Zäta

När vi strosade trottoaren fram i Milano i förrgår hamnade vi plötsligt mitt i en TV-inspelning. En propert klädd medelålders man med flint, pipskägg och tweedkavaj gick över en väg med spårvagnsskenor, en bit från övergångsstället där vi laglydiga svenskar stod och väntade på grön gubbe. Efter en liten stund gick han över igen, och sen igen. En bit bort stod ett kamerateam och filmade och vi utgjorde plötsligt bakgrunden till ett italienskt nyhetsinslag.

Vilket påminner mig om första gången vi var i Italien. Min syster arbetar på en internationell förskola i den fantastiskt vackra staden Como, vid Comosjön (där George Cloony äger ett slott på en egen ö). När vi var i Como passade vi på att ta den vajerdragna bergbanan upp till en liten by som klängde på berget ovanför staden. Banan är ganska lång och det är en liten tågvagn som går upp och en liten tågvagn som går ner. På mitten kan de mötas för bara där är det dubbla spår. När vi varit uppe i den lilla byn och promenerat ett tag och kände att det var dags att åka ner igen så fick vi snällt vänta. Det var nämligen filminspelning. En av de mest berömda italienska skådespelarna spelade in en scen i den pittoreska tågvagnen och det var omtagning efter omtagning där vagnen först hissades ner en liten bit, sen låtsades åka upp och skådespelaren klev ur och framsade någon replik.
För oss gjorde det inte så mycket att vi fick vänta. Vi hade ju hela dagen på oss. Det var mer synd om en tjej vi kom i samspråk med. Hon bodde där uppe på berget och var på väg till sitt eftermiddagsjobb. Nu blev hon rejält försenad och hon var inte säker på att chefen skulle gå på hennes ursäkt att hon fastnat i en filminspelning.

Vilket påminner mej om när maken och jag var i London. Det var många år sen. Vi besåg bland annat Buckingham Palace. Där var väldig uppståndelse med massor av folk, hästdragna öppna droskor och en jättelång marchorkester. Inte visste vi att det var så tjusigt kring slottet att man ordnade dylika påhitt för hågade turister. När den värsta uppståndelsen lagt sig och det mesta folket skingrats kom en reporter fram till maken och ville intervjua honom om hans känslor inför det franska stadsbesöket. -But I´m not french, förklarade maken. -It doesn´t matter. What do you feel as an englishmen about the french primeministers visit in your lovely country? -I´m no englishmen either, I´m from Sweden.
Då surna reporter till och tyckte att maken väl kunde sagt det redan från början så han sluppit ödsla dyrbar tid. De flesta presumtiva intervjuobjekten hade ju hunnit försvinna under tiden.

Vilket påminner mej om något som hände den dagen bombattacken mot Londons tunnelbana ägde rum för några år sedan. Sent på kvällen ringde min mobil och en upphetsad man påstod sig ringa från Aftonbladet och söka Niclas Zettervall.
-Ja, det är min man, han är här.
-Oj, hur mår han förresten, är han okej?
-Ja…
-Är ni kvar i London, kan jag intervjua honom.
I tidningarna dagen därpå läste vi att en (annan!) svensk Niclas Zettervall var ögonvittne till dramat i tunnelbanan.

Jag stod i tvättstugan och tog hand om sonens gympakläder när han kom hem. Jag hörde honom köra in bilen i garaget, stänga bildörren efter sig och kliva de få stegen över betonggolvet. Just då var jag mer nervös än inför Italienresan. Vad skulle han säga? Tänk om han tyckte att jag förstört mitt hår! Visst, det växer ut, men det tar ju ett tag. Tänk om han inte skulle kunna titta på mej utan att skratta, eller tycka att jag är så ful att han inte ens vill titta.

Han öppnade dörren till tvättstugan och sa hej. Jag såg förvåningen och chocken i hans ansikte. Han frågade inte: -Vad har du gjort! eller -Har du klippt dej! Han är för smart för att haspla ur sig något som ändå är rätt uppenbart. Just nu kommer jag inte ihåg vad han sa till en början. Han erkände i alla fall att han blev lite chockad.

Nu har det gått fem timmar sedan han såg sin nya fru och nu vet jag att han gillar det han ser.

Tack och lov!

Nu har jag varit hos frisören. Jag framkastade mina idéer och hon hade två förslag. Ett som innebar kort nacke och mer kvar på toppen och ett som var tvärt om. Jag fattade inte riktigt vad hon menade så jag lät henne bestämma och nu sitter jag här med bar nacke och lång snelugg på ena kinden och lite kortare på andra.

Öronen syns bra så jag får väl snart gå och ta hål. Om jag vågar. Jag hade annars tänkt vänta tills min femåriga dotter blivit gammal nog att börja tjata om hål i öronen. Då kunde vi gått tillsammans, så jag haft någon att hålla i handen.

Jag kom just på att min man nog gillar tjejjer med långt hår…

Om en stund ska jag gå och klippa mej. Eller nej, jag ska bli klippt. Förra gången jag blev klippt klippte jag mej. Själv, alltså. Jag tyckte det blev rätt bra men min man har lite försynt påpekat att jag nog borde ha råd att gå till en frisör, och jämna till lite i alla fall…

Som “straff” för att han inte uppskattar min frisyr har jag tänkt att göra en radikal förändring. Jag tänkte att allt hår nedanför öronen ska väck och kvar blir ett rufsig burr uppe på toppen. Problemet är bara att jag nog inte passar i den frisyren med hänsyn tagen till min ansiktsform.

Ett alternativ är att klippa en tantfrisyr. Jag är ju ändå tant enligt tidigare konstaterande (hejsan vad jag frös i Italien förresten). Då har jag tänkt att bara klippa upp på sidorna och låta längden vara kvar i nacken.

Känner jag mej rätt så blir det väl förmodligen så att jag bara jämnar till den nuvarande frisyren lite, som maken önskade.

Jag lovar att rapportera resultat efter lunch.

Vid lunchtid igår landade vi på Säves lilla flygplats utanför Göteborg. Sverige log soligt och välkomnande mot oss. Det var till och med varmare här hemma än i Italien.
Och så klar och hög luft! I Italien strilar solen igenom luften på ett “utländskt” sätt som känns exotiskt och varmt när man kommer dit men när jag nu såg samma sol utan tunna slöjor av dis förstår jag plötsligt vad mycket luftföroreningar vi slipper här hemma, än så länge.

Vi har haft en bra resa med många roliga upplevelser. Jag tror maken hade det bäst. På lördagen åkte han slalom i Schweiz (jag måste snart lära mig stava) tillsammans med svågern och två av hans vänner. De hade en fantastisk dag högt uppe bland Alperna. Strålande sol, underbart före, lite folk och långa backar. Han vann dessutom deras lilla speed-tävling, förmodligen för att han var tyngre än sina spinkiga löparmotståndare.

Fler glimtar från resan utlovas så småningom.

När jag lämnade av dottern på dagis i morses var hon full av berättelser. Det viktigaste var att hon ätit kanin, sett skelett i en stor kyrkan och träffat en farbror (min systers svärfar) som pussades hela tiden. Och han missade munnen nästan jämt!!!