Zäta

En gammal arbetskamrat till mig (han är inte gammal, men det var länge sen vi jobbade ihop) berättade en gång i tiden att dotterns dagisfröken dött. Dottern var gravallvarlig när hon kom hem och meddelade dödsbudet. På frågan varför fröken dött var svaret:
-Hon fick kassler!

Om det är någon som inte har tillräcklig fantasi för att tolka ett dylikt sjukdomstillstånd kan jag meddela att dagisfröknen dog av cancer.

Min dotters bästa kompis har varit sjuk och borta från dagis ett tag. Dottern har varit otröstlig av längtan och saknad ibland och vi har hört att kompisen ligger på sjukhus. Dagispersonalen får naturligtvis inte säga varför hon är sjuk och vi vuxna har också varit oroliga att det ska vara något allvarligt.

Så därför var vår lättnad stor (så stor att jag nästan grät en skvätt) när dottern idag kom hem från dagis och meddelade att hon råkat höra fröknarna säga att kompisen kanske skulle hälsa på på dagis i morgon. Maken frågade om dottern visste vad det var för fel på kompisen.
-Ja, hon har halsfluff!

Okej, jag grät inte bara av lättnad, det var skratt-tårar också.

Det gick bra med sången igår.

Jag var ju lite förkyld men det var det nog ingen som märkte.
Jag fick till och med applåder, och det värmde hjärtat och underblåste stoltheten.

Maken spelade gitarrsolo. Det blev rätt häftigt.

Min mor prenumererar på Hemmets Journal, eller om hon “ärver” dem av sin svägerska.
Hur som helst var jag hemma hos modern igår och satt då och ögnade igenom senaste numret av denna fina tidning. Bland annat hittade jag ett användbart tips.

Det var en kvinna som skrev att hennes make, som var tysk till ursprunget, alltid tog på sig en tjock mössa inför natten om han var på väg att bli förkyld eller få influensa. Hon hade alltid skrattat åt honom men så till sist provat själv, och då blivit kurerad med en gång.

Eftersom jag själv känner att jag är på väg att bli lite småförkyld så drog jag på mej den rejälaste mössan jag har när jag gick till sängs igår kväll.
Maken skrattade naturligtvis men jag förklarade anledningen. Han fortsatte att skratta.

Eftersom jag sover med T-shirt, långbenta pyjamasbyxor och tjocka sockar, så blev det rätt varmt med mössa också. Till slut var jag tvungen att ta av den en stund.
Den kliande mej i pannan också, och öronen kom liksom i kläm när mösskanten tryckte på.

Men skam den som ger sig, så fort jag kylt ner mej lite, som till exempel de gånger jag var uppe och hjälpte dottern att få på sig täcket igen (hände två gånger i natt), så tog jag på mössan igen.

Och i morses var jag….

…fortfarande lika snuvig.
I natt tror jag att jag ska vira en halsduk runt halsen också!