Hurra!
Mina barn har hittat min klocka. Den har varit borta i minst en månad och jag har faktiskt varit lite ledsen för det. Jag fick klockan av min man efter att dottern fötts, som en “tack för att du skötte födandet”-present och därmed har den förskaffat sig ett ganska högt affektionsvärde.
Jag har letat överallt. I kyrkan, på Korpen, på jobbet, i alla mina fickor och (nästan) överallt hemma, men utan framgång.
Nu hittade barnen klockan under soffbordet, bland sina ritpapper.
Troligaste scenariot är nog att jag tagit av den och lagt den på bordet men att den sedan städats undan ihop med alla papper och hamnat på hyllan under glasbordet. Med tanke på min passion för städning hade det nog dröjt länge innan jag själv hittat den.