Utan att avslöja allt för mycket för min mor och svärmor, så vill jag ändå berätta att jag var på torget för att inhandla en morsdagspresent. Omtänktsam som jag är så ringde jag maken och frågade om han ville att jag skulle passa på att köpa något till hans mamma också.

-Kan du väl göra om du vill.
-Vad ska jag köpa då?
-Det vet väl inte jag, du får väl hitta på nåt!
-Hur mycket ska jag köpa för då?
-Men köp nåt bara, jag vet väl inte vad det kostar, det är ju du som är där!
-Men vill du att det ska kosta 50,100 eller 150 kronor?
-Men bestäm själv, du kan väl ta egna beslut, det klarar du väl av!

Jag kanske överdrev lite nu, och jag ser att det ser mycket värre ut i skrift än det var i örat, men jag hade faktiskt bara tänkt att var snäll och förväntade mig inte direkt ett sådant bemötande.

Jag har i alla fall köpt något till både modern och svärmodern. Hon ska ju inte behöva lida för att hennes son är stressad när jag ringer och “tjatar”.