Zäta

Dottern är mycket förtjust i katter. Ändå sedan hon var liten har hon jagat de stackars liven hemma hos mormor och morfar. Hon klappar, bär, och när hon var liten drog hon dem i svansen. Här är en liten bildkavalkad från förra gången vi var på besök.-Jaadå mamma, jag ska vara försiktig.I väntan på att katterna kommer fram.Mamma katt förmanar minstingen:-Riv inte den där tösen för mycket nu…-Kolla mamma, han klättar på mig!-Nu håller jag väl försiktigt!Mormor är beredd med assisterande händer.Kattungen har lite problem med ena ögat.Katt på väg.

Idag var det svettigare än vanligt på Friskis och Svettis. Vi var bara sju personer på passet, inclusive ledaren och jag tror att vi alla kände att vi hade ögonen på oss lite extra och gav därför mer än vi brukar i rörelserna. En tjejj var till och med tvungen att gå och sätta sig en liten stund under sista konditionsdelen för hon satsade för mycket. (Det var inte jag…)

Satt bänkad för morgonmöte bland kollegorna.

En av kollegorna säger:
-Usch, jag börjar bli nervös.

Jag frågar deltagande:
-Ojdå, varför är du nervös.?

-För matchen i kväll!

Chans för mig att spela intresserad:
-Jaha, vad är det för match då?

-Fotboll så klart!

Jag som trodde kollegan inte spelade fotboll längre:
-Jaha, spelar du fortfarande?

Allmänna suckar och dissningar.
Jag är helt enkelt fruktansvärt sportointresserad. Jag hade inte koll på att Sverige spelar sin första match ikväll. Är det EM eller VM förresten?

Tog en promenad i friska luften på lunchen. Det var väldigt mycket frisk luft ute idag. Vinden blåste runt håret så jag till slut kände mig nödgad att införskaffa två krokodilklämmor och få lite fason på burret igen.

Det är lite fasinerande med vind. Det kan, som idag, blåsa jättemycket nere på backen, men molntussarna lite högra upp, står still. Vinden rör sig i lager. Jag hade hellre sett att det blåst däruppe och var lite mer stiltje här nere.

När jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha köpt allergitabletter på Apoteket, hamnade jag bakom två killar som högt och livligt diskuterade helgens monsterfylla. De var mycket nöjda. Hade haft jätteroligt. Kom inte ihåg ett skvatt.

Den ene killen bar en svart luvtröja med ett ruskigt tryck på baksidan. Trots att jag följde efter dem ett tag hade jag lite svårt att avgöra exakt vad bilden föreställde. Min bästa gissning var en stor, fet spindel som just ryckt ut hjärtat ur en senig naken man som kraftigt blödande var på väg att segna ner framför den triumferande jätteåttabeningen.
Nedanför tröjan hade killen svarta jeans, hophållna av ett stilenligt brett nitbälte. Mellan bälte och tröja mer än skymtade rödblommiga boxerkalsipper. Jag tycker jag har börjat vänja mig vid det där med att man visar halva stjärten. Den här killens klädsel visade dock mer än halva. Jag såg rakt mellan benen ut på andra sidan grenen. På något mystiskt sätt lyckades grabben hålla uppe byxorna trots att hela rumprundningen framträdde i synlig dager.

Jag vågar inte hävda att jag är fördomsfri, men jag brukar inte bry mig så mycket om vad folk har på sig, eller inte… Däremot uppskattar jag när man håller stilen. Punkare som är helt igenom punkar, eller hårdrockare, eller nudister, eller vad det än vara månde.

Den här killen hade två attribut som bröt mot hans annars genomtänkta outfit. Den ena var de rödblommiga kalsongerna. Det andra var en glasspinne som han höll i handen. Jag kunde ha accepterat en lakritspuck, men inte en FÄRGGLAD SNURRAD ISGLASS.

Vid några tillfällen i mitt liv har jag känt mig nödgad att kontakta polis.
Senaste gången var när maken inte kom hem i tid. Han har börjat cykla ner på stan till samåkningsgängets mötesplats och den aktuella dagen visste jag att han skulle komma lite senare, men jag hade tagit fel på en timma. Orolig gick jag och vankade av och an där hemma och kunde inte förstå varför han inte dök upp. Naturligtvis svarade det inte på mobilen heller.

Till slut ringde jag polisen och blev kopplad till ledningscentralen i Göteborg. Jag förhörde mig om det hade inträffat några cykelolyckor i Lidköping de senaste timmarna, men det hade det inte. Den unge polisen som svarade försökte lugna mig med att maken förmodligen bara tagit en omväg hem, kanske stannat för att köpa glass innan han skulle hem och ta hand om mig. Polismannen var faktiskt rent av lite flirtig.
Innan jag hann tacka och lägga på hörde jag hur maken kom innanför dörren. Jag sa dock inget till polisen, tyckte det var allt för pinsamt.

En annan gång har jag ringt och stöldanmält min cykel. Jag ägde en grönmetallic gammal skraltig sak som jag använde för att ta mig från torget i Lidköping till arbetsplatsen ute i Tofta. En morgon var den borta. Den återfanns aldrig.

Jag har även anmält en annan, mycket kärare ägodels, bortavaro. Jag vet dock inte om den stulits eller om jag bara tappat bort den. Den här ägodelen hade varit min i många år och jag hade ärvt den av min pappa. Den var en militärhalsduk. En sån som motorcykelknuttarna brukar använda, och militären naturligtvis. Perfekt storlek och mycket bekväm efter många års flitigt användande.
Den gången skrattade polisen åt mig och sa att de nog inte kunde ta den anmälan på allt för stort allvar, men att de naturligtvis skulle höra av sig om den dök upp.

Mitt första samröre med polisen gällde en brevlåda.
För cirka 15-16 år sedan hade jag ett extraknäck som intervjuare. Jag fick hemsänt tjocka luntor med frågor och intervjuade sedan utvalda personer i min omgivning utefter kön och ålder. Svaren skickade jag in till företaget och sedan fick jag betalt när de gåtts igenom. Det var alltid viktigt att skicka in svaren i tid.

Vid ett tillfälle hade jag varit ute i sista sekund. Svaren skulle vara företaget tillhanda på måndagen och jag la dem på brevlådan på fredagen. I normala fall borde detta inte inneburit några problem, men just den här fredagen var det midsommarafton. När jag kom hem efter att ha lagt det tjocka kuvertet på lådan började jag oroa mig för att tömningen inte skulle ske förrän på måndagen. Jag gick tillbaka till brevlådan och såg min farhåga besannas. Vad skulle jag göra nu? I kuvertet låg 20 intervjuer, som jag slitit hårt för att få till, och som inte skulle ge någon cash ifall de inte kom fram i tid. Ett hårt slag för en låginkomsttagare!

Jag såg mig noga omkring. Visst fanns det personer runt omkring, hela Lundsbrunn bubblade av midsommarfirare, men det var ingen som verkade notera just mig. Försiktigt försökte jag lirka upp brevlådan, men den visade sig vara tämligen ibrottssäker.

Det fanns bara en sak att göra. Jag gick hem igen och ringde posten och frågade om de kunde låsa upp lådan åt mig så att jag fick ta mitt brev och lägga det på en låda i Götene som skulle tömmas trots att det var midsommarafton. Svaret var nekande. Posten tillhandahöll inte sådana tjänster.

Då ringde jag polisen. Trots hård övertalning från min sida vägrade de att dyrka upp låset till en brevlåda. De gick inte heller med på mitt desperata förslag att spränga upp lådan!