Zäta

Fick “Vi i Villa” i brevlådan idag. En artikel handlade om mördarsniglar.
Så vid middagsbordet pratade vi sniglar. Enda sättet att bli av med dem är att plocka och döda.
Vi hade några stycken i vår trädgård för första gången i fjol. Jag plockade dem med en stekpincett och samlade dem i en kåsa och sen hällde jag kokande vatten över dem för att få död på äggen också. Jag litar inte riktigt på att man kan utrota de små liven bara genom att klippa huvvet av dem. Jag ville inte ha liken drällande i trädgården heller.

Dottern (5 år) hade nu ett nytt förslag på utrotningsmetod när vi satt och åt.
-Man blandar gräs, jord, vatten och … pannkakssmet…

Och där avbröt vi snigeldiskussionen och pratade om något matnyttigare.

På lårets insida finns en lång smal muskel som heter Gracilis.

De som kan gå ner i spagat, som tex Susanne Lanefelt gjorde i Let´s Dance, har förmodligen en extraordinärt utflexad Gracilis.

Efter träningspasset i onsdags känner jag att jag har en JÄTTEKORT muskel på insidan av låret. Den tar liksom emot när jag går. Och jag känner mig allt annat är graciös.

Nu är det ju fredag, och fredag betyder baddag i vår familj, så ikväll får jag i alla fall chans att sätta både lår och armar i rörelse.
Fredagar i badhuset innebär också att man får chans att träffa andra barnfamiljer, prata lite, och skämmas för den stora dallermagen.

Nu har glasögonproverna kommit med posten. Har ni tur kanske jag kan muta maken till att ta några kort så kan ni hjälpa mej att välja vilka som passar bäst.
Återkommer om det i så fall.

Mums i magen!

I morses knivade jag snabbt ihop en lunchsallad av rester från påskbuffén. Det blev ruccola, paprika, rädisor och gurka. Men vad skulle jag ha som protein-källa (eller pruttoin som mina barn envisas med att säga)? Det enda som fanns till buds var tonfisk och det var jag inte sugen på. Jag hällde på en näve solrosfrön i stället.

När jag kom till jobbet kom jag tänka på kesoburken som står i kylskåpet, och fetaosten… utmärkt pruttoin, men hemma!

Nu är jag i alla fall mätt och nöjd. Två av mina allra mest generösa kollegor var och hämtade kinamat på lunchen och har låtit mig smaka på godsakerna.

Tack för det!

Äntligen en hel natts sömn. Känns som första gången på länge.

Igår natt vaknade jag bara en gång, så jag har börjat trappa ner!
Då hörde jag dotterns rop vid två-tiden.
-Mamma, kom!
-Vad är det snuttan?
-Nu saknar jag inte tutten längre.

Ni som orkat läsa mina tidigare inlägg vet att dottern gav nappen till tomten för några år sen, och saknat den ända sen dess. Men nu är det alltså slut med det, och det meddelar hon klockan två på natten!
Vi får väl se hur länge det varar…

I natt har i alla fall alla barn sovit, och jag också. Konstigt att jag ändå är trött.