Zäta

Maken kollade lite i klädkammaren häromdagen.
Han hittade 17 (!) tygkassar.

Jag undrar varför vi alltid köper papperskassar när vi är på Willys.

Dottern har varit och lekt hos en kompis.
Hon är lite uppskruvad när jag hämtar henne. Efter en stund får jag veta varför.

Hennes kamrat har berättat om sin farbror Götene.
En gång satt farbror Götene helt stilla så länge att en fågel kom och åt upp honom. Det blev bara skelettet kvar.
Nu är dottern lite rädd för fåglar.

Jag vet inte riktigt vad som är roligast. Om det är att dottern tror att farbrorn heter Götene, eller att EN fågel skulle orka vräka i sig en hel farbror, eller om det är att farbror Götene kunde sitta så stilla som krävdes för att inte skrämma fågeln medan den åt upp honom.

Jag kan inte bedöma om det är dottern som har missuppfattat något, eller hennes kamrat. Förmodligen och mest troligt både och.

Vill ni läsa nåt riktigt kul!

Surfa in på den här bloggen. Den här killen hör till dem jag försöker besöka varje dag:

http://skargardsdoktorn.blogg.se/2008/june/utkast-imorse-var.html

På väg hem från McDonald´s.

Möter en bil jag inte känner igen. Men mannen lyfter handen till hälsning.
Jag hälsar tillbaka.
Jag kommer närmare. Känner inte igen mannen.
Inser att han inte har hälsat. Han petar näsan.

Den här gången var det inte jag som gjorde bort mig.

Helt perfekt!

Jag var i god tid till skolavslutningen. Kände mig som världens bästa mamma när jag stolt spatserade ner mot sjön. På ena axeln hängde tygkassen med fika i form av hembakta bullar, köpekex och Festis. På andra axeln hängde kameraväskan. På tredje axeln… nej, i händerna bar jag våra stolar. Jag var sååå förberedd.

Solen sken, en lätt bris drog in från Vänern och fläktade gôtt upp i backen där alla förväntansfulla föräldrar, syskon och annan släkt började breda ut sig på filtar och stolar. Ur högtalarna strömmade stämningshöjande sommarmusik och dämpade ljuden från skolans eget band som håll på att stämma instrumenten. Jag tog plats långt fram. Efter de två tidigare åren har jag hunnit lära mig att man måste sitta på första parkett för att se någonting av de små liven.

Jag var nöjd över att inte ha släpat mig dottern. Det räckte med första året. Hon var mest i vägen. Orkade inte gå tillräckligt fort, klagade över värmen, tröttnade under sångerna och talet och till råga på allt snubblade hon och skrapade knät så att jag fick sitta och trösta henne istället för att njuta av sonens första skolavslutning.
Dessutom tror jag att sonen tycker det är bättre att själv få rå om mig för en stund.
Och först och främst – dottern har det bättre på dagis än att fjanta runt med mig och ha tråkigt.

Avslutningen började.
Nerför den branta backen tågade alla klasser, från förskoleklassen upp till nian, två klasser av varje årskull. Först gick fanbäraren och några duktiga fiolspelare anförde också tåget. Högt uppe på krönet skymtade jag sonen, och kände att jag plötsligt fick tårar i ögonen. Allt var så somrigt och härligt och perfekt. Lite sentimental blev jag också.

Barnen sjöng så det skallrade mellan bokträden. “Du gamla du fria”, “Solen är skön, solen är toppen”, “Här kommer kung av sand” och “Ingen klocka ringer mer”. Tio blockflöjtsspelande töser gjorde sitt bästa för att ge oss sina ostämda toner. Fyra killar från högstadiet spelade diggbar hårdrock. En cool lärare med skägg spelade munspelssolo.
Rektorn höll tal och pratade om hur viktigt det är att vi ler mot varandra och visar uppskattning. Sedan delade hon ut var sin ros till alla elever i sexan, åttan och nian. Skolan ska så sakteliga göras om till en alla-kullar-skola till en låg- och mellanstadieskola och förra årets sexor försvann inför höststarten så några sjuor fanns inte att avtacka.
Rektorn blev också lite sentimental i sitt tal till niorna. Hon började nämligen som rektor samtidigt som de började ettan. Och nu skulle de sluta, allihop. Hon berättade också att det varit strålande sol under varenda skolavslutning som hon varit med på de senaste nio åren. Det fick mig att själv släppa ifrån mig några förstulna regndroppar ner mot näsryggen.
Jag såg de regntunga skyarna komma inmullrande ifrån sydöst men bedömde att solen skulle kunna hålla dem stången tills avslutningen var avklarad. I grytan som bildades av backen och träden ner mot sjön stod alla elever tätt packade och sjöng i värmen. Men bara en enda elev svimmade.

Efter ett sista befriat rop från alla elever och lärare: “SOMMARLOV“, var skolavslutningen över, och sommarlovet började.
Sonen kom springades till mig och vi fikade. Han sprang ifrån en snabbis för att krama om sin omtyckta fröken, men kom sedan tillbaka till mig och vi åt bullar och drack Festis i lugn och ro.

Jag tittade mig omkring. Bara lyckliga människor så långt ögat nådde. Vackra klänningar, kostymer, inga slipsar. Glada barn som sprang omkring. Mödrar som trollade fram godsaker på medhavda dukar. Tårtor. Prat om grillning vid sjön.
Mina bullar kändes plötsligt torftiga. Vi satt mitt emot varann på var sin liten fällestol. Jag kunde väl tagit med mej en filt i alla fall. Och något lite mer exklusivt än bara bullar och torra kex. Och vad sorgligt att sonen strax skulle följa med den kvarvarande personalen tillbaka till fritids. Kunde jag inte tagit ledigt resten av dagen i alla fall. Försökt få med maken, och släpat med dottern. Så vi kunde firat som en familj.
Dumma, mörka tankar seglade upp vid min inre horisont lika snabbt som regnmolnen på himlen över Vänern.
Vi packade ihop. Jag gav sonen en kram. Han gick tillbaka till skolan. Jag gick tillbaka till bilen och jobbet.

Det började regna…

Mina kollegor tycker att jag är helt knäpp. De förstår sig inte på mig.
Det kan jag förstå.

Jag har under det senaste året jobbat till klockan fyra, dag ut och dag in. (Utom på fredagar då vi alla slutar en kvar tidigare.) Kvart över fyra ska jag hämta barnen. Det betyder att det är väldigt bra om jag åker från jobbet klockan fyra, eller möjligen någon minut senare.
För att hinna komma iväg i tid behöver jag plocka ihop mig tio i fyra, fylla i tidsrapporter och projektredovisning och notera hur det gått för mig under dagen. Det brukar ta tio minuter.

Igår hade jag en halvbra arbetsdag. Jag försökte jobba hela vägen in i kaklet, som vi brukar säga när vi vill använda sporttermer om vårt jobb.
Klockan 15.57 råkade jag titta på klockan.
HJÄLP! Försenad.

Återigen hade jag glömt bort att jag ska sluta.
Kollegorna undrar. Hur kan man glömma att man ska gå hem? Ibland är det ju det enda man sitter och längtar efter.
Men jag längtar inte efter att gå hem. Jag längtar efter att prestara, att kunna visa upp bra siffror. Jag vill vara bra, helst bäst.

Det innebär bland annat att jag ibland glömmer bort att jag ska sluta för dagen. Jag är så inne i jobbet. Tunnelseende.

Blev lite försenad i morses…

Helt otippat somnade jag om och vaknade inte förrän tio minuter efter att klockradion gått igång. Sen var det bara att stressa på. När jag satt frukostägget på kokning gick jag ut i trädgården och klädde på smultrontornet sitt skyddande täcke av markväv. Sedan gjorde jag i ordning fikat som jag och sonen ska dela på efter skolavslutningen senare idag. Frukosten, som vanligt bestående av ett kokt ägg och en mugg te, intog jag samtidigt som jag skummade igenom dagens tidning. En liten sittning på toa, med Snabba Cash som kamrat, hann jag också med.
Sedan skulle barnen väckas, klädas (sonen behövde bli lite extra fin inför skolavslutningen, men det gick väl sådär…), tand- och hårborstas och morgonkissas. Jag letade upp lämpliga extrakläder för medtagning till fritids och dagis och informerade barnen om vad som skulle hända under dagen. Jag tycker det är så bra om de redan på morgonen har ett hum om hur dagen kommer gestalta sig. Jag tror det gör dem mer harmoniska och beredda. Det lämnar mindre utrymme för skrik och gråt vid spontana infall av kompisleklust och annat.

När vi äntligen kom iväg var klockan tio minuter för mycket. Intressant, med tanke på hur länge jag försov mig…
På väg till skolan kom jag på att jag glömt smörja barnen med solskyddsfaktor.
När jag lämnade av sonen kom jag på att jag glömt hans regnjacka, och SMHI utlovade eftermiddagsregn…
När jag lämnade av dottern påminde hon mig om att jag ju tänkt ta mig mina nyinköpta örhängen. (Jag är grymt sugen på att ta hål i öronen. Men jag vet inte om jag vågar. Dels är jag rädd för själva smärtan vid sticket, sedan är jag rädd för nickelallergi, och för att behöva pilla med örat en massa medan det läknar, tvätta med sprit och allt vad man måste hålla på med. Vi får se… kanske blir det hål, kanske inte. Jag har i alla fall köpt clips för att liksom vänja mig vid att ha något dinglande där, och för att se om jag kan trivas med utseendeförändringen.)

Eftersom sonens jacka var rätt högprioriterad så var jag tvungen att åka hem och hämta den. Samtidigt passade jag på att ta på mig örhängena, och kissa, och hämta stolar som jag och sonen ska sitta på när vi fikar efter skolavslutningen. Jag är riktigt nöjd med det där sista, att jag kom på att ta med stolar. Kameran fick jag också med, och en regnjacka till mig. Därmot ingen lunch.

På väg till jobbet fastnade jag naturligtvis vid tågövergången. Dyrbara minuter tickade på. Glädjande nog var dock den nya rondellen vid Hydro klar så jag slapp omvägen genom ett bostadsområde i alla fall.
Två minuter försenad kom jag flämtande in genom dörren till köket där resten av arbetsskaran satt församlad för morgonmöte.

Phu, vilken morgon!

I går stod jag och strök i tre timmar, fram till halv tolv.
Maken var benhård. Jag fick inte gå och lägga mig innan strykhögen var slut.
Själv strök han också, tog första passet. Sedan vek han tvätt, lagade mat och tog hand om disken, skötte bevattningen av gräsmattan, dammsög, städade toaletterna och hann även ut och motionera en halvtimma.

Min man är en superhero.
(Måste tillägga att jag inte bara strök utan även klippte häcken och plockade undan en massa kringströdda saker i huset, och vattnade utomhuskrukväxterna. Jag hann också plocka jordgubbar och smultron och koka lite lättsockrad sylt som vi hade till efterrättsglassen.)

Hann jag klart med strykhögen då?
Nästan.
När klockan var halv tolv stöp jag i säng. Eftersom huvudvärken hade börjat göra sig gällande försökte jag fippla igång TNS:en men efter en stund tog batterierna slut. Maken hämtade nya. (My hero!) Sen somnade jag och vaknade av att jag stängt av apparaten i sömnen. Efter ett nytt försök väckte maken mig och sa att jag snarkade på ett otäckt sätt, det lät ungefär som om jag höll på att kvävas. Då gav jag upp och plockade av mig elektroderna och somnade ordentligt. Fyra timmars sömn var det enda som hägrade.