Zäta

Jag erkänner att jag är för snäll, eller möjligen för lat.

Hur som haver så blev det McDonald´s till lunch i dag. Inga sura miner i den hemmavarande delen av familjen Zäta (Förundersökningsledaren är på friluftsmässa i Småland och jag misstänker att han shoppar). Tvärtom gjorde jag mig riktigt populär bland barnen (och det var ju också en av baktankarna).

På förmiddagen var jag riktigt duktig och har nu gödslat alla rabatter plus smultrontornet. Jag har också börjat klippa häcken.

Guldgossen är iväg och “leker” med en kompis. Han börjar bli för stor för att använda ordet leka men jag känner mig inte tillräckligt up-to-date för att använda den rätta vokabulären. Inte vet jag vad de kallar det heller. Om de bara “är” eller om de “hänger”.
Lilla Svalan har just ett smärre vredesutbrott som kanaliseras via pianot. Det är ingen av hennes vänner som svarar när hon ringer runt för att leka.

Minns plötslig hur mycket jag spelat på pianot i föräldrahemmet när ilska, svårigheter, sorg eller andra dysterhumör gjorde sig gällande. Det var bra terapi. Ut med eländet bara.
Nu för tiden är jag mer benägen att knipa igen och bära inom. Inte bra i längden tror jag men jag har inte upplevt någon större själslig ohälsa än så jag fortsätter nog på inslagen linje.

Nej, nu ska jag inte sitta här och minnas, utan fortsätta med en annan inslagen linje och gå ut och klippa vidare på häcken.

Nu har jag plötsligt blivit scrap-sugen. Några timmars intensivt scrappande hemma hos duktiga vänninan i Vinninga var uppenbarligen inte bra för scrappargenen.

Jag vill ha mer, mer, mer….

Här skulle jag kunna göra av med mycket pengar.

I dag cyklar jag inte. Kändes nästan lite lyxigt att ta bilen till jobbet. Det tyckte lilla Svalan också som utbrast:
-Vad länge sen det var jag åkte bil!

Det ska regna i dag. Därav utebliven cykeltur. Och så har jag bråttom hem. Det är Royaldag och intaget av kvällsmat/middag måste vara avklarad före fem över halv sex. Är svårt om man kommer hem strax efter.

Buhäääaarrggh!

Mensvärk.

Nu vill jag ut och titta på askan från Island. Jag vet visserligen inte om den kommit hit än men det ser liksom lite mörkare ut ute nu. Jag har visserligen inte fri sikt utan tittar genom tre fönster och det är visserligen persienner för det yttersta fönstret men jag tycker i alla fall att det verkar lite mörkare.

Och nu har jag visserligen fikarast så jag kan visserligen gå ut.

Nu gör jag visserligen det.

Update:
Jag såg inte till någon aska. Bara vanliga moln.
Och jag borde införa en kategori som heter “svammel”.

Onsdag. Det betyder stressdag. Förundersökningsledaren är dessutom på mässa i Stockholm så jag får stressa själv.

I dag var det skönt att cykla till jobbet.
Kommunen sopmaskiner hade hunnit bereda cykelväg för mig nästan hela sträckan.
Den klarblå himlen doldes visserligen av ett böljande molntäcke men det var ändå inte så kallt att jag förfrös några vitalare kroppsdelar.

Vägen kantades av kvillrande, drillande, kvittrande, jublande fåglar vars hejjarop fick mig att spurta åtminstone första delen av vägen.

Fortfarande återstår ganska många cykelturer innan jag ska känna mig nöjd. Min gigantiska rumpa konsumerar cykelsadeln på ett tämligen ofördelaktigt sätt.

Om man bortser från en natt som inte direkt var fullspäckad med sömn, så har den här veckan ändå börjat väldigt bra. Solen skiner och jag andas vår. Barnen var glada och harmoniska på morgonen och vi kom till skolan med tre minuter tillgodo.

Det är bara att hoppas att veckan eller åtminstone dagen fortsätter lika bra.

Nytt bottenrekord när det gäller att lämna barnen i tid.

07.30 börjar frukosten.
07.35 släppte jag av barnen vid skolan.

Jag fick en spikmatta på posten.
Tre nummer av “I Form” och en spikmatta för 49 kr om man ska vara petnoga.

Nu har jag provat. Jag började med kläderna på för jag trodde att det skulle göra jätteont. Det är vad jag hört. Ont ska med ont fördrivas. Bla, bla, bla…

Det kändes inte alls så jag tog av mig till bara T-shirt. Det kändes fortfarande inte.
Alltså blev det till att näcka. Och nu känns det. Det gör inte ont att lägga sig på mattan. Snarare kliar det lite gôtt sådär, men när jag legat en stund börjar ryggen att pulsera, och det upplever jag som obehagligt.

Nu är jag ju inte dummare än att jag förstår att just den där pulserande känslan är bevis på att spikmattan funkar. Det är meningen att man ska få igång blodcirkulationen och låta endorfinerna flöda.

Nästa steg blir att lägga mattan på golvet och inte i den mjuka sängen. Då kanske jag ska börja om med T-shirten igen.

Jag testade också att spika mig efter badet i går kväll. Det kan jag inte rekommendera. När huden är porös och uppblött kan det gå hål. Och det är inte riktigt tanken.

Jag har erbjudit Förundersökningsledaren att testa min spikmatta, men han hävdar bestämt att som nybörjarfakir bör man börja med bara en spik.

Jag tror minsann både knoppen och kroppen hunnit vänja sig vid semesterlunken.
Att gå upp kvart i sex i morses kändes… annorlunda. Som om jag skulle göra något speciellt som krävde lång förberedelse.

Längre tid än vanligt tog det också. Jag var inte på skolan och lämnade barnen förrän 07.29. 07.25 är ultimat. Då hinner de hänga av sig väskorna och gå till frukosten tillsammans med de andra barnen. I dag fick de gå direkt till matsalen.

Nu är jag i alla fall på jobbet i god tid. Ska försöka ladda för en bra arbetsdag.

Eftermiddagen har tillbringats hemma tillsammans med Guldgossen. Det blev tack och lov inget mer med hans magonda men det var väl vettigt att ge honom en dag hemma i alla fall.

Jag har inte direkt gått syssloslös utan har jobbat hemifrån några timmar.

Nu väntar mer jobb, med tvätt och kläder och lite packning inför Ludvikaresan.

Med endast 30 sekunder kvar till sändning sjönk jag andfådd ner på stolen i kyrkans lilla studio. Radioteknikern tittade roat på mig och undrade om jag missat sommartiden.
Det hade jag inte. Det var bara som vanligt – livet hade kommit i vägen.

Morgonens liv bestod av dusch, snabbfrukost och att skriva mitt manus till radiopåan. Det var i alla fall så jag hade tänkt det. Planerna kryddades upp med paketinslagning, sminkning av lilla Svalan som skulle, utklädd till papegoja, på barnkalas, och med ett litet gräl mellan Guldgossen och Förundersökningsledaren.

Trots alla fördröjningar kom jag i alla fall i tid och kunde berätta för radiolyssnarna, om dock med lätt flåsig stämma, om dagens gudstjänst.

Kollegan som skulle följa med på 3D-Avatar följer inte med.
Dessutom gick hon och hennes medtävlare och vann över mig och min lagkamrat i veckans utslagstävling. Priset var ledigt med lön på skärtorsdag.

Surt kunde räven sagt om rönnbären.

MEN nu är det så att jag har lyssnat på Olof Röhlanders utmärkta föredrag med titeln “Tänk om det blir som man tänkt sig”.
Så jag gör som Ravelli; 1…2…3… Och hux flux är det en sanning att jag aldrig förlorat en tävling på jobbet. Och hus flux så får jag med mig en annan trevlig kvinna för att se Avatar i kväll.

Jag har huvuvärk, magkatarr och är riktigt trött.

Men i kväll ska jag och kollegan se Avatar, i 3D.

I går kväll var jag riktigt duktig.

Jag bakade fyra skånelimpor. De blev inte helt oävna. Vi smakade till frukosten.
Jag vattnade blommorna.
Jag vek ihop att barnkläder som ska till försäljning på lördag och förpackade dem i påsar sorterade efter storlek.
Jag gjorde ytterligare ett par örhängen. De här ska bli presenter till en 50-åring.
Jag la mig (visserligen sent) med tensapparaten någon timma för att förhindra huvudvärken.

Jag har fastnat i en negativ trend när det gäller mornarna. I går lämnade jag barnen 07.34. I dag 07.37.

Med tanke på att frukosten börjar halv åtta så är det definitivt i senaste laget.

Den här dagen började inte så bra. Alla var trötta och ledsna och jag har huvudvärk och lilla Svalan har växtvärk och Guldgossen var för morgonseg och Förundersökningsledaren var matt i benen.

Jag upptäckte att jag missat dra ur innersulan i lilla Svalans blöta kängor, så de fick stanna hemma.
Lilla Svalan hittade ett inbjudningskort till födelsedagskalas och jag gjorde bort mig genom att säga att hon inte kan gå.

I stort sett allt var fel.
MEN jag ryade inte på barnen utan var lugn och tålmodig.
Morgonelände – Zäta 0-1

Det kunde blivit en cykeldag i dag, för vi har inget inplanerat i kväll. Men så blev Förundersökningsledaren tvungen att åka på tjänsteresa, och jag blir tvungen att hämta barnen, och så blev det ingen cykeldag.

Eftersom det är uppför på hemvägen måste jag sluta jobbet alldeles för tidigt om jag ska hinna cykla om hämta barnen.

Dessutom är detta menscykeln´s (se där, en annan cykel) största blödardag och då känns det inte skönt att cykla. En stilla promenad på lunchen passar betydligt bättre.

Nu var det färdigdansat för Willy. Jag tycker att det är helt rätt par som står mot varandra i finalen, men jag måste erkänna att jag verkligen har uppskattat Willys deltagande i Let´s Dance. Han har förgyllt fredagskvällarna med sin försiktigt självklara personlighet, sin rättframma humor och sin envisa kamp att få gammelmanskroppen att böja sig till omöjliga figurer.

I kväll tycker jag att Willy såg trött ut. Han praktiskt taget bad folk om att inte rösta på honom, utan att säga det med ord.

I måndags kväll strax före tio, anslöt jag mig till Facebook. Jag har länge försökt stå emot, väl medveten om att det är idioti att satsa på ännu en tidstjuv i cyberspace.
Men när nu fler och fler bloggare pausar, slutar blogga eller bara blir snålare med inläggen, så får man ju anpassa sig och hänga med där vännerna är.

Nu har det gått knappt två dygn. En vabbdag har såklart hjälpt mig på traven, men jag har redan 85 vänner.

Jag önskar det vore lika lätt att skaffa vänner i verkligheten.

Jag duschar gärna på kvällen.

Ibland går jag upp tidigare för att hinna duscha innan jobbet.
En sådan dag var det idag. Efter den dödsföraktande cykelturen till och från jobbet i går (jo, det var allt lite spännande på vägen hem också) så behövde jag verkligen en skön dusch, men jag sparade den till i morse.

Tjugo över fem gick jag upp.

Varför är alltid de dagar jag måste vabba sådana dagar när jag går upp extra tidigt. Det blir så i onödan liksom.

Vi ägnar lördagen åt att städa.

Det är det värsta jag vet.
Tyvärr verkar det som om jag lyckats överföra mina aversioner på barnen.
Lilla Svalan städar sitt rum i en kvart och bryter ihop med skrik och gråt och påståenden om att hon är så trött, så trött.

För Guldgossen går det ännu sämre. Han protesterar vilt redan innan han börjat.

Som tur är förstår båda barnen när jag pedagogiskt förklarar att de ska vara glada att de bara behöver städa sina rum. I dag städar Förundersökningsledaren och jag resten av huset. Egentligen använder de kök, toaletter och vardagsrum lika mycket som vi, så städningen är inte på något vis rättvist fördelad.

Hädanefter ska jag tycka att det är en fröjd att städa. Det är så roligt när det blir rent och luktar gott. Det är så skönt att få ta ett skurtag med trasan och köra toaborsten runt-runt.

Även om jag förmodligen inte kommer kunna lura mig själv, kanske jag i alla fall kan påverka barnen.

Detox-kuren har hittills inte haft avsedd effekt. Jag är inte piggare, har inte strålande hy, jag bajsar inte hela tiden…

Snarare är jag tröttare, ser glåmigare ut, och så har jag blivit hård i magen. Hurra! säger hemorrojderna glatt och kikar fram från sina skrymslen.

Jag kissar inte ens mer än vanligt.
Kan det vara så att min kropp inte härbergerade särskilt mycket gifter?

Står och stryker och tittar på gamla avsnitt av Jordan – rättsläkare.
Jag är orolig för att de inte kommer visa några eventuella nya program på 4:an utan lägga dem på TV4+ eller någon sådan där kanal som vi med enbart skogs-TV inte har kostat på oss.

Lätt huvudvärk.
Massa detoxdricka kvar.
Frôsen.
Trött.

Det har slutat snöa och solen lyser.
Jag skulle egentligen gett mig ut på en liten promenix under lunchen, men så fick vi celebert besök av en liten härlig halvåring (och hans mamma…) så jag fick roligare saker att tänka på.

Nu har jag dock fått tillbaka helgens mensvärk och sitter som en fällekniv och kvider. Jättebra när man ska vara glad och käck och boka besök. NOT!

Jag känner hur paltkoman kommer över mig också, och jäsparna avlöser varann.
Nej, nu får jag ta och skärpa till mig lite!

Jag hade ett rikt drömliv i natt. Bland annat drömde jag att jag var på fiskafänge. Jag fick inte napp men några barn som var ute och paddlade kajak lyckades fånga fisk efter fisk när de trollade efter sin snabbgående kajak.

Precis innan jag vaknade drömde jag att jag satt och bläddrade i en tidning av typen “Året runt” och “Hemmets Journal”. Längst bak i tidningen fanns artiklar som handlade om kvinnor som ägnade sig åt någon typ av hantverk.

Först läste jag om en kvinna i min egen ålder, eller något yngre, som gjorde helt undersköna målningar på sidentyg. Det hade börjat med att hon hade tråkigt när hon kom hem till sitt tysta hus efter jobbet. Hon bestämde sig för att börja med en hobby och kom på att det nog vore roligt med batik. I tidningen fanns en bild på ett tygstycke som var sammanknutet på flera stllen, och doppat i färgbad.
Efterhand hade hon lärt sig tekniken att färga siden, och utvecklats till en mycket skicklig konstnär. Ett av de första större sidentyger hon färgat och även ritat mönster på, hade hon sedan använt som kjol i sin brudklänning. Tyget var puderrosa med stora skissade ögon på. Det var uppseendeväckande men ändå vackert. På bilden fick man se kvinnan komma gående. Någon kastade tyget till henne och hon vek det dubbelt och snodde det om livet i en enda böljande rörelse. Sedan knöt hon tygsnibbarna i midjan och jag förundrades över hur tyget kunde omsluta hela underkroppen trots att hon bara virat det knappt ett varv. Att bilden var som en hel liten filmsekvens reagerade jag dock inte över och i vaket tillstånd har jag sedan funderat över hur länge det dröjer innan vi får så tunna bildskärmar att de kan apliceras i en veckotidning.
Innan jag gick vidare och läste nästa artikel tittade jag på den sista bilden, av det största konstverket batikkvinnan gjort. Det var ett tre meter brett och sju meter långt tygstycke som numera hängde på någon vägg i kungliga slottet. “Tavlan” föreställde en vit häst med en rödklädd karolinerryttare på ryggen och det var så enastående vackert att jag tappade andan och var mycket nära att brista ut i högljudda hulkningar, så berörd blev jag.

Jag vet inte i vilket sammanhang jag satt och läste tidningen, en jag ville i alla fall inte sitta och gråta högt, så jag bläddrade snabbt vidare till nästa artikel.

Den handlade om en serbisk kvinna som funnit kärleken i en svensk man, och för ara några år sedan flyttat till Sverige med sin ålderstigna mamma. Mamman och kvinnan fanns på bild i tidningen. De satt i ett kök och på golvet låg en ca två gånger två meter stor matta, som kvinnan stickat av moihar. Mamman såg omåttligt stolt ut och uttalade sig om att hennes dotter tog alldeles föpr dåligt betalt för sitt hantverk. När jag läst lite till kom jag fram till att kvinnan ägnade sig åt att sticka mattor.

Modern var blind och hade axellångt, tunnt stripigt hår, som hängde ned framför halva ansiktet. Ena ögat var skadat och saknade iris och pupill. Hon bar gammeldags kläder som inte tvättats på ett sekel och såg allmänt nedgången ut, men man fylldes ändå av sympati med kvinnan, just för att hon var så stolt över sin dotter.

Dottern hade permanentat hår och såg ut att vara i 50-årsåldern. Hon utstrålade driftighet och glädje och verkade även hon vara stolt över sitt hantverk.
Den grå mattan på bilden uppgavs kosta 4950 kronor och jag tänkte att det skulle jag aldrig betala för en matta, hur mycket nedärvd hennes hantverksskicklighet än var, genom generationer tillbaka bland de serbiska kvinnorna.

Jag skummade igenom texten och tänkte att jag visst inte var lika intresserad av stickning som av batik, men jag hajade till när jag läste att kvinnan fått i uppdrag att laga en matta som egentligen skulle kosta 19.000 kr att restaurera. Hon var glad över att kunna utföra arbetet för mindre än halva den kostnaden. Och det handlade inte bara om att sticka lite och kasta om några kanter. Nej, först skulle hon välja ut rätt får, sedan klippa det på ett skonsamt sätt, sedan bereda ullen på rätt sätt, tvinna tråden för hand och färga in garnet till exakt rätt nyans. Och först därefter kunde själva arbete med att utröna vilket teknik den ursprunglige mattillverkaren använt sig av, börja. Hon skulle lära sig tekniken, öva på några mattor innan hon behärskade den, och så småningom ta sig an den trasiga mattan. Hon räknade med att arbete kunde ta ungefär ett år.

Jag blev mäkta imponerad och insåg att hon nog förmodligen inte tog för mycket betalt ändå. Även om just JAG inte skulle vilja ha en stickad matta på golvet.

Och plötsligt var jag där.
Jag satt på en pinnstol i det lilla köket med den gråa mattan.
Köket var varmt och stämningen trygg och hemtrevlig. Kvinnorna förde ett stillsamt samtal på serbiska. Jag förstod att modern inte pratade någon svenska men den 50-åriga kvinnan hade hunnit lära sig en hel del under sina få år i Sverige, även om hon bröt kraftigt.

Jag presenterade mig och frågade vad kvinnan hette. Hon sa sitt namn, vilket jag inte kommer ihåg, och fortsatte sedan:
-Och på svenska heter jag Bruttan.
-Bruttan? ekade jag förvånat.
-Ja, min man kallar mig Bruttan! Även min mammas namn blir Bruttan på svenska. Visst är det förunderligt? Här kommer vi, två kvinnor från Serbien, och så heter vi båda Bruttan på svenska.

Jag hörde ett skratt. Först trodde jag att det kanske var jag som skrattade, men så tittade jag upp, ut ur tidningen som jag på något märkligt sätt hamnat i, och såg att en annan kvinna läste artikeln. Det var hon som skrattade. Hon hette Annette och hade mörkt rakt hår och bruna ögon.
Nu talade hon till oss. Inte helt ovänligt, men ändå med ett stråk av en nedlåtande ton:
-Bruttan är ett nedsättande ord för “kvinna” i Sverige!
-Nej, rättade jag henne genast. Brutta kallar man en kvinna med lite riv i. Och hon ska vara snygg.
Jag sneglade på den gamla modern, som väl inte riktigt levde upp till den beskrivningen, men så blev jag sådär bubblande glad, som man bara blir när man är med om något riktigt, riktigt roligt, utan att behöva glädja sig på någon annans bekostnad.

Här satt jag med två enastående kvinnor, och någonstans i periferin, utanför tidningsartikeln, fanns en man som förälskat sig i en främmande kvinna och tagit med inte bara henne, utan också hennes ålderstigna mamma hem till sitt eget land. Han hade gett dem ett hem, ett varmt och ombonat kök. Han hade sett till att hans hjärtas dam kunde utöva sitt medflyttade hantverk, och han hade gett henne epitetet Bruttan. Han kanske var en enkel karl, ingen man av stora ord, men han gav av sin kärlek och kärleken räckte även till den gamla. Han omhuldade henne eftersom hon var hans kärleks upphov.

Vi skrattade tillsammans. Tre kvinnor som aldrig tidigare träffats och aldrig mer skulle ses igen. Jag anade att “Bruttan” insåg det komiska i orden. Att hon trott att hon hette Bruttan… Modern skrattade sitt pärlande skratt och var lycklig bara för att hennes dotter var glad. Jag skrattade befriat och högt för att jag tidigare tvingats hålla inne ett olämpligt gapflabb, och för att jag var så glad över värmen jag funnit i den här familjen.

Med den bubblande glädjen i kroppen vaknade jag i morses.
Jag är fortfarande förundrad över drömmen. Att jag kunde drömma så tydligt, så detaljrikt.
Och så saknar jag den lite. Att få sitta i köket och skratta sådär tillsammans. Det var så härligt.

Det känns lite jobbigt just nu.
Framför mig på stenskivan i köket står en liter Detoxbrygd och väntar på att jag ska dricka upp den. Klockan är nästan åtta på kvällen och jag som haft svårt att få i mig samma mängd under en hel arbetsdag tidigare.

Hade jag varit hemma tidigare under dagen kunde jag ju ha delat upp drickandet på flera timmar, men familjen Zäta har varit i kyrkan sedan halv tio i morses, och sedan tillbringat eftermiddagen hemma hos goda vänner.

I dag sjöng jag under gudstjänsten. Förundersökningsledaren spelade gitarr till. Jag gillar verkligen att sjunga med honom som ackompanjör. Han spelar med inlevelse, inte bara rakt av. Och om jag ibland gör bort mig och sjunger fel, så brukar han kunna trolla bort det på något mystiskt sätt, så att det inte märks så tydligt.

I dag gick det dock ganska bra, tror jag. Så klart att det inte var perfekt. Men jag ska lyssna på radioinspelningen senare och höra om det blev något som kan läggas ut på bloggen. (Fast då gäller det ju förstås att jag lyckas få Förundersökningsledaren att hjälpa mig med det också.)

Förutom sången och spelet var vi också engagerade i kaffestugeserveringen efter mötet. Det innebar inte bara jobb efter mötet utan också förberedelser innan, med mackeri, kakuppdukning och kassaräknande.

Jag trivs i Kaffestugan. Hade jag varit arbetslös är det inte helt otroligt att jag skulle velat hjälpa till ideellt där under vardagarna. Jag trivs förresten med alla mina uppgifter i församlingen, utom med städningen så klart, men det är väl ingen som gillar att städa. Just därför tycker jag det är extra viktigt att alla som inte har hälsoförhinder hjälper till med städningen. Ju fler som delar på bördorna, desto lättare blir de.

Jag trivdes väldigt gott i kören också, och som skribent för församlingstidningen, men det blev ju lite mycket. Jag visste ju det, men ändå var det faktiskt mina arbetskamrater som till sist fick mig att inse att jag var tvungen att sluta med några av mina åtaganden.

Nu har jag suttit och skrivit här en kvart. Och druckit upp två tredjedelar av detoxen. Barnen tittar på Mulan II. Det är hög tid för dem att komma i säng nu. Förundersökningsledaren läste nyss i tidningen att barn mellan 6-12 år bör sova 10-11 timmar per natt. Det betyder att de måste somna mellan kvart i åtta och kvart i nio om kvällarna. Så tidigt tror jag aldrig att de somnat. Å andra sidan sov ingen av dem särskilt mycket som spädisar heller. Framför allt Guldgossen har redan från början uppvisat ett förvånansvärt litet sömnbehov.

Själv mår jag bäst efter 8 timmar. För bara något år sedan kunde jag sova hur länge som helst på mornarna, men nu börjar jag visst bli gammal för nu vaknar jag av mig själv ganska tidigt, och somnar inte om. Det är ruskigt irriterande för en person som värdesätter sovmornar högre än mycket annat i livet.
I går morses vaknade jag strax efter sex och efter att ha varit uppe en sväng och tittat på stormen kunde jag inte somna om. Jag låg och tänkte på rödhakar, rävar och rådjur som nog hade det svårt i all snön. Och så hade jag rejäl mensvärk och en duktig dos huvudvärk också.
I morses vaknade jag lite före sju och även om jag inte direkt kände mig utvilad så var det omöjligt att somna om.

Sådärja! 25 minuter och en liter senare.
Hur ska det gå i natt?

Jag har börjat tröttna på detoxkuren nu. Hur länge har jag hållit på? En vecka?

I början var det inga problem att dricka upp en liter detoxvatten om dagen. Jag var klar redan före första fikarasten, klockan 10.
Sedan gick det lite trögare. Jag var inte färdig förrän till lunchen klockan 12.

I går hann jag inte dricka klart under arbetsdagen. 9 timmar!

Kollegan påstår att hon vid tidigare detoxkurer fick smak för detoxblandningen och saknade drycken när de 20 dagarna var till ändå.
Jag kan inte fatta hur det gick till?
Jag bara längtar tills jag är klar.

Jag brände mig på tungan under middagen i går. Det gjorde ont en stund men blev bättre efter ett tag och under filmen ägnade jag inte en tanke åt min brända tunga.

Det gjorde jag däremot i morses. Så fort jag vaknade skickade smärtreceptorerna i tungan iväg kraftfulla signaler till hjärnan och basunerade ut att den här tungan har minsann ONT.

Gissa hur ont det gjorde när jag en kvart senare drack mitt varma citronvatten?

Jag tyckte ju att min dag började bra, med en inplanering av date av Förundersökningsledaren.
Sen har den tyvärr inte fortsatt riktigt lika bra.

Innan jag hann åka hemifrån ringde Förundersökningsledaren från sitt jobb. Då hade han både hunnit komma fram, och göra skäl för sitt namn. Förundersökningsledaren hade nämligen kollat upp att after worken som vi tänkt förlusta oss med, bara är öppen på fredagar.

Så blev det här bara ännu en i raddan av värdelösa tisdagar.

Till råga på allt var jag tvungen att gå på toa (detoxen, ni vet) och kom iväg för sent till jobbet. Det var bara tack vare tur med tågtiderna och gles morgontrafik (det är ju sportlov) som jag hann fram i tid.

Det finns uppenbara fördelar med barnfrihet.
Här är två:

1. När jag kom hem från Tillväxtgruppen i går kväll jade jag lite ont i magen (mensvärk tänkte jag först men det var nog bara detoxkänningar) och var ganska trött. Jag gick och la mig direkt, utan att borsta tänderna på någon mer än mig själv, utan att tjata om läggdags för några pigga barn.

2. När jag kom ner till köket för en halvtimma sedan satt Förundersökningsledaren här och bjöd ut mig på after work i kväll. Det är nästan så att jag börjar fundera på att plocka med mig min nya rougeborste i väska och sminka upp mig lite innan jobbet slutar för dagen.

På lunchrasten köpte jag en rougeborste.

Man behöver ju rengöra sina sminkpenslar och -borstar emellanåt och det var precis vad jag gjorde igår. Tyvärr visade sig rougeborsten inte överleva den behandlingen. Alla små strån i mitten klumpade ihop sig till ett enda virrvarr och jag insåg direkt att de penseldrag den i framtiden skulle åstakomma inte alls skulle skapa det vackra ansikte jag eftersträvar.

Alltså gick jag ut på lunch med föresatsen att köpa mig en ny borste.
Eftersom jag är en till naturen ganska sparsam, för att inte säga snål människa så föresvävade mig inte ens tanken att titta in i sminkbutiken i Kopparporten. Jag gick också med bestämda steg förbi Body Shop, som annars är en väldigt trevlig affär, med bra etiska riktlinjer.
Siktet var inställt på H&M och Lindex. Jag ämnade gå i i båda affärerna, jämföra utbud och priser och sedan köpa det bliilgaste jag kunda hitta.

Det blev inte så.
Redan vid ingången till H&M fick jag en kupong i min hand. Det var en liten blå lapp som gav mig rätt att köpa valfri vara med 20 % rabatt. Jag övergav raskt tankarna på att jämföra med Lindex och botaniserade bland rougeborstarna. De hade tre olika modeller. Två runda; en med svarta strån och en med bruna och så hade de en tredje variant som var lite mera platt och snett avskuren. Den platta såg mycket proffsigare ut och snåljåpen i mig förväntade sig att den naturligtvis skulle vara några tior dyrare.
Men det var den inte Alla tre kostade 39,50 kr så jag slog till, använde min kupong och spatserade ut genom affären med mitt nyförvärv.

Endera dagen ska jag nog ta och prova den också…

Nu har jag varit och hälsat på mina föräldrar och lämnat lilla Svalan där. Hon ska sportlova hos dem till och med tisdag, då hon drar vidare till Förundersökningsledarens föräldrar.

Det betyder och jag och Förundersökningsledaren är hemma ensamma ända till onsdag kväll, då båda barnen kommer hem igen.

Tror ni att vi får det långtråkigt och längtansfullt. Nej, förmodligen inte. Vi ska ju jobba och på måndg kväll är det Tillväxtgrupp och på tisdag kväll har Förundersökningsledaren hemsidegrupp.

Jag tänkte i alla fall att vi skulle hinna få en lite romantisk söndagskväll på tu man hand. Förundersökningsledaren är förhoppningsvis snart på väg hem från sina fem och en halv mil på skridskor (det blev skridskor, inte skidor) och jag ämnar tappa upp ett salt bad (rekommenderat för detoxare OCH trötta män) och baka en persikopaj.

Brasa
Bok
Bulle

Jag bad Förundersökningsledaren köpa med sig ett nät citroner hem från affären i går, och nu sitter jag här i bästa Detox-anda och har bytt ut morgonteet mot ett glas ljummet citronvatten. Det är inte alls lika drickvänligt som mitt vanliga vanilj- eller svarta vinbärste, men enligt detoxmetoden ska citronvattnet kickstarta min dag, stimulera njurarna och förhindra uppblåsthet.

Jag brukar inte känna mig uppblåst. Jag vet att det där dallret runt magen är vanlig bukfettma.

För att öva mig på att tänka positivt kommer här några strofer jag viskar till mitt medvetande:

“God morgon Zäta!
Du är en stark och stolt och kompetent kvinna.
I dag kommer du ha roligt och göra bra ifrån dig.

I kväll får du en trevlig stund tillsammans med dina kvinnliga vänner i Tillväxtgruppen.

Du känner dig pigg och kry, glad och på G.”

Tror ni det hjälper!

I dag får jag min nya mobil.
Jag har önskat mig en telefon som man kan:
1. Ringa med
2. Spela in långa prator på

Förundersökningsledaren har skickat efter en telefon som man också kan fota med och jag tror lyssna på musik med.

Och som är grön – tror jag.

Fredag.

Smaka på ordet.

När jag var tonåring innebar fredag möjligheter. Helgens begivenheter lyste med sin lockande magnetism och var längtansmålet att hänga upp hela veckan på. Det var på fredagen alla ungdomscaféer var öppna, det var då man träffade befintliga vänner och förhoppningsvis nya. Det var då man kunde spana på killar och kanske, kanske, kanske få se Honom. Det var för övrigt just en fredagskväll, efter ett café, som Förundersökningsledaren och jag blev ett par.

Som nygifta utan barn betydde fredag städdag. Vi hjälptes åt att damma, dammsuga och skrubba lägenheten innan vi lagade mat och ägnade oss åt en film eller något gemensamt intresse.

Nu är fredagkväll familjekväll. Förundersökningsledaren brukar inte vilja sälla sig till Let´s Dance eller vad det nu kan vara för familjeunderhållning som står på programmet, men jag och barnen myser ner oss i soffan och äter popcorn. Jag brukar passa på att klippa barnens naglar eller pilla dem i öronen eller göra något annat socialt aplikt som förstärker familjebanden.

I dag är det fredag. Jag ser fram mot kvällen.

Men först ska jag bryta min nedåtgående spiral på jobbet. Jag måste lyckas boka besök. Annars blir jag snart knäckt.

Dagens bästa: Guldgossen har varit i skolan. Han har klarat hela dagen. Nu har han 37,2 som kvällstemperatur. Jag friskförklarar.

Dagens plus: Det har inte snöat. Jag slapp skrapa rutorna på bilen.

Dagens gråt: Lilla Svalan ringde och ville följa med en kompis hem. Jag sa nej eftersom hon ska åka pulka med Royal Rangers. Hon fick ett utbrott och grät i luren i tre minuter, allt medan jag agerade benhård mamma och bara väntade på ett tillfälle för att kunna lägga på och jobba vidare. Lilla Svalan till och med HATAR pulka.

Dagens helomvändning: Lilla Svalan, glädjestrålande inför kvällens pulkaåkning när jag kom hem från jobbet.

Dagens sämsta: Jag är urkass på jobbet. Har nästan inte dragit in några pengar alls. Kan helt plötsligt inte längre boka besök.

Dagens roligaste: Jag åt spenatstuvning till lunch. Bara spenatstuvning. Kollegorna tyckte att det kunde varit gott med en liten ägghalva till. Eller kanske en liten prinskorv som kunde hoppa omkring som en delfin i skålen.

Kvällen begivenhet: Föreläsning med Anna Braw, författaren till böckerna Kyrkkaffe, Brödglädje, Långpannans lov och Tillsammansmat. Jag ska gå om en kvart.

Hemkommen från jobbet. Blå!

Jag presterade inte direkt på topp på jobbet. Drog helt enkelt in för lite pengar. Nu när jag äntligen fick chansen att prestera…

Kommer hem till en febrig Guldgosse. Ska det aldrig ta slut? Idag är 12:te dagen med feber.
Jag ska vara hemma med honom i morgon också, men sen tror jag att jag struntar i det. Jag skulle kunna tänka mig att skicka iväg honom till skolan med feber i kroppen, bara för att få lite ordning igen. Han missar massor i skolan och jag missar massor på jobbet.

Vi får väl se.
Jag är blå.

Klockradion börjar spela tjugo över fem och jag spritter ur sängen, pigg som en lärka. Idag ska jag få jobba. Förundersökningsledaren ska trots en orimlig arbetsbörda på jobbet, stanna hemma med Guldgossen.

Ställer mig i duschen och låter det varma vattnet varsamt väcka de delar som ännu inte vaknat. Torkar med stora frottéhandduken. Mouss i håret och kräm på fötterna. Så en enkel make up med puder, rough och maskara.

Förundersökningsledaren kommer intassandes och säger god natt. Jag blir förvirrad och hinner inte ge honom en kram innan han gått och lagt sig igen. Jag glömde visst bort att han ska vara hemma idag. Är jag verkligen riktigt vaken?

På med kläderna; jeans, yllesockar upp till knäna, Salming-BH, långärmad grön topp och sköna grå mjukiströjan med luva och dragkedja hela vägen.

Smyger ner för trappan och in i köket. Tar en banan från fruktfatet och skriver “Jag älskar dej.” Lägger frukten i lilla Svalans väska. Hon säger att det bara är hennes mamma som skriver meddelanden på bananen. Jag myser och känner mig som världes bästa mamma.

Sätter mig på toa ett tag, utan resultat. Jag som trodde…
Ser att amaryllisen från i julas nu börjar blomma på sin andra stängel. Men vad är det för litet svart kryp som sitter där på blomman… Hmm, en svart skalbagge! Var kommer den ifrån? Och varför käkar den på min blomma?
Sådärja! Nu lär den i alla fall inte göra någon mer skada, ner med den i toaletten bara.

Går ut i köket igen. Fyller vattenkokaren men glömmer sätta på den. Inte konstigt att vattnet aldrig vill koka upp.
Tittar uppfodrande in i skafferiet utan att upptäcka något bröd. Inser att jag stirrar in i porslinsskåpet. Stänger skåpsluckorna och gör mig en macka, från rätt köksskåp…
Från kylskåpet plockar jag fram ost, smör och räksallad. Jag är inte det minsta sugen på räksallad kvart över sex på morgonen, men Förundersökningsledaren har påmint mig om att inte glömma den, annars går den ut.

Sätter mig vid köksbordet och äter min lilla smörgås, dricker mitt te som äntligen blivit varmt, och bloggar lite förstrött om min första vakna timma för dagen.

Jag läser igenom Guldgossen skoluppgifter och lär mig en hel del.

Tex:
“Verb kan ha olika tidsformer – tempus.
Två av tidsformerna är presens (nutid) och preteritum (dåtid).”

Och nu undrar jag; vart har imperfekt tagit vägen?

Själens oro är stillad.

Förundersökningsledaren kom hem.
Jag har sytt på lapptäcket och blivit klar med ännu ett steg i raden.
Och så har jag varit ute och skottat snö på vår garageuppfart. Min prestationstörst har fått lite vatten, eller snö då, om vi ska vara petnoga.

Vår garageuppfart är inte jättestor men inte heller minimal. Jag skulle tippa att det går plats fyra bilar i rad, om man nöjer sig med att parkera och inte hoppas på att kunna öppna några bildörrar också. Förutom själva garageuppfarten har jag också skottat gångarna fram till finentrén. Det skulle kunna vara ett styvt jobb i blötsnö och slaskväder, men nu är det många minusgrader och snön var änglalätt. Det handlade mer om att vara ute och promenera med snöskyffeln än att verkligen “skotta”. Jag blev inte ens varm, tyvärr eftersom jag inte hade några långkalsonger på mig.

Nu ska jag krama barnen god natt och själv gå till sängs trots den tidiga timman.
I går kväll hade jag svårt att somna och låg och läste till klockan ett, för att sedan vakna när Förundersökningsledarens skridskoväckarklocka ringde halv åtta. Jag hade allt tänkt somna om, men det blev inget med det.

I morgon blir det ytterligare en värdelös vab-dag. Guldgossen har fortfarande feber. 38,6 i kväll.

Jag känner mig inte bekväm. Något skaver, irriterar som en frans i ögat, eller en skorpsmula i sängen, en liten sten i skon eller ett hårstrå innanför BH:n.

Klockan är snart söndag lunch. Jag och barnen är som vanligt hemma, själva. Förundersökningsledaren är återigen ute på isarna. Jag vägrar att förvägra honom detta nöje. Nöjer han sig med att åka skridskor när isarna bär och vädret inbjuder, varför skulle jag klaga eller sätta käppar i hjulet? Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte vara en sådan hustru som kväver, kräver eller lägger sordin på någon levnadsglädje. Jag vill uppmuntra, jag vill att min man ska känna sig fri och glad.

En konsekvens av mitt beslut är att jag tillbringar helgen själv med mina barn.
Jag tror jag varit lite för mycket med dem ett tag nu. Inte för att jag inte älskar dem, men det kan ju blir för mycket av det goda.

Jag märker det själv, hur jag surnar till och snäser. Omotiverat.
När jag ber lilla Svalan ta hand om kläderna som ligger i sängen i hennes rum, när jag ber Guldgossen dämpa sina skrik efter att han slagit i knät i TV-bänken.
Och så känner jag mig jättedum efteråt, men jag säger inget, ber inte om ursäkt.

Det är just precis så här jag inte vill vara. Jag vill inte att mina barn ska tänka tillbaka på sin barndom och konstatera att deras mamma var sur och vresig, att man fick tänka sig för vad man sa eller gjorde, att man gjorde bäst i att smyga på tå, vara lydig och duktig.

Jag vill vara som min mamma var, som alltid fanns tillhands, som uppmuntrade, stöttade, bakade, kramade, tröstade, pysslade och som gav mig världens bästa start i livet. Som la sig i lagom mycket, sa ifrån när det behövdes men inte gav välmenta råd i onödan, som litade på mig och mina systrar, som gav ansvar att växa i.

Men nu är det något som inte riktigt sitter som det ska. Något som klämmer och kryper runt.

Jag lyssnar med ett halvt öra på gudstjänsten i radion. Jag hade velat vara där, för då hade allt varit som vanligt. Jag hade velat jobba hela veckan och längta efter helgens ledighet. Jag hade velat sucka lite och tänka att “i morgon är det jobb igen, synd att helgen går så fort”. Men så är det inte. Guldgossen har fortfarande feber. Lilla Svalan är inte helt feberfri heller, men vid god vigör.

Nu är de igång och leker. Jag vet inte vad men jag vill inte avbryta.
Guldgossen borde fortsätta med sina skoluppgifter. Men han var så duktigt i går, jag var så stolt. Nu är det ju söndag, då måste han få lite ledigt.
Jag borde förresten göra någon nytta själv, inte bara sitta här och kräkas ur mig mina obekväma känslor inför var och en som ids läsa mina långa inlägg.

Jag har det ju så bra. Kärlek, familj, hus och hem, släktingar, jobb, man och barn, mat och kläder, vänner och ett meningsfullt liv.
Och ändå skaver det lite i själen. Kanske bara i dag, men ändå.

Jag tror jag har tråkigt. Det är nog det som är felet. Och så detta att jag inte riktigt lever upp till mina egna ideal om hur jag borde vara. När jag plötsligt får en massa hemmadagar, så tar jag inte tillvara på dem och gör sådant jag borde, sådant jag ligger efter med. Eller jo, det gör jag ju också, men inte bara. Inte tillräckligt!

Nu ska jag röja av köksbordet och sätta mig och sy på lapptäcket till Italiensysterns yngste. Kanske kan jag känna mig som en bättre människa då. Om jag presterar lite.

Prestationsångestavsaknadsblues. Är det det som skaver i själen?

I kväll är det final i Robinson. Jag kommer titta. Jag har sett varenda avsnitt i år, till och med spelat in de jag inte hunnit titta på och sett i efterhand.

Vem tror ni vinner?
Jag hoppas på Mats.
Minst av allt Jimmy.
Men på något sätt känns det som om Sanna kommer vinna. Det vore också lite kul, hon bor ju nästgårds, i Vara (även om TV4 envisas med att skriva ut Skara hela tiden).
På de där glimtarna man får se i förväg, när de gör reklam för kommande program, verkar det ju som om det är en balanstävling som sista gren. Där tror jag Sanna har en bra chans. Hon mediterar med antingen att räkna eller nynna på Muminvisor, och det är nog ett smart drag.

Förundersökningseldaren har nogsamt lärt mig hur man eldar i kaminen.

Att tända en brasa är jag bra på, i alla fall i vår lätteldade kamin.

Att underhålla elden och elda lagom har dock inte varit min starka sida. Jag vill att det ska brinna för fullt hela tiden, och det är ju inte bra skorstenen.

När glöden nästan falnat, och först då, får man lägga in tre, bara tre och inte färre än tre, vedpinnar. Man öppnar spjället så att de fattar eld (det visste jag) och sedan stänger man spjället igen och låter elden sköta sig själv.

Nu är jag igång och bakar bullar, samtidigt som vi spelar Monopol, barnen och jag. Eller monipååål som lilla Svalan sa när hon var yngre.

Jag har gjort en dubbel sats deg. 80 bullar. Det är liksom lika bra när man ändå är igång. Arbetet blir ändå nästan det samma.

Eftersom jag bara har tre plåtar gör jag två plåtar bullar och en plåt vetelängd och sedan upprepar jag proceduren, fast med vetelängden först eftersom den bara ska ha 200 graders ugn.

Medan halva satsen är igång och bakas ut, jäser och gräddas får den andra satsen stå kvar i degbunken och jäsa extra. Det brukar bli rätt bra ändå, även om det blir för lång jästid. Det är viktigare att jästiden på plåten inte blir för lång. Jag jobbar ju ner degen på nytt efter första jäsningen, så den har inte så stor betydelse.

Jag stör mig på min mens. Den är dum!

Först har jag mensvärk några dagar innan den ska komma.
Sedan kommer den, kanske någon dag innan eller några dagar efter utsatt tid.
Det blöder lite grann under en dag, och sedan är det “torrt” igen under två-tre dagar.
Sedan sätter mensen igång på nytt och då får jag mer mensvärk i flera dagar. Det gör ofta rejält ont och och det blöder ganska mycket, framför allt andra dagen efter det att det börjat blöda på nytt.

Mensen håller på i 8-10 dagar efter det att det börjat blöda “på riktigt”. Det betyder att jag har mens ungefär 1/3 av tiden. Är det förståeligt att jag ibland längtar efter klimakteriet, i alla fall för att slippa alla röda dagar.

Vi tittar på familjefilmen “Vägen till Terabithia”.
Lilla Svalan har sett den förut, hemma hos en kompis. Hon erbjuder sig tjänstvillig att berätta vad som händer i förväg.

Trots upprepade tillsägelser om att inte avslöja fortsättningen kan hon inte låta bli att komma med små kommentar som “Nu blir det lite läskigt”, eller “Han kommer inte göra det” och “Sedan så blir de vänner”.

När lilla Svalan äntligen förstått att hon inte ska berätta något så kan hon i alla fall inte avhålla sig från att säga:
-Titta noga nu.
-Snart händer något spännande.
-Bli inte rädda nu.

Jag ska inte göra som lilla Svalan och berätta något om filmen men när den är slut och vi tänder i taket sitter två normallynta barn och två förgråtna föräldrar i soffan.

Förundersökningsledaren är frustrerad. Det står kassar och kartonger med saker lite varstans här hemma. Han vill slänga. Jag vill spara.

Efter lite idéflödande kommer vi på att det kanske går att kompromissa genom att sälja en del på Tradera.

Förundersökningsledaren:
-Och för pengarna kan vi köpa en restresa och åka på semester.
Jag tittar tvivlande på honom och han korrigerar sig lite.
-Ja, eller dela på en pizza i alla fall.

Jag har kommit på ett knep för att dämpa mensvärk.

Om man äter riktigt mycket så stör de högröstade mättnadskänslorna från magsäcken ut smärtsignalerna från livmodern.

OBS: Metoden har vissa förstorande bieffekter.

Städning står på schemat, och lite mensvärk känner jag.

Jag skulle också vilja laga laxsoppa och baka ett gott bröd till.

Och lägga upp lite bilder på bloggen…

Det blir till att prioritera bort, min sämsta gren i livets mångkamp.

På väg tillbaka till jobbet från lunchpromenaden. Stannar vid övergångsstället. Jag ser att biltrafiken har rött men avvaktar ändå grön gubbe innan jag ämnar ge mig över vägen.

En svart stor bil kommer rusande på gatan. En bra bit bortom det vita stoppstrecket på asfalten tvärnitar den, lägger i en växel, och backar tillbaka. När gubben grön visar sig och jag passerar sitter en ung man med blossande kinder i sin stora svarta bil och skäms.

Jag kan inte låta bli att titta på honom genom rutan. Jag ser, jag ler, och han ler tillbaka. Ett ögonblicks vardagskontakt.

Onsdag. Torgdag.
Och i dag är det PiL-möte på kvällen. Måste komma ihåg att ta med mig protokollen från de senaste mötena.

Under ett hårt arbetspass på jobbet i dag, har jag unnat mig små pauser med drömmeri. Jag har sett fram mot en timma framför strykbrädan, i sällskap med Willy och Matte i Bygglov.

Och nu får jag se i TV-tablån att mina två efterlängtade kvällsförgyllare blivit undanskuffade av handbollssnack. Who cares about handboll, när man kan få se två härliga snickare i stället!

Jag överväger på allvar att strunta i strykbrädan i ren protest.

Fredag.
Chips och Let´s Dance.
Jag bänkar mig framför TV:n tillsammans med barnen. De försvinner dock snart in på sina rum och ägnar sig hellre åt Bamseläsning och dataspel. Jag får i uppgift att ropa på dem när Willy ska ut på dansgolvet.

Här kommer min redogörelse för kvällens show:

Agneta (Programledaren) – Snyggt och teatraliskt. Mycket känsla.
Juryn var positiva men gav inte så höga poäng som jag väntat.
Och Tobias – Agnetas danslärare och partner – hur underbar är inte han eller! Han har hela känsloregistret utanpå kroppen och ansiktet bara strålar när det lyser. Han uttrycker bestörtning, glädje, förnärmelse, lycka – ja, alla känslor står skrivna med skrikig plakatfärg i anletsdragen. Han är min stora favorit. Jag är beredd att hålla Agneta som aspirant på vinsten bara för hans skull.

Peter (Veganen) – Inga konstigheter. Lite stelt.
Juryn gav beröm och satte rätt höga poäng, vilket påminner mig om att jag inte vet ett skvatt om dans.

Elin (Modesnärtan) – Hon gjorde väl så gott hon kunde och det såg rätt OK ut men det märks att hon inte är i samma klass som de andra.
Juryn var inte heller så imponerade.

Rabih (Flamskillen som tydligen har varit med i Idol) – Han är uppenbarligen bara där för att synas. Han försöker visa upp sig och använder sin danspartner som lätt drapering.
Juryn sågar honom, med rätta, men jag tror det skakade om honom lite.

Claudia (Skådespelerskan) – Hurra vad samdansade de är. Jättesnyggt! Det märks verkligen att hon är skådespelerska ut i fingerspetsarna. Hon lever ut sin dansroll totalt.
Juryn gillar och ger konstruktiv kritik som hon genast försöker ta in.

Willy (Bygglovsalltiallon) – Klart att han inte kan dansa utan liknar mest en parodi på sig själv, men jag gillar Willy. Och jag gillar att han går in för det. Och hoppsan – han håller takten!
Juryn ger beröm – och betydligt högre poäng än både Willy och jag väntat oss.

Viktoria (Fotbollsspelaren) – Hon anstränger sig för att komma ihåg koreografin och dansa så bra som möjligt, på bekostnad av sin partner. Hon dansar inte tillsammans med honom. Han får anstränga sig järnet och svettas som en gris. Men det var ett snyggt slut.
Juryn hissar. Förbättring sen förra veckan. Och för att inte ha gått i höga klackar tidigare (jag vet hur svårt det är) är jag imponerad.

Mattias (EMD) – Han verkar ju vara en kul kille. Jag har lite svårt för lösmuschen. Det ser så fånigt ut. Han är lite stiff men jag tror tango ska vara så. Redan innan han tog ett enda danssteg förstod jag att han var av Måns Selmelövs kaliber.
Juryn är impade. Jag får dock skämmas för lösmuschtasen var visst äkta vara.

Stefan (“Hamilton”) – Överraskande sexig och mjuk. Jag hade nog förväntat mig att han skulle vara lika macho som de rollfigurer man förknippar honom med mest. Jag har svårt att bedöma hur bra det verkligen var, men jag tycker det var bra. Förresten, vilken långa tänder han har.
Juryn berömmer hans rollspel och karaktär och gillar vad de ser.

Molly (Melodifestivalssjuttonåringen) – Hur ska denna lilla sagoprinsessa klara av att dansa rumba? Hon var ju underbart sockersöt förra veckan i valsen men nu ska hon agera sexig mansslukerska. Vilka smala ben hon har! Hon ser lite för sval ut och proffsdansaren har gjort en enkel koreagrafi men det ser väldigt tamt ut.
Juryn anser att hon har försämrats sen förra veckan (det var väl självklart) men sågar henne inte helt i alla fall utan lyfter fram några positiva saker.

Marcus (Maginfluenserade författaren) – Han är rätt mörk runt ögonen, vilket förstärkts av sminket, men han ser i alla fall inte ut som om han tänker kräkas. I dansen påminner han om en vanlig kille på dansgolvet som ännu bara hunnit dricka en enda öl.
Juryn säger att han är tekniskt felfri.

Gudrun (Politikern) – Jag har alltid haft lite svårt för henne men nu får jag erkänna att hon ju verkligen bjuder på sig själv. Dansen ser lite trög och stapplig ut men ändå rätt hyfsad.
Juryn berömmer och rosar. De hittar bara någon liten petitess att påpeka.

Tjugonda Knut åkte julen ut.

Familjen Zäta hjälptes åt att plocka ihop alla julsaker och ställa på ett bord. Jag tror faktiskt att vi fick med allt i år. Annars brukar det oftast vara någon liten tomte eller röd duk kvar som vi får stöka undan fram i mars.
Sedan fick jag det tråkiga uppdraget att slå in allt i tidiningpapper och packa ner i jullådorna. I och för sig är inte barnen betrodda, och Förundersökningsledaren har annat att göra, så jag ska inte klaga.

Barnen gav mig i alla fall en hjälpande hand med att strippa granen.
På grund av bortglömd vattning de senaste två veckorna, så barrade den något otroligt.
Förundersökningsledaren brukar klippa ner granen och jag lägger grenarna på rabatterna. I år var det inget barr kvar så det var inte lönt att täcka rabatterna med de nakna kvistarna. Dessutom ligger det flera decimeter snö på rabatterna så de är ganska välisolerade i alla fall.

Bilder på julgransröstet kommer när jag får tid att sätta mig med Picasa där hemma.

Det började med att jag vaknade av en mardröm kvart över fem. Naturligtvis kunde jag inte somna om.
Utan att gå in på några detaljer så drömde jag att jag, lilla Svalan och Förundersökningsledaren var instängda i en båt och drunknade i en tsunamivåg.

När jag lämnade barnen på skolan pratade lilla Svalan och jag om hur vackert det är med all rimfrost på träden. Det har varit dimmigt i några dagar nu och dimman i kombination med kylan skapar den mest underbara rimfrostkristyr på träd, buskar, spindelväv, ja på allting utomhus.
Jag sa till lilla Svalan att det är så vackert med rimfrosten att man nästan kan önska att det skulle vara lite frost även mitt i sommaren.

Sedan kom jag att tänka på att på sommaren är det löv på träden. Löv som förser oss med syre.
Hur funkar det nu på vintern när det inte finns varken löv eller gräs eller andra växter som kan ge oss det livgivande syret? Var kommer luften ifrån? Kan det verkligen komma syre ändå från ekvatorskogarna hit upp till oss i norr?

Plötslig fick jag svårt att andas.
Drunkningsdrömmar i kombination med tvivlande tankar om luftkvalitén är inte gynnsamt för andningen!

När Zäta vaknade kände hon sig eländig och trött, med en anings huvudvärk cirklande omkring där uppe. Hon hade sovit mer än natten innan och borde egentligen vara minst lika pigg som föregående morgon, men det var förmodligen de korta perioderna av vakenhet som ställde till det för henne.

Kvällen innan hade hon nästan lagt sig i tid. Hon hade läst ut en bok, släckt lampan och var på väg in i sömnens land när sonen vaknade med ett kvidande.

Guldgossen hade ont i magen. Som tur var hade hennes make Förundersökningsledaren ännu inte gått till sängs. Nu slapp hon att gå upp och ta hand om Guldgossen. Från sängen gav Zäta några korta instruktioner och återgick sedan till sitt halvsovande tillstånd.
När Guldgossen gjort ifrån sig på toaletten och duschat, gått och lagt sig igen med en hink bredvid sängen (i fall om att) och talat en stund med sin far, somnade hon ordentligt.

Strax därpå rycktes Zäta tillbaka till verkligheten av Guldgossen. Nu stod han vid hennes säng och ville ha nässpray. Han var för täppt för att kunna andas genom näsan och kunde därför inte somna.
Hon rotade igenom nattygsbordet och hittade sprayen, hjälpte sonen med några pumpande och försökte sedan somna om.

När klockradion väckte henne med en modern Mix Megapol-låt kände Zäta att hon gärna sovit några timmar till.
Under natten hade hon drömt om sitt arbete. Hon hade också haft en märklig dröm om en flicka som spelade keeboard åt Madonna men som egentligen inte kunde spela alls. Hon hade på känn att om hon fått fortsätta sova skulle drömmen mynnat ut i att det blev hon som kompade Madonna.

Zäta tittade på sitt trötta ansikte i spegeln. Hon kände sig gruvligt törstig och drack girigt två glas vatten på stående fot.
När hon kom ner i köket var hon inte hungrig. Vattnet lyckades uppta all den plats som annars var reserverad för frukost. Hon tvingade i sig en rostad macka och satte sig vid köksbordet för att blogga.

I sitt senaste inlägg testade hon att överge dagboksskrivandets givna jagform och inväntade sedan oroligt läsarnas reaktioner.

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är att ta hand om barnens våta gympakläder och kolla igenom deras väskor på jakt efter veckobrev eller annan viktig information. I bästa curlingstil hänger jag sedan saker på tork och frågar mina två bortskämda vad de vill ha till middag. Eftersom jag inte får något svar bortifrån TV väljer jag på eget bevåg ostsnitzel och nudelsoppa. Favoritmaten.

Sedan tänder jag en brasa och börjar laga mat till ungarna. Till mig själv gör jag en räksmörgås utan räkor men med kräftrumpor i stället. Eftersom jag först glömmer att koka ägg till mackan får jag äta en stund efter barnen. Det gör inte ont. Lite lugn och ro efter första arbetsdagen tas tacksamt emot och jag funderar på om det var mitt undermedvetna som gav mig tillfällig blackout bara för att.

När jag rör om i brasan råkar jag sota ner tröjärmen och går till tvättstugan och letar fram den sällan använda galltvålen. Den är faktiskt så bra som det sägs och jag gör lätt rent tröjan och hänger den på tork. Det är tur att brasan är igång, annars skulle jag frysa armarna av mig när jag går här hemma i bara T-shirt.

På jobbet låg en resekatalog framme och jag tittade på vattentemperaturerna för Tobago. 28 grader. Det är inte utan att man blir lite sugen.

Första lunchrasten på länge.

Takdropp på väg till mataffären.
Strålande sol på smältande snö.
Kallt i gränderna där solen inte når ner.

Jag känner mig som en fölunge på grönbete, mitt i allt det vita. Kanske är det för att isgatorna får mina fötter att slinta, men mest är det för att jag känner mig nyutsläppt. Det här är det bästa med att börja jobba igen.

I morgon börjar livet igen. Den låååånga julledigheten är över för den här gången.
Det känns vemodigt och jag fattar inte hur jag ska orka gå upp kvart i sex på morgonen och jobba en hel dag och sedan stöka i ordning hemma under några få kvällstimmar när jag inte lyckats få mycket vettigt gjort under en hel dag hittills.

Men samtidigt måste jag nog erkänna för mig själv att det förmodligen kommer bli lite skönt igen. Skönt att känna att man gör nytta, att man tillför något.

Jag har under ett års tid vikarierat som arbetsledare medan vår ordinarie varit föräldraledig. Det har varit ett händelserikt, lärorikt men också stressigt och påfrestande år. Jag ser fram mot att återgå helt till mina vanliga arbetsuppgifter och överlämna administration och extraansvar till tjejen som kommer tillbaka. Jag tycker att jag utfört mina extrauppgifter ganska bra, men det har varit väldigt svårt att veta hur man ska prioritera. Eftersom vi haft mycket att göra är det alltid någon bit man måste prioritera bort, och just bortprioriteringar har aldrig varit min starka sida.

I eftermiddag är jag själv hemma en stund. Förundersökningsledaren är och gör det han gillar bäst – nämligen åker skridskor. Guldgossen och lilla Svalan är var för sig iväg och leker med kompisar.

Jag har ägnat min ledig stund åt att fundera på vilka kakor jag ska baka och bjuda på när jag fyller 40. Det är ett och ett halvt år dit, men det är väl aldrig fel att vara ute i god tid!

Vilket gyllene tillfälle de hade skapat sig i går, Skaraborgs Provinsbank.
De hade hyrt stora biosalongen på Folkets Hus och bjudit in en massa barn till filmvisning. De bjöd på popcorn och läsk och hade föräldrarnas välvilliga öron innan visningen började.

Vad gjorde de med tiden och tillfället? Presenterade de sin bank och berättade varför man skulle välja Skaraborgs Provinsbank i stället för den bank man i dag använder?

Nej.
Inte alls!

De ägnade fem minuter åt att försäkra barnen om att de inte tänkte prata så länge, eftersom de visste att barnen skulle bli otåliga och vilja se filmen.
Sedan ägnade de två minuter åt att berätta att deras bank låg i Skövde men att de har ett litet kontor i Lidköping där de kan träffa kunder om någon skulle vilja vara så vänlig och boka in en tid. Under ytterligare tre minuter berättade de att man kan spara pengar i deras fonder. Om man till exempel sparar 1000 kronor i månaden i 15 år och får en ränta på i snitt 10 % så blir det 401.600 kr i slutändan.

Snacka om att kasta pengarna i sjön. Idén var ju jättebra. Alla vuxna som kom dit tyckte ju att Skaraborgs Provinsbank var hyggliga prickar. Men sedan sa de ingenting som fick mig att ens för en sekund överväga att vända mig till dem för sparande.

Nu har vi varit och sett filmen “Alvin och gänget 2” och den var betydligt bättre än den första. Det är ju inte ofta en uppföljare blir bättre. Ta bara Göta Kanal 2 till exempel. 3:an har jag inte sett men enligt mor och syster är den bättre än 2:an, vilket i och för sig inte säger någonting…

Vi har hunnit äta middag också, när Förundersökningsledaren kom hem från sin skridskotur. Under middagen hjälptes vi åt att återberätta filmen, så nu behöver han aldrig se den.

Det handlar om tre ekorrar som kan sjunga….
Nej, jag ska inte berätta filmen. Inte för att den har några oväntade vändningar, men jag skrev ju nyss ett jättelångt inlägg om en dröm, så nu kanske ni är trötta på att behöva läsa annat än lagomlånga inlägg.

Lilla Svalan och jag håller på att gå igenom hennes garderob. Det tar tid. Jättelång tid. Det ska förhandlas om varje plagg.
-Men du ser väl att den där klänningen är för kort, den täcker ju inte ens rumpan.
-Jag kan ha den som tunika mamma, i sommar.
-Men den är ju för kort på ärmarna också.
-Men om vi sparar den kan jag ju ha den som kortärmad, sen, när jag blivit lite större…

Till slut kom jag på knepet för att speeda upp processen lite. Jag berättade för lilla Svalan att hennes avlagda kläder antingen kommer säljas på Second Hand eller skickas till barn i andra länder som inte har så gott om kläder nu.

Det gjorde susen. Nu gläds lilla Svalan åt varje litet barn som ska få hennes klänningar, byxor och tröjor. Jag har också förklarat att de kläder som kanske säljs blir pengar som skickas till människor som behöver dem bättre än vi.

Trots att vi lagt in en högra växel är det mycket kvar. Men nu struntar vi i garderoben en stund och åker och badar i stället. Om nu Guldgossen hittar sina badbyxor.

Uppdate:
Det blev inget bad. Trots lilla Svalans mycket högljudda, vildsinta och inte minst långvariga protester så väntar vi tills i morgon. Då slutar Förundersökningsledaren jobbet lite tidigare så vi kan åka allihopa.

Jag tror magen har lugnat ner sig.

Vi har haft fruktstund med var sin klyfta äpple och päron. För att inte vara för nyttiga kompletterade jag fikat med ett glas saft och en finskorpa och en pepparkaka per man också.

Nu ska jag röja upp i köket efter fika, frukost och gårdagens kvällsmat.
Mix Megapol står på på stereon och jag börjar uppbringa en viss vardagskänsla.

Vi är på gång med vår att-göra-lista här.
Frukosten är avklarad sedan ett tag tillbaka. Guldgossen kämpar på med matten (geometri) och lilla Svalan har fått hit en lekkamrat och är därmed tillfälligt befriad från sina sysslor.

Jag har tänt en brasa, småplockat lite i huset och startat en tvättmaskin. Mer har jag inte hunnit mellan sittningarna på toaletten. (Se nedan.) För att fördriva tiden och slippa ha skittråkigt (!) har jag tagit med den lillalilla bärbara in på dass.

När jag kommer härifrån nästa gång ska jag tömma diskmaskinen och sortera in smutstvätt.
Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men eftersom jag just nu inte har något bättre för mig så kommer en upprepning av tvättsorteringen i det här huset.

Mitt system för att sortera smutstvätt har utvecklats en hel del sedan jag för första gången flyttade hemifrån och bara delade upp vitt och färgat. På den tiden tog det så lång tid att fylla en maskin vittvätt att jag ständigt köpte nya sockar och trosor (det var de vita tubsockarnas förlovade tid). Jag hade köpt loss en liten tvättmaskin av tjejen som bodde i min lägenhet föremig, och var mäkta stolt över att slippa köra hem tvätt till mamma.

Då var jag ensam. Numera är vi fyra som hjälps åt att fylla tvättunnan. Ändå tvättar vi inte så mycket. Jag skulle tippa på en tvätt varannan eller var tredje dag om man slår ut det.

Vi slänger all smutstvätt i en tunna på övervåningen. När den är full (eller oftast några dagar senare…) bär antingen Förundersökningsledaren eller jag ner den till tvättstugan och sorterar upp tvätten i sju olika högar. Vi har två set med trådbacksystem plus en gammal tvättunna i plast som vi lägger allt i i väntan på att högarna ska växa sig tillräckligt stora för att det ska vara lönt att fylla en maskin.

I den första backen ligger ljus 40-tvätt. Det är toppar, kjolar och kläder med tryck. I nästa back finns ljus 60-tvätt. Handdukar, badlakan, sockar, underkläder och lite tåligare vanliga kläder.
I plasttvättunnan lägger vi mörkt 60-graders. Det är där det mesta hamnar Mörka underkläder och sockar, handdukar, jeans och annat mörkt som tål högre temperatur.
I det andra trådbacksstället förvarar vi mörkt 40-graders. Tröjor och t-shirtar med tryck och en del byxor.
Under dem ligger det som är helvitt. Lakan, vita toppar och underkläder jag är lite mer rädd om. Det vita tvättas antingen i 40 eller 60 grader, beroende på vad det är för något.
Sedan finns en trådback för rött. Jag vill inte blanda in det röda bland de andra kläderna, i fall det skulle gå åt pipan. Både jag och mina barn har dessutom en hel del röda kläder så vi brukar kunna fylla den där backen på några veckor.
Sista backen innehåller tvätt som ska specialbehandlas på något sätt. Ylle till exempel, eller 30-graders, eller plagg med färger som är både ljusa och mörka och som därför inte passar in i någon av de andra högarna och får tvättas för sig själva.

Sådär ja. Nu vet ni allt om våra tvättvanor, och jag ska ge mig på att lämna den trygga platsen på toalettsitsen en stund igen.

Jag har inte gjort något bra alls idag. Bara skrotat. Tittat på film och degat i soffan. Läst lite. Ätit brunch (en macka, en kopp te och en massa frukt) och tittat på en film till.

Nu måste jag försöka rycka upp mig. Jag ska åka och hämta barnen och sen tillbringa kvällen med italienarna hemma hos mina föräldrar. Jag är bara så trött. Det är väl förkylningen tänker jag. Eller det faktum att jag inte gör nåt vettigt. Lättja föder lättja.

Nu ska jag dricka en kopp te och sy lite på lapptäcket innan jag åker iväg.

Jag var med om en rikigt skrämmande upplevelse nu på morgonen.

Förundersökningsledaren jobbar idag och gick upp vid åtta. Han höll sig ganska tyst under sina morgonförberedelser och jag vaknade knappt till, mer än för att hinna sända honom en tacksam tanke för att han inte väsnades så att han väckte barnen.

Tjugo i tio ringde telefonen. Jag rusade upp för att svara innan signalerna väckte upp hela huset. Telefonen står i allrummet mellan vårt och barnens sovrum. Från allrummet såg jag in i genom barnens öppna sovrumsdörrar. Lilla Svalan låg helt nedkrupen under sitt täcke och sov sin törnrosasömn men Guldgossen fanns inte i sin säng.

Det var Förundersökningsledarens chef som ringde. Han hade en fråga till sin medarbetare men frågade i stället mig om han råkat väcka mig. Jag förnekade inte det uppenbara och chefen bad så mycket om ursäkt. Han hade räknat med att vi skulle vara vakna eftersom vi har barn i huset.
Under tiden som vi pratade anlände Förundersökningsledaren till jobbet så vi avslutade samtalet och jag gick för att leta redan på Guldgossen.

Jag började med att titta in ordentligt i hans rum. Han låg verkligen inte i sängen och satt inte vid datorn. Han var inte på toaletten heller. Att han inte satt framför TV`n hade jag redan konstaterat. Det hela var ett mysterium. Chansen för att han skulle ha gått ner till undervåningen var minimal eftersom jag vet att han inte gillar att vara där nere själv. Kanske vaknade han när Förundersökningsledaren gick upp och följde med honom ner för att äta frukost. Men han borde i så fall kommit tillbaka hit upp till sitt rum.

Full av onda aningar smög jag försiktigt in i lilla Svalans rum och gläntade på täcket. Tomt!

Magen knöt sig och jag började andas häftigare. Var var mina barn! De kunde väl inte bara försvinna? Var jag verkligen vaken eller var detta bara en del i en otäck mardröm? Kunde de blivit kidnappade utan att jag vaknat?

Jag samlade luft ner i lungorna och skulle just vråla ut mitt rop efter barnen när jag kom på det.
De sover ju över hos Förundersökningsledarens föräldrar i natt.

I dag har Falunsystern gästat oss. Hennes fästman har varit en sväng till Alingsås för att träffa sin bror så jag fick min syster för mig själv. Förundersökningsledaren har åkt skridskor. Lilla Svalan har lekt med en kompis.

Vad tror ni att Guldgossen, Falunsystern och jag har ägnat dagen åt?
Vi har spelat spel. Sequens (som nog stavas lite annorlunda), Carcasonne (som också kan ha en annan stavning) och A-Ö (med föredömligt kort stavning!).

Vi är riktigt speltokiga alla tre. Särskilt Falunsystern och jag. Det har hänt att vi ägnat en hel dag åt att bara spela Carcasonne. Gång på gång på gång.

Vid fyrataget kom Förundersökningsledaren och lilla Svalan hem och vi åt pizza och sen dröjde det inte länge förrän Italiensystern och mamma släppte av Italiensvågern och hans två barn här. Själva for de och tittade på Göta Kanal 3. När de kom tillbaka efter bion rapporterade de att filmen varit över förväntan rolig och bra. Jag ämnar vänta med att se den tills den kommer på TV. Borde väl bli nästa jul.

Däremot ska Förundersökningsledaren och jag se på bio i morgon. Då har vi sista chansen att se 2012 som spelar sin sista dag i Skövde. Här i Lesch har den slutat gå för länge sen. Jag ser verkligen fram emot att få se den. Katastroffilmer är ju mitt gebit.

Under kvällen har jag lekt med de italienska barnen och bakat scones. Det har tyvärr inte blivit så mycket spelat, men jag tycker att jag nog fick mitt lystmäte under dagen.

I dag var jag och besiktigade bilen.

Förundersökningsledaren hade lastat kofferten full med skräp som skulle slängas på värmeverket och jag tog svängen förbi där först. Det kan vara dumt att åka till bilbesiktningen med kofferten full. Jag vet ju att de alltid ska in där och rota och leta efter varningstriangeln.
Som vanligt slog tidsoptimisten i mig till innan jag for hemifrån så med 0 minuters marginal kom jag fram. Jag var i alla fall inte försenad…

Hur gick det med bilen då?
Den blev underkänd. Ett positionsljus saknades och en damask hade spruckit.
MEN – jag slapp ombesiktning.

Jag hade nämligen tagit till knepet att släpa med mina rara barn (som faktiskt kan vara riktigt rara på befallning). Besiktningsmannen mjuknade som avsett och bjöd på varm choklad och fick barnen att spä ut den med kallt vatten för att de inte skulle bränna tungorna. Sedan delade han ut leksaksmobiler och viltolycksbanderoller och tog med lilla Svalan på en tur för att testa bromsarna medan han pedagogiskt förklarade för henne allt vad han gjorde.

För Guldgossen förklarade han att viltolycksbanderollen (den där man ska ha i bilen för att binda om ett träd om man kör på ett djur för att polisen och eventuellt eftersök ska hitta platsen) ska Guldgossen fästa om halsen på en älg, om han råkar se någon när vi är ute och åker. Guldgossen protesterade lite lagom mot det orimliga och besktningsmannen skrattade förnöjt och förklarade att det kan vara svårt att hinna ikapp om älgen älgar iväg in i skogen, men att det är viktigt att älgen har ett sån´t där orange band runt halsen så han syns i trafiken.

En vän till mig träffade på en mindre munter besiktningsman när hon för några år sedan skulle låta besiktiga sin bil.
Mannen som fått uppdraget på sin lott gick och suckade och såg så ledsen ut att hon till slut kände sig tvungen att fråga hur det var fatt. Han berättade då hur deprimerad och uttråkad och sorgsen han var.
Han stod under hennes bil och mecklade och utbrast:
-Det känns precis som om det vilar en stor tyngd på mina axlar.

Vännen kunde nästan inte undgå att fnissa, för mannen hade ju rätt. Över hans axlar stod hennes bil.

Nu är det snart dags att önska alla en riktigt GOD JUL.

I kväll har vi tagit in granen från garaget och Förundersökningsledaren har satt i ljusen för att jag och barnen ska kunna klä åbäket i morgon.
I år har vi köpt gran. Jag tror det är första gången. Det börjar nämligen bli ont om lämpliga granar i mina föräldrars skog.

Förundersökningsledarens mobil har lagt av, så här lagom till jul. Han har redan beställt en ny och har fått en premium spotify på köpet (och det varar ända fram till påska…). Igår spelade vi Carolas nya julskiva och Avalon. I kväll var det Ole Börud (tror jag han heter) och Enya.

Det är stört omöjligt att känna julstress på Enya i högtalarna!

Jag har varit hemma med sjuk lilla Svalan i dag också. Hon har ingen hög feber, men hon har feber.
I går bäddade hon åt sig på golvet framför TV:n och radade upp alla gossedjur i soffan och så hade hon egen bio på övervåningen.
I dag har också ägnat en massa tid framför TV:n. Men hon har också följt med mig och köpt kompletterande tyg till lapptäcket. I bästa fall har jag allt jag behöver för att kunna göra klart det nu.

I morgon är vi inplanerat lediga. Vi har haft en veckotävling på jobbet tidigare i höstas och vinsten var ledigt med lön den 23:de december. Håll med om att min chef är fin på att hitta på motiverande tävlingsvinster!
Förundersökningsledaren ska dock jobba. Hans chef vill helst att han jobbar alla mellandagar. Vi får väl se hur det blir med den saken…

God Jul till er alla!
Jag återkommer säkert snart.

Klockan närmar sig halv två och rätt som det är VRÅLAR min sjuka väna sjuåring från övervåningen.
-Jag är HUNGRIG. Jag vill ha mat NU.

Man kan ju tycka att lite bättre framförhållning borde vara på sin plats.

Som tur är begär den nådiga pannkakor, snabblagat och gott.

Jag snubblar ut i köket.
Varför snubblar jag? Jo, jag har låtit lilla Svalan på eget bevåg dosera såpan i skurvattnet. Det blev alldeles för mycket och nu är golven inte glatta och blänkande längre utan blänkande och tvärstoppiga.

Att jag inte kan lära mig av mina misstag. Jag gjorde samma sak sist jag torkade golven. För mycket att det goda kan ibland vara just för mycket.

Förundersökningsledaren och jag brukar ha uppesittarkväll (läs natt) kvällen innan julafton. Då dricker vi glögg och äter pepparkakor och slår in alla paket och har rimstuga.

Det här med rim tycker jag är viktigt. Inte så att man måste hitta på det ultimata rimmet, som tar mottagaren flera dagars huvudbry att knäcka (man öppnar ju ändå paketet med en gång) men jag vill gärna rimma på ALLA paket. Det brukar ta sin rundeliga tid. Klockan går, man blir tröttare och tröttare och inte blir det bättre av att vi spelar julskivor för fullt. Dels för att det är mysigt och också för att barnen inte ska höra vad vi tasslar om ifall de händelsevis inte har somnat.
Till slut brukar Carolas skönsång dränka varje försök till vettig tanke och vi träder utan återvändo in i nödrimmens pinsamma värld.

I år har jag därför börjat slå in några paket redan idag. Och rimmat.

Nu får ni gissa på paketet till svärföräldrarna:
“När hela familjen samlas till jul
blir det förhoppningsvis extra kul…
…om ingen är ful.”

Ni kan aldrig gissa vad jag har kommit på!
Det slog mig nu för en liten stund sedan bara.

Det är bara en vecka kvar till julafton!

Jag fyller maskin efter maskin med smutstvätt och förundras, ja, häpnar av det uppenbara:

Förundersökningsledaren har ännu inte lärt sig att knäppa knappar, stänga dragkedjor och vränga sina kläder innan han lägger dem i tvättkorgen. Detta enkla som till och med barnen klarar.

SEB har skickat till mig en trycksak där de ber mig gå in på deras hemsida och uppge min e-postadress.
Anledningen är att de vill värna om miljön. De vill alltså på ett mycket mer miljövänligt sätt kunna göra reklam för sina tjänster.

Är det miljövänligt att trycka upp reklam för att be om e-postadresser?
Tror de verkligen att jag går på uppmaningen om att lämna ut min mailadress för att få reklam?
Jag är inte kund hos SEB.
Det känns inte så troligt att jag blir det heller…

Det är bra att vara välförsedd.

Jag plockar ur diskmaskinen och räknar till sju olika vispar i redskapslådan. Fyra ballongvispar, varav två små och två stora och så tre vanliga vispar, två i plast och en i stål.

Fördelningen av köksattiraljer är lite snedvriden tycker jag.
Vad ska jag med så många vispar till?
Jag skulle med glädje byta ut en visp till till exempel en… glassmaskin!

Det är jobbigt med julklappar.

Nu har jag suttit en timme och letat på nätet efter den perfekta klappen.
Med magert resultat.

Förunderökningsledaren fick hjälpa mig att beställa sin klapp häromdagen. Jag är inte så haj på det här med kortbetalning över nätet, så det var kanske tur att jag inte hittade det jag sökte idag…

Det ska visst bli jul häromkring har jag hört.

Lilla Svalan är MYCKET sugen på att julpynta.

Innan det kan pyntas måste det dock städas.
Förundersökningsledaren har kommit på att vi behöver julstäda. Jag är lyckligtvis ingen typisk kvinna så jag brukar inte komma på sådana triviala saker själv.

På söndag ska vi ha julavslutning med Tillväxtgruppen här, vilket gör det ännu mer nödvändigt att städa så att vi kan julpynta.

I kväll började vi städningen.
För att kunna städa måste man plocka undan lite först. Förundersökningsledaren har strukit kläder som jag sorterat in i lådor och garderober. Det var väl egentligen det enda vettiga vi gjort. Sedan har jag fortsatt plocka undan lite ditt och datt och på slutet har jag satt mig och gått igenom en hög gamla tidningar som legat och skräpat på en stol i köket.
Förundersökningsledaren har tömt två pärmar.

Det lite tyngre jobbet med dammvippa och dammsugare sparar vi till senare i veckan.

Mensvärk.
Ont i halsen.
Huvudvärk.

Jag har tillbringat två timmar på jobbet med att skura ur kylskåpet som luktat apa, och slängt kollegornas mat. (En kollega hällde ut min mjölk och sabbade därmed både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika för mig. Förmodligen smakade mjölken illa eftersom den säkerligen tagit åt sig av den mystiska doft som spridit sig som en giftig gas på hela kontoret, och en bra bit ut i korridoren, så antagligen gjorde hon en välgärning.)

Direkt efter jobbet ska jag öva sånger och sedan hinner jag inte hem förrän det är dags att sjunga på Alpha(hanne)avslutningen. Jag hinner alltså inte hem och byta om eller piffa till mig.

Idag har jag varit hos frissan.
Hon pratar för mycket. Och efter varje mening säger hon uppfodrande “Eller hur?”. Det är jättesvårt att inte hålla med, även om man har en avvikande åsikt. Jag har provat att inte svara alls, men hon märker ingenting utan pratar bara vidare.

När man varit hos frissan blir håret inte alltid sådär som man själv skulle vilja ha det. Det kan till exempel se ut som om man fastnat i en storm, eller gått för nära en nedfallen livsfarlig ledning, eller som om man gnuggat hela huvudet med en ballong för att det strax är barnkalas och man vill få ballongerna fastna i taket.
Sådär ser jag ut – som om jag gnuggat ballonger och passerat en ledning och sedan fastnat i en storm.

Men jag hinner inte hem för att gjuta olja på vågorna, eller vax i håret heller för den delen.

På eftermiddagsfikat spillde jag apelsinskvätt på tröjan. Men jag hinner inte hem och byta.

Och under högerarmen har jag ett stort hål. På tröjan alltså. Min sysslingkollega upptäckte det när jag sträckte på mig i kontorsstolen. Och jag hinner inte hem och byta. Kan man laga med häftapparaten tror ni?
Tröjan är blå och jag har en vit t-shirt under så glipar jag det minsta med armen så lär det synas.

Jag ska alltså sjunga, men hes röst, huvudvärk och mensvärk, och med en tröja med hål och fläck och ett hår som står på ända.

Just det, skorna är dammiga och jag hann inte sminka mig i morses heller.

Blä.

Jag är mensvärkstråkig.

Vilken helg jag haft!

Uppskattat bad på fredagen.
McDonald´s-mat på kvällen.

Hotell-lik frukost lördag morgon.
Lek- och Busborgen i Västerås lördag förmiddag.
Barnvänlig lunch som även gick hem hos oss vuxna.
Pepparkaksbak lördag eftermiddag.
Adventsmysig fika med lussebullar och purfärska pepparkakor.
Trivsamt sällskapsspel på eftermiddagen.
Hembakt pizza på lördag kväll till Robinson.

Lika hotell-lik söndagsfrukost.
Adventsgudstjänst med körsång söndag förmiddag.
Färsk lax-middag.
Packning och adjökramar söndag eftermiddag.

Jag körde första biten hem, mellan Västerås och Örebro. Dimman låg tung över E18 och jag koncentrerade mig på att följa efter de röda baklyktorna på framförvarande bil.
Förundersökningsledaren sov bredvid mig i framsätet. Barnen tittade på film i baksätet. Jag hade kontroll…
Jag körde till IKEA i Örebro…

Nu kanske du funderar över hur jag har tid att skriva mitt femte inlägg den här morgonen.

Hemligheten ligger i att tänka. Eller rättare sagt att inte tänka. Om man bara skriver utan att koppla in hjärnan så går det hur fort som helst.

I dag har jag tillbringat 35 minuter inne i badrummet på morgonen. Man kan med rätta tycka att det är både överdrivet och onödigt.
Men jag känner inte så. Större delen av tiden har jag ägnat åt att skriva ner mina drömmar i min personliga dagbok, den som ni inte får läsa. Det ger mig en chans att rensa hjärnan från nattens skräp och klara tanken inför den kommande dagen.

Att jag sedan går raka vägen till köksbordet och sätter mig och bloggar om att jag skrivit, det är rätt onödigt…

Jag tror jag ska strunta i advent i år.
Alltså – tända alla fyra ljusen med en gång.
Det är så grått och trist att alla små knep måste vara tillåtna.

I går kväll, när barnen var lagda och allt var undanstökat, dukade Förundersökningsledaren upp med kex och ost på en bricka framför brasan.
Vi satt där i vår tvåsamhet och tittade in i den falnande glöden och in i varandra. En i sanning värdefull stund.

Sedan kröp vi ner i ett varmt bad och lät massagestrålarna bearbeta ömma muskler innan vi sköna och varma kröp till säng.

Allt hade varit helt perfekt om inte lilla Svalan legat mellan oss i sängen, full av oförmåga att kunna somna. Till slut gick hon i alla fall in till sig, suckandes om att det var för varmt i vår säng.

I eftermiddag har jag fastnat i den farligt roliga scrapparhobbyn.
En av mina vänninor är en riktigt duktig scrappare och jag har suttit i nästan fem timmar inne på hennes kontor och pysslat.

Resultaten kan tyckas lite magert men jag ska inte berätta så mycket om det eftersom det blir julklappar och gå-bort-presenter. En bild kan det dock få bli.

Det är inte säkert det går att lägga upp den ännu för Förundersökningsledaren har möblerat om bland hårddiskarna så jag har inte lyckats plocka upp bilden i Picasa och spara ner den till lagom format.Inte har jag beskurit eller hottat till den heller.

I går kväll var jag på Tupperwareparty. Förrutom att det var väldigt trevligt och mycket gott fika, så upptäckte jag också att jag börjar bli allvarligt intresserad av alla plastpryttlar.

Jag har ett skåp fyllt med dyra burkar hemma. De flesta har jag fått när jag varit värdinna och det är bara ett fåtal jag faktiskt köpt. Jag är inte precis den som känner mig tvingad att köpa något vare sig det är plastparty, klädparty eller ljusparty. (Jag har förresten aldrig varit på ljusparty…)

Hur som helst så har jag nu kommit på att jag skulle tycka det vore ganska kul att själv vara Tupperwareförsäljare. Att få berätta om produkterna och berika människors hem med högkvalitativ plast (och tömma deras plånböcker). Att planera in demonstrationer, skaffa hem demonstrationsmaterial och framför allt få åka hem till folk och fika och ha trevligt.

Just det ja, jag köpte en kavel igår kväll. För 219 kr.

Med risk för att avslöja mitt politiska ointresse måste jag ändå berätta…

Hörde på radion i morses att EU valt, eller om det nu var utsett sin första president.
Han var tysk och hette Rumpböj i efternamn. Det var i alla fall vad de sa på Mix Megapolnyheterna.

Om man för en gångs skull lägger ner en halv minut på att sminka sig innan man går till jobbet, och dessutom använder en glittrig grön kajalpenna, så är det inte särdeles smart att gnugga sig grundligt i ögonen redan efter en timmas arbete.

Resten av dagen blir liksom inte riktigt lika glamorös och tjusig som man tänkt sig.

Nu längtar jag plötslig efter att åka till Ullared med Förundersökningsledaren och köpa julklappar till barna.

Ni har hört talas om sömntåget va! Att man ska gå och lägga sig när man är trött för annars går tröttheten över och det kan dröja ett bra tag innan man kan somna.

Jag har koll på mitt sömntåg. Det avgår med tre timmar mellanrum. Några nätters lapptäckssömnad innan Förundersökningsledarens bror gifte sig har föranlett utforskandet av företeelsen.

Men visste ni att kroppen även har ett annat tåg som det gäller att passa?
Ja, jag vet ju inte hur det är med er, men jag har i alla fall ett bajståg också.

Om jag inte passar på när ändtarmen tillkännager att det är dags för avgång, så kan jag inte prestera förrän långt senare. Och det är inte lång tid jag har på mig. Det räcker med en minuts fördröjning för att det ska vara för sent.

Och här ska ni få ett riktigt välfunnet visdomsord:

“Det ska bajsas i tid, det som mjukt ska bli!”

Lilla Svalan var sur som ättika när hon kom hem från skolan. Hon ville gå på disco men fick inte.

Förundersökningsledaren var inte helt glad i hågen själv. Han har jobbat över några kvällar och var trött, och så ringer jag och berättar att jag jobbar sent.

När jag kom hem kvart i åtta hade mina två citroner neutraliserats något, och ännu bättre blev det när de kom på att de kunde göra trolldeg.

Jag tror faktiskt inte att vi har gjort egen lera någon gång tidigare, men det här blev ovanligt lyckat.
Förundersökningsledaren och lilla Svalan mätte upp mjöl och salt och kokade vatten och olja och karamellfärg.
I receptet stod det att man skulle ha alun också.

Vem i hela fridens namn har alun hemma?

Förundersökningsledaren googlade fram ett recept där man ersatt alun med citronsyra.
Jag gjorde inventering i kryddskåpet och hittade… ingen citronsyra men natriumbensoat. Det ska ju ha ungefär samma effekt. Modern har dessutom lärt mig att man inte behöver använda lika mycket natriumbensoat som citronsyra så det skulle väl bli finfint det här.
Och det var ju inte precis som att de skulle ÄTA degen.

Nu har lilla Svalan och Guldgossen degat i 1½ timma. Ovanligt lyckat som sagt!

Jag staplar in vedklabbar i kaminen, arrangerar dem efter konstens alla regler och stoppar in tidningspapper på rätta stället. Öppnar ytterdörren på glänt för att brasan ska få den rätta mängden syre, och drar eld på en tändsticka.
Lågorna slickar hungrigt i sig pappret och börjar nästan genast ta sig an björkträet. Det är så man startar en brasa.

Jag går vidare ut i köket, häller vatten i vattenkokaren och förbereder ett glas te. När vattnet kokat upp låter jag en tunn stråle rinna ner över tepåsen, för att det varma vattnet ska hinna svalna lite på sin väg ner i glaset. Så låter jag anrättningen stå och dra en stund medan jag går in på kontoret och öppnar mailprogrammet.

Jag besvarar några mail och letar igenom datorn efter ljudfiler jag ska skicka till tenoren i vår kvartett. Han är en skicklig sångare med underbar röst, men inte så bra på att läsa noter. Därför har jag spelat in tenorstämmor åt honom på de sånger vi ska framföra och så kan han öva hemma när han har tid. Det är smidigt och smart. Och nu ska vi snart sjunga sånger vi sjöng för flera år sedan så det är bara för mig att göra en djupdykning i gömmorna och leta upp de gamla filerna igen.

När jag klarat av mitt mailande kommer jag på att jag vill blogga lite, och öppnar Mozilla Firefox. Jag läser först kommentarerna på två tidgare inlägg och gör mig klar att skriva ett nytt.

Då hör jag ett knaster från brasan och påminns om att jag borde titta till den. Vedklabbarna har fallit isär och jag öppnar luckan till kaminen och tar eldgaffeln till hjälp för att raka ihop de glödande kolen, så att de med varandra som stöd kan fortsätta brinna ett tag till.

Medan jag är i närheten av köket går jag och tittar till mitt te. Det har naturligtvis stått och dragit alldeles för länge och är både beskt och avsvalnat vid det här laget.
Suckande är jag på väg till vasken för att hälla ut drycken men ångrar mig och ställer in glaset i micron istället. Jag vrider på timern på två minuter och går bort till köksbordet och läser igenom vad Guldgossen skrivit på sin sista svenskauppgift.

Så här lyder uppgiften:
“En filmproducent kommer till skolan. Hon har från lärarrummet fått höra att du är en kul elev, och vill ha med dig i sin film. Du kommer få 1000 kr om dagen i lön. Hon ber dig skriva några rader om dig själv. Vad skriver du?”

Guldgossen har gett ett ganska överraskande svar. Så här har han skrivit:
“Jag är ingen för er. Jag är en tråkig människa.”

Jag vet att han valt sitt svar med omsorg, för att slippa undan uppgiften så snabbt som möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att beundra honom för modet att våga tänka “outside the box”.
Jag ropar till honom att han ju kan skriva att han har en frisyr som påminner om Björn Gustafssons, och tänder som ser ut som Bärgarn´s i den tecknade filmen Bilar, men han är inte intresserad. Han står för sitt svar.

Nu piper micron. Teet kokar. Naturligtvis har det varit inne för länge. Glaset är brännhet och jag tar på mig en grillvante för att försiktigt kunna lyfta det ur ugnen. Det är svårt att få ett ordentligt grepp med den stora grillvanten och jag är nära att tippa ut glaset, men så får jag styr på det hela och bär med mig min efterlängtade värmardryck till kontoret.

Där slår jag mig ner framför datorn och skriver dagens första blogginlägg.

Jag är tillbaka i vardagen igen.
Jo, jag vet, det är lördag… Men en lördag i Sverige är mer vardag än en torsdag i Italien.

Vad gör man en vardag? Jo, man tvättar.
Jag hänger just upp en ljus 40-tvätt, och upptäcker till min förskräckelse att jag har lyckats tvätta båda mina pyjamasbyxor i samma tvätt. Mina båda ENDA pyjamas byxor.

Nu kommer jag frysa benen av mig i natt!

Vill ni veta något konstigt, en anmärkningsvärd upptäckt som jag gjort!

Jag brukar ha ganska mycket snorbusar, men medan jag var i Italien hade jag knappt en enda.

Och nu, efter att ha varit hemma i bara sex timmar, har de återigen flyttat in under mina näsvingars beskydd.

Är inte det märkligt så säg…