Zäta

Det gick ju bra. Gossen funkar fint i klassen och presterar som han ska.

Vi har satt upp ett nytt mål. Lärarinnan sätter alltid upp ett mål vid varje utvecklingssamtal och lärare, elev och förälder skriver under målet. Förra gången gällde det att prata mer i klassen (tänk er det som mål va!) och den här gången bestämde vi att han ska försöka utveckla sin fantasi och skriva mer.

Alldeles strax ska jag åka till sonens skola för utvecklingssamtal.

Jag vet inte riktigt varför men jag blir alltid lite olustig till mods inför utvecklingssamtalen. Kanske är det minnet av känslan när man själv gick i skolan och skulle få sin dom. Duger jag som jag är, vad behöver förbättras, vad klarar jag inte av?

Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle på högstadiet då min klassföreståndare inte tyckte att jag levde upp till standarden riktigt. Jag tror det gällde samhällskunskap och det var något prov som inte gått så bra. Jag ursäktade mig med att det inte var jag som var dålig utan mina klasskamrater som var extra bra. En ganska platt fallande ursäkt, om jag minns rätt.

Eller är jag orolig för vilket utlåtande som kommer fällas om mitt barn. Det är ännu värre. Själv kan jag alltid verbalt klara mig undan, åtminstone inför mig själv, men min son… Han är viktigare än allt annat. Han och dottern. Jag vill att de ska få en så bra start som möjligt i livet och enligt mitt sätt att se innebär en bra start så mycket självförtroende att de så småningom kan stå på egna ben.

Nu måste jag åka.

Dottern har upptäckt ÖGONEN.

Jag kommer ihåg hur rädd jag själv var när jag var liten. Det var jobbigt att gå och tvätta händerna. Ibland vågade jag inte ens gå på toa själv för jag visste att ögonen väntade på mig i vasken. De dök upp så fort jag spolade vatten i handfatet och de stirrade, stirrade och blinkade oupphörligen. Jag visste att jag skulle väcka dem till liv varje gång jag lät vattnet rinna och jag var rädd. Var kom de ifrån? Vad ville de mig? Vad var det för djur som bodde i avloppet? Det såg ut som fiskögon, tillhörande en ganska stor fisk, som inte borde få plats i det lilla röret.
De vuxna förstod aldrig vad jag pratade om när jag försökte uttrycka min rädsla.

Men när dottern en dag förskrämt ropade till innan hon skulle kliva in i duschen, visste jag direkt vad hon menade.
-Mamma, det är en massa ögon här. Jag vill inte duscha!

Det kändes så bra att kunna förklara att ögonen inte är ögon utan droppar som man ser uppifrån. Och min dotter förstod! Nu är hon inte rädd längre. Jag är stolt. Evolutionen fungerar, min avkomma är intelligentare än jag själv.

Nu ska jag skriva lite mer om piloten, han som gick förbi så olägligt igår.

Piloten jobbar på Såtenäs. Han är alltså ingen vanlig liten pilot utan stridspilot. Grabben flyger JAS på vardagarna. G-krafter, välsittande flygoverall, simulerade combats, muskler, vrålande motorer. Ni kan föreställa er min idealiserade bild…

Pilotgrannen har också varit med som expertkommentator i ett avsnitt av Filmkrönikan. Programmet botaniserade bland olika stridsflygsfilmer eller vad man nu vill kalla genren. (Det här kanske är en fråga för killen som i sin blogg kallar sig Skärgårdsdoktorn. Han recenserar ofta filmer.)

Pilotgrannen är inte bara good-looking. Han är ruskigt trevlig också. Han har också begåvats med en tillmötesgående fru, två välartade barn och ett vackert hem med inbjudande trädgård.

Nu ska jag inte skriva mer om piloten, han som gick förbi så olägligt igår.