Jag är rädd för getingar.
Man skulle nog till och med utan överdrift kunna påstå att jag har fobi för getingar. Kommer det en geting i närheten skriker jag och springer min väg.
På den tiden jag var tjock och lat (jag är fortfarande lat men inte lika tjock) var en geting i princip det enda som kunde sätta fart på mig, och då sprang jag som en hind över stock och sten för att komma undan faran, livsfaran.
Min make har sett för mycket på TV. Han har tex sett ett program där man botar fobier genom att låta det skräckslagna offret stirra fasan i ansiktet. Det betyder i vårt fall att han har “morahôllt” mej när getingen eller ännu värre, getingarna kommit flygande. I sådana stunder har jag allvarligt övervägt skiljsmässa. Och därefter konstaterat att det nog är det som definierar min fobi. Jag är inte bara rädd, jag är oresonligt vettskrämd.
Nu har jag barn. Det är inte pedagogiskt att skrika och springa för getingar när man har barn. Så numera nöjer jag mej med att springa.
Jag har försökt att morska till mej. Jag har till och med införskaffat två sånna där små tennisracketar med ström som man ska kunna slå getingar med och på så sätt göra processen kort.
Jag kan meddela att getingar inte alls är lika lätta att ta kål på som tex flugor och annat flygfä. Getingarna kryper ihop. Vingarna bränns av, men de envisas med att leva vidare. De kan till och med krypa på golvet, utan vingar, och hota mej med sina skräckinjagande ränder och lömska uppsyn.
Bin får automatiskt dödsstraff om de sticker någon. Så fort gadden är borta dör de en förmodligen plågsam död. Getingar har ingen sådan medfödd talang. De kan stickas flera gånger utan att tappa gadden och även om de blir av med den surrar de ilsket vidare och skrämmer slag på oss räddhågsna.
En gång när jag satt på toa hemma i mitt barndomshem och “skötte magen” kände jag något som liksom sakta kröp fram utmed mitt bara lår. Jag trodde nog mest det var en nervryckning men när jag strök mej över låret surrade en geting upp. PANIK!
Det kan vara lite opraktiskt att ha getingfobi. Särskilt på sommaren.
För några år sen var det sommar, även i regniga Sverige, och en icket ont anande geting hade lyckats förrirra sig in på mitt jobb. Jag satt som vanligt och pratade i telefon med någon jag försökte boka besök hos.
Rätt som det var kom getingen helt oanonnserad flygande mot mej. Jag hade inte sett den tidigare (i så fall hade jag genast bett någon mera orädd person döda den). Jag skrek rakt ut. Rakt ut betydde tyvärr i det här fallet rakt in i örat på den jag talade med. Jag kan prestera ganska bra röstresurser när det behövs. Nu tyckte jag det behövdes.
Jag är säker på att jag gett en oskyldig människa tinnitus.
Min getingfobi är inte ogrundad.
När jag var liten, kanske fem-sex år, var jag med min mamma och min äldre kusin uppe på höskullen. De höll på att rensa bort allt gammal hö för att bereda plats för årets skörd. Någon av dem råkade då sticka tjugan i ett rejält jordgetingbo. Jag fick kanske fem-sex stick under den tid det tog min raska mamma att få ner mej för stegen. Mamma och kusinen fick säkert fler.
Jag blev naturligtvis baddad med Salubrin och ompysslad en liten stund men sedan hände det hemska.
Mamma och kusinen gick TILLBAKA upp på höloftet och jobbade klart. Jag låg i min säng inne i huset och kunde bara tänka på mamma däruppe bland alla aggresiva getingar och varje litet flugsurr fick mej att dra täcket över huvudet och hyperventilera.
Jag blir nästan lite svettig, bara jag tänker på det. Just känslan jag hade när mamma sa att:
-Nej, nu måste vi gå tillbaka och bli klara!
Och jag blev lämnad ensam med min vakna mardröm och tanken på mamma bland getingarna.
Nej, tacka vet jag spindlar. De gör inte en fluga förnär.
Spindlar är trevliga, sociala, nyttiga djur. Det finns ju till och med de som har spindlar som husdjur. Kanske visserligen att gå till överdrift enligt min åsikt, men ändå, det bevisar deras egenvärde.
Jag har förresten också spindlar som husdjur. Ser jag en spindel inne brukar jag låta den vara ifred. Har jag tur letar den sig upp till sovrummet och käkar upp myggen som brukar fläkta in genom det öppna fönstret på sommaren.
Den här spindeln fick dock en enkel biljett till de sälla jaktmarkerna av maken, som hittade och fotade den i vasken. Kanske var det förståndigt för jag vet inte om jag hade uppskattat ett sovrumsbesök av honom, eller henne. Kolla in palpellerna, eller vad det nu är man kallar de där små gripkäkarna som liksom visar entrén till spindelmunnen.
Enda gången jag haft en “close encouter” med en spindel blev vi båda lika överrumplade.
Min far skulle vitkalka laggårdsväggarna inne i laggård i Raggegården. Innan han kunde skrida till verket måste dock väggarna sopas rena från damm, smuts och spindelväv. I en gammal laggård bor det drôsvis med spindlar. Det är rena julbordet med alla flugor som ju uppskattar kodynga som bostad, mat och barnkammare.
I vanliga fall låter vi spindelväven vara ifred eftersom den är lika effektiv som ett flugpapper men nu var den tvungen att ge vika för vår städiver. Tanken var att jag skulle gå runt med en sopkvast och sopa ner all väv. Men jag var inte så gammal och lite för kort för att nå upp i taket så min påhittiga pappa plockade fram högtrycksluften och ett behändigt litet munstycke och så kunde jag blåsa ner alla sega gamla spindelnät.
Ner från taket drôsade förrutom spindelväv också massa damm och småskräp och för att jag inte skulle bli hellortig tog jag på mig overall, handskar och en rejäl skarlett. Pappa envisades också med att jag skulle ha andningsskydd och skyddsglasögon (ungefär sådana man har när man dyker, tättslutande saker). Det var utrustning pappa använde när han tröskade med gamla tröskan, som inte hade någon förarhytt. Grejjerna var alltså lite för stora, men bättre stort än inget alls.
Jag skred till verket. Det var riktigt kul att “damma” med högtrycksluften. Det gick fort och lätt och från taket trillade allt ner.
Allt ja, även spindlarna.
Har du sett en välgödd laggårdsspindel nån gång? De är inte som den söta lilla varelsen på kortet här ovan, utan helsvarta, stora kryp. De sitter oftast stilla och väntar på sitt byte, men nu vet jag att de kan få bra fart på sina långa ben också.
En av de största exemplaren hade oturen att trilla ner innanför mina skyddsglasögon som beroende på sin väl tilltagna storlek lämnat en lagom glipa uppe vid pannan. Nu sprang den stackar spindeln vettskrämt omkring innanför glasen, i mitt ansikte. Jag måste erkänna att jag sprang lite jag också. När jag lugnat mej tog det en stund att få av handskar och huvudbonad så att vi kunde befria oss från varann.
Men jag föredrar ändå spindlar framför getingar.
Och snart är det vår och det börjar surra ute…
