Tills för fem år sedan hade jag en helt okänslig mage som pallade för nästan vad som helst. Det kvittade om jag bälgade i mig kaffe, stressade som en galning, åt fett och fel eller höll mig vaken flera dygn i rad – magen mådde ändå alltid bra.
Men så fick jag besvär med gallblåsan när jag var gravid med lilla Svalan. Jag förstod inte riktigt då vad det var men hösten efter hon var född tilltog besvären. Jag drabbades av allt fler och allt värre gallstensanfall. Det kändes ungefär som om någon hade misshandlat mig med ett hjärnspett på ryggen, sedan kört in spettet hårt och djupt under mitt högra bröst och slutligen dragit åt ett järnband så hårt det bara går runt min torso. Anfallen höll på några timmar och jag fick flera om dagen. Det var outhärdligt och efter många samtal till den läkare jag tilldelats och hans sekreterare lyckades jag till slut få mig uppprioriterad i operationskön. Besvären startade i oktober och jag blev opererad i mars.
Under tiden var jag föräldraledig och hemma med lilla Svalan och Guldgossen. Guldgossen gick tack och lov kvar på förskolan tre timmar om dagen och jag är evigt tacksam till systemet som gör det möjligt för storasyskon att fortsätta umgås och leka med sina kamrater och inte få hela sin tillvaro kapitalt omkastad för att de får ett småsyskon. Det ger också den hemmavarande föräldern chans att i fred knyta an till sitt nya barn och få möjlighet till lite andrum.
Så mycket andrum blev det dock inte för min del eftersom anfallen totalt tog musten ur mig. När det var som värst blev jag sjukskriven i två veckor för att Förundersökningsledaren skulle kunna vara föräldraledig hemma och ta hand om barnen.
Jag ammade och amning är en av de faktorer som utlöser ett anfall. Olika typer av mat är en annan. I mitt fall gick det så långt att ALL mat satte igång smärtan. Jag minns hur jag på julafton festade loss på en halv skumtomte efter den lilla portion jag vågat lägga upp på min tallrik – det var så mycket jag vågade äta. Naturligtvis fick jag ont av den och julklappsutdelningen föregick i ett halvrött dis av smärta.
När vi firade jul igen med mina föräldrar och syskon dagen efter drog jag ner matintaget till en halv riskaka men det genererade ändå ett anfall.
Läkaren jag pratade med konsulterade sin överläkare och i början tyckte de båda att det räckte om jag medicinerade mig med alvedon.
Efter andra besöket på akuten och morfinsprutor i rumpan som fick anfallet att åt minstone lindras lite grann, så skrev AT-läkaren jag träffade där själv ut recept på diclofenac.
Diclofenacen har en avslappnande effekt och i början hjälpte de faktiskt ganska bra men det dröjde inte mer än någon vecka förrän jag var uppe i full daglig dos och de hjälpte mindre och mindre i takt med att min kropp vande sig vid medicinen.
Precis som jag gissar de flesta godtrogna svenska gör, så ägnade jag inte bipacksedeln till medicinen så stor uppmärksamhet. Hade jag gjort det kanske jag kunnat se tecknen i tid. I och för sig hade det inte gjort någon skillnad. I och med att jag ammade kunde jag ändå inte ta till vad som helst.
Diclofenac är inte snällt mot magen. Mildt sagt.
Min mage pajjade. Det blev så illa att ett halvt glas vatten utlöste en knivattack i magsäcken.
På vårdcentralen träffade jag en empatisk och engagerad dansk stafettläkare. Han lyssnade på mig, gissade på magsår och såg till att alla nödvändiga prover genomfördes. Till vår stora lättnad (ja, hans också faktiskt, så trevlig var han…) visade det sig att det bara var magkatarr. Jag fick Losec med förmaning om att trappa ner användningen långsamt men så fort som möjligt eftersom de är rejält beroendeframkallande, och naturligtvis försöka låta bli diclofenacen.
Det var som att be mig välja mellan pest eller kolera.
Jag valde både och. Det gick inte på annat sätt. Det gick inte på det sättet heller.
Till slut fick jag i alla fall min efterlängtade men samtidigt fruktade operation.
Och jag blev av med gallstensanfallen.
Men min känsliga mage blir jag inte av med.
Och nu sitter jag här och fyller magen med diclofenac igen. Efter att ha testat lite olika migränmediciner har jag nämligen funnit att det är den som funkar bäst på mig.
Igår fick jag huvudvärk på eftermiddagen. Två tabletter dämpade smärtan men på kvällen kom den tillbaka. Jag använde TNS-en när jag gick och la mej men vaknade ändå med rejält ont i morses.
Ytterligare två tabletter gjorde frukosten sällskap och nu har jag kompletterat med en till med förhoppningen att jag ska orka jobba hela dagen och sedan vara pigg och fräsch på Tillväxtgruppssamlingen i kväll.
Sedan började han flaxa med skulderbladen:
Sedan gungade han lite, med rumpan:
Sedan lekte han titt-ut med publiken:
Efter det blev det lite enhandsstående:
Som han på något krumbuktigt sätt svingade sig ur.
Med ett kraftfullt hopp svingade han sig ner från “pokerbordet” och mottog folkets applåder.