kom fram till infarten till Tofta fick jag bromsa in. Två bilar ignorerade väjningsplikten och vräkte sig ut framför mej. Den första av dem var den gula lilla Bubblan. Då gick det knappt 30 sekunder snabbare innervägen i alla fall.

I busskuren vid Kronokampingen stod en yngling med portfölj och väntade. Jag visste inte att man fortfarande använder portföljer när man går gymnasiet. De är ju så otympliga och tunga, redan innan man lastat dem fulla med böcker.
Första terminen på Samhäll fick jag inget skåp. I stället bar jag alla böcker och block i en väska. Väskan var vit med röda detaljer och jag har för mej att jag fått den av min farbror. Det var en reklamväska från Charkman i Skara. Den lever än. Hemma använder vi den som köksväska. Ska vi ut i skog och mark står den ständigt packad med triangakök, plats-tallrikar, muggar, bestick, diskmedel och andra attiraljer som kan vara bra att ha.
Vi hade tidigare en svart liten smidig väska för detta ändamål men sedan dottern kräkts på den fick vi hiva den.

Vid rondellen vid Willys (vi handlar alltid på Willys så därför skriver jag inte “rondellen vid Hjertbergs”) sneglade jag på klockan och upptäckte att jag förmodligen skulle hinna precis i tid om inget oväntat inträffade på vägen.

Fem sekunder senare inträffade det oväntade. Jag hamnade i en jättelång kö med bilar som alla stod och väntade vid tågbommarna. Vi väntade och väntade men inget tåg kom. Några bilar bakom mej började en extra otålig bilist gasa, så där som man gör om man står på startlinjen i ett racinglopp. Kanske hjälpte det för strax därefter kom i alla fall tåget glidande över spåret.
Längst fram i raden av bilar stod en svart Saab-cab. Den gjorde ingen ansats att fastställa mina förutfattade meningar utan inväntade laglydigt både att bommarna skulle gå upp helt och hållet och att lamporna skulle sluta blinka.

Äntligen gick färden vidare. Jag passerade infarten till Kopparportens parkering och mindes incidenten som inträffade där före jul.
Då kom jag åkandes i godan ro, samma väg som nu och skulle precis passera infarten då jag fick tvärnita med tjutande bromsar för att inte köra rakt in i sidan på en liten röd bil som gav sej rätt ut i trafiken. Jag vet inte om han missbedömde min hastighet eller om han trodde att högerregeln gällde. Resultatet var i vilket fall väldigt nära en kollision. Jag flinade lite fånigt åt karln som satt bakom ratten och vars bil nu blockerade både min framfart, och alla andras som snabbt bildade kö bakom mej.
Då for mannen ut ur sin bil och stormade fram till mej med långa kliv. Han ryckte upp dörren och började skälla och gorma sig högröd i ansiktet. Han var JÄTTEARG för att jag nästan kört på honom. Jag blev faktiskt rädd att han skulle dra ut mej ur bilen och puckla på mej. Jag vågade inte säga att han brutit mot trafikreglerna och bara hade sej själv att skylla. Till slut lyckade jag med min undfallenhet och lugna stämma, få mannen att dämpa sej några grader och sedan upptäckte han bilkön och drämde igen min bildörr. Jag hade lyckan att inte klämma fingrarna och passade på att pusta ut de sekunder det tog mannen att med en rivstart ge sig ut i julklappstrafiken.

Tillbaka till dagens bilfärd.

Trafikljuset vid Pingstkyrkan lyste grönt och inget mer tåg passerade när jag närmade mej järnvägsbron så det återstod bara att leta parkeringsplats utanför jobbet. Jag blev jätteglad när jag samtidigt upptäckte att klockan var en minut i åtta och att min favoritp-plats var ledig.

När vi strosade trottoaren fram i Milano i förrgår hamnade vi plötsligt mitt i en TV-inspelning. En propert klädd medelålders man med flint, pipskägg och tweedkavaj gick över en väg med spårvagnsskenor, en bit från övergångsstället där vi laglydiga svenskar stod och väntade på grön gubbe. Efter en liten stund gick han över igen, och sen igen. En bit bort stod ett kamerateam och filmade och vi utgjorde plötsligt bakgrunden till ett italienskt nyhetsinslag.

Vilket påminner mig om första gången vi var i Italien. Min syster arbetar på en internationell förskola i den fantastiskt vackra staden Como, vid Comosjön (där George Cloony äger ett slott på en egen ö). När vi var i Como passade vi på att ta den vajerdragna bergbanan upp till en liten by som klängde på berget ovanför staden. Banan är ganska lång och det är en liten tågvagn som går upp och en liten tågvagn som går ner. På mitten kan de mötas för bara där är det dubbla spår. När vi varit uppe i den lilla byn och promenerat ett tag och kände att det var dags att åka ner igen så fick vi snällt vänta. Det var nämligen filminspelning. En av de mest berömda italienska skådespelarna spelade in en scen i den pittoreska tågvagnen och det var omtagning efter omtagning där vagnen först hissades ner en liten bit, sen låtsades åka upp och skådespelaren klev ur och framsade någon replik.
För oss gjorde det inte så mycket att vi fick vänta. Vi hade ju hela dagen på oss. Det var mer synd om en tjej vi kom i samspråk med. Hon bodde där uppe på berget och var på väg till sitt eftermiddagsjobb. Nu blev hon rejält försenad och hon var inte säker på att chefen skulle gå på hennes ursäkt att hon fastnat i en filminspelning.

Vilket påminner mej om när maken och jag var i London. Det var många år sen. Vi besåg bland annat Buckingham Palace. Där var väldig uppståndelse med massor av folk, hästdragna öppna droskor och en jättelång marchorkester. Inte visste vi att det var så tjusigt kring slottet att man ordnade dylika påhitt för hågade turister. När den värsta uppståndelsen lagt sig och det mesta folket skingrats kom en reporter fram till maken och ville intervjua honom om hans känslor inför det franska stadsbesöket. -But I´m not french, förklarade maken. -It doesn´t matter. What do you feel as an englishmen about the french primeministers visit in your lovely country? -I´m no englishmen either, I´m from Sweden.
Då surna reporter till och tyckte att maken väl kunde sagt det redan från början så han sluppit ödsla dyrbar tid. De flesta presumtiva intervjuobjekten hade ju hunnit försvinna under tiden.

Vilket påminner mej om något som hände den dagen bombattacken mot Londons tunnelbana ägde rum för några år sedan. Sent på kvällen ringde min mobil och en upphetsad man påstod sig ringa från Aftonbladet och söka Niclas Zettervall.
-Ja, det är min man, han är här.
-Oj, hur mår han förresten, är han okej?
-Ja…
-Är ni kvar i London, kan jag intervjua honom.
I tidningarna dagen därpå läste vi att en (annan!) svensk Niclas Zettervall var ögonvittne till dramat i tunnelbanan.

Vid lunchtid igår landade vi på Säves lilla flygplats utanför Göteborg. Sverige log soligt och välkomnande mot oss. Det var till och med varmare här hemma än i Italien.
Och så klar och hög luft! I Italien strilar solen igenom luften på ett “utländskt” sätt som känns exotiskt och varmt när man kommer dit men när jag nu såg samma sol utan tunna slöjor av dis förstår jag plötsligt vad mycket luftföroreningar vi slipper här hemma, än så länge.

Vi har haft en bra resa med många roliga upplevelser. Jag tror maken hade det bäst. På lördagen åkte han slalom i Schweiz (jag måste snart lära mig stava) tillsammans med svågern och två av hans vänner. De hade en fantastisk dag högt uppe bland Alperna. Strålande sol, underbart före, lite folk och långa backar. Han vann dessutom deras lilla speed-tävling, förmodligen för att han var tyngre än sina spinkiga löparmotståndare.

Fler glimtar från resan utlovas så småningom.

När jag lämnade av dottern på dagis i morses var hon full av berättelser. Det viktigaste var att hon ätit kanin, sett skelett i en stor kyrkan och träffat en farbror (min systers svärfar) som pussades hela tiden. Och han missade munnen nästan jämt!!!

Nu åker vi. Fem minuter efter planerad tid, men det kör jag nog in!

-Vad ska ni göra när ni är i Italien? frågade arbetskamraten.

Vi har faktiskt inte bestämt oss för att göra något speciellt, eller rättare sagt – vi har bestämt oss för att inte göra något speciellt. Bara umgås med min syster och hennes familj.
På fredagen vill jag gärna få med min familj till en speciell napolitansk pizzeria. Jag och mina systrar var där i september och det var jättemysigt. Två stora mosaikklädda pizzaugnar, käcka pizzabagare med huckle och randiga t-shirts och framförallt jättegod mat.
På lördagen kommer min man och svågern åka upp med några italienska kompisar och åka skidor i de närbelägna alperna.
På måndagen kanske vi försöker oss på att åka kollektivt in till Milano och spana in den snygga gallerian och kika lite i domen.

Så som sagt, vi har inget planerat, ska bara softa och vila.

På väg från parkeringen till dagis är det en pappa som frågar min dotter om hon är nervös.
-Nervös? Dottern ser helt oförstående ut och stirrar på pappan som vore han galen.
Efter en liten stund får jag förtydliga:
-För resan till Italien.
Då kommer det självklara svaret:
-Nej, jag är inte nervös. Jag är lycklig och glad.

Jag borde också vara lycklig och glad men jag vaknade fyra minuter före klockan i morses och kände att jag mådde lite illa. Kanske var jag bara väldigt kissinödig. Men jag har ont i halsen också. Det har jag haft några dagar men i morses var det värre än förrut.
Jag har feber också. 37.8 grader.

Det måste vara resfeber.

Medan dottern har ätit upp sina fiskpinnar och all couscous och sonen ägnat en stund åt dataspel har jag finslipat packningslistan. Det går egentligen ganska fort för jag har färdiga listor i datorn för alla möjliga tillfällen.
Nu återstår bara själva packningen. Det är en av de tråkigare delarna av en resa tycker jag. Det är till och med nästan roligare att packa upp när man kommer hem, för då kan det bland alla smutskläder också finnas ett och annat nyinköp.

Nej, nu börjar Bolibompa och då är det perfekt att få lite egentid till packningen.

Nu sitter jag hemma hos den nyblivna småbarnsfamiljen i Göteborg och lyssnar till ljuden från en enmånaders bäbis som äter. Det låter så gôtt. Alltså inte så att jag själv blir sugen på en slurk, jag har dessutom precis druckit kaffe, men det låter rofyllt och avslappnat. När man ammar har man ju världens bästa chans att knyta an till sitt barn.

I ett annat rum sitter mina barn och ser på Bolibompa tillsammans med min man. Det är också ett sätt att knyta an. Att följa med lite i det som är deras värld. Jag gör det rätt ofta. Dessutom finns det en hel del roliga program. Jag är väl rätt barnslig men jag gillar tex Pingu, Mumindalen, Lilla röda traktorn… och fåret Shaun. Om ni inte har sett fåret Shaun så är det verkligen ett barnbrogram jag rekomenderar. Det sänds på barnkanalen ungefär fem över sju på vardagsmornarna. Det är jättekul.

Ikväll är det ett annat program som jag nog vill se. Melodifestivalen drar igång. Det brukar va lite kul. Och så är det ju ett så bra samtalsämne på jobbet. Vi har en tjejj på vårt jobb som är jätteduktig på att härma alla artister och kommer ihåg alla låtar. Det brukar bli underhållande fikaraster under våren.

Men nu ska jag nog lyssna på lite mer amningsljud…

Klockan är kvart över åtta och hela familjen är vaken. Maken och dottern var de som kom ur sängen sist. Sonen vaknade som vanligt vid sju och jag kunde inte somna om efter toalettbesöket halv åtta.

Idag ska vi åka till Göteborg och hälsa på min svåger och hans familj. De fick en liten son för inte så länge sedan och nu är det dags att avlägga visit. Sonen föddes hemma i sängen. Vi kvinnor berättar ju gärna förlossningsupplevelser på samma sätt som männen har sina lumparhistorier och svägerskan har verkligen något att skryta med. Hon förstod inte att det hela startat eftersom hon inte hade så ont, trodde mer att hon var hård i magen, och rätt som det var kom huvudet ut. Coolt!

Jag har köpt lite saker till den lille. Ett gossedjur – en söt tax, en skallra i form av “Tummen” (från “Tummen och Tummens mamma ni vet) och ett ljusblått set med mössa och vantar. Vi ska också ta med ett babygym som våra barn haft mycket roligt med när de var små. Och så har jag gjort ett halsband till den stolta modern. Det matchar ett armband hon fått tidigare.

Nu kom min man och påpekar att jag inte behöver skriva en hel uppsats. Det är bättre vi går ner och fixar frukost och kommer iväg till Göteborg. Det har han naturligtvis helt rätt i.