Zäta

Har ni tittat i almanackan den här veckan.

Det är David, Salomon, Rakel och Lea toppad med Johannes Döparen. Halva Bibeln har namnsdag.

Och så Adolf (Hitler) också!
Och Selma (Lagerlöf)…
… och (kung) Leo…
… och Peter (den store).

Vilken stjärnspeckad vecka. Själv har jag namnsdag i kärringveckan.

Jag glömde att det var torgdag idag. Jag var ändå framme på stan, gick till apoteket, men såg inte all torghandel och hörde inte de hesa blomförsäljarnas enerverande utrop : -Alla växter, 20 kronor!

Och jag som faktiskt hade behövt köpa nya sockar till dottern! Nu måste jag vänta till nästa vecka.

Det kan vara ganska underhållande att läsa sexspalten i veckotidningarna. I Expressens tidningsbilaga ”Hallå” läste jag följande under lunchrasten:

”Jag har en fundering kring håret mellan skinkorna. Är det vanligt att killar rakar bort håret mellan skinkorna? Är det dumt att göra det?”

Undertecknat: Hårig kille

Och svaret:

”En del killar tar bort håret mellan skinkorna – det är en smaksak. Varför skulle det vara dumt? Du får inte mer hår genom detta. Men var försiktig så du inte skär dig om du rakar dig.”

Jag skulle vilja lägga till en liten detalj i svaret:
”Tag hänsyn till att du lär riva den känsliga rumphuden på stubben.”

Jag har kört på ett rådjur. Det var visserligen ungefär 16 år sen men jag minns det som om det var… bara en två-tre år sen.

Min syster och jag var på hemväg från en ungdomssamling i Lundsbrunn. Det var midnatt men sommarljust ute. Väl medveten om farorna med att färdas i skymning så höll jag inte någon vidare hög hastighet.
Det var just i sista svängen nedanför Sunträlje som det hände.

Ur ett buskage vid sidan av vägen hoppade ett rådjur upp, precis när jag var i färde med att passera. Jag hade inte en chans att hinna se det i förväg, ännu mindre att bromsa, och brôtade rakt in i sidan på det överraskade djuret. Min syster skrek rakt ut i ren och skär chock. Jag sa åt henne att lugna sig, ingen av oss var skadade, välbältade som vi var och i den låga hastighet jag höll. Bilen dog (dock inte rådjuret – tyvärr) vid kollisionen, så jag startade den på nytt och svängde in på en liten grusväg som väldigt lämpligt anslöt till oljegrusvägen vi kommit på.
Av kraften vid krocken sköts rådjuret iväg en bra bit på vägbanan. Nu låg det och sparkade förtvivlat, för skadat för att kunna komma på fötter igen. Skulle det komma ytterligare en bil skulle rådjuret definitivt ligga i vägen. Jag gick och hämtade det. När jag kom nära upptäckte jag att det tack och lov var en bock. På huvudet växte två fina handtag som gjorde det lättare att släpa djuret av vägen. Jag fick ändå ta i ordentligt eftersom det sparkade och levde och inte alls verkade visa någon vilja att bli ”omhändertagen”. Till slut hade jag lyckats få med mej det in på avtagsvägen och nu stod jag där med två hysteriska individer – en syster och ett illa skadat djur med skräck lysande ur de stora mörka ögonen.
-Jag måste slå ihjäl den, sa jag till systern som försökte protestera.

Hur tar man ett rådjur av daga, om man inte är jägare? Kan man slå ihjäl det med handkraft? Jag försökte i alla fall. Det enda jag hade att tillgå som tillhygge var ett fånigt litet fälgkorssubstitut på 30 centimeter. Jag dängde det med täta repetitioner och full kraft i huvudet. Resultatet lät inte vänta på sig. Inom en halv minut hade jag en högljutt grinande syster och ett ilsket brölande rådjur att tampas med. För säkerhets skull slog jag lite till innan jag gav upp.

Vad göra?
Jag letade runt lite i bilen och hittade en pyttig, mesig kopia av en schweitzisk armékniv. Det längsta bladet var kanske fem centimeter. Jag stod en stund och stirrade på halsen på rådjuret medan min syster försökte få mig att avstå att snitta det. Jag var inte svårövertalad. En slö minikniv mot en tjock djurpäls verkade i sanningens namn som ett utsiktslöst företag.

Fälgkors och kniv och alla mina idéer uttömda! Då kom systern på en lysande idé. Hon knatade iväg till närmaste hus för att söka hjälp.

Medan hon var borta försökte jag mig på en sista grej. Jag ville verkligen inte att det stackars rådjuret skulle behöva ligga där och plågas längre. Även om jag väl kanske ökade på plågan genom mina fruktlösa dödshjälpsförsök så ville jag ändå inte bara låta stackarn självdö sådär.

Jag hade ju sett filmen Crocodile Dundy och sett hur den skinntorre mannen lyckats vrida nacken av ett djur, modell större. Nog borde jag klara av att knäcka kotpelaren på ett rådjur, även om det här var ett ståtligt exemplar. Jag greppade om horn och mule och vred, och vred, och vred. Ett helt varv kunde jag vrida, men inte knäckte det någonstans inte. Och det stackars, stackars rådjuret dog inte heller. Nu hade det slutat sparka och låg bara flåsande och stirrade på mig med uppgiven blick.

När min syster anlände och hade med sig bonden i huset, som också visade sig vara jägare, hade rådjuret redan avlidit. Jag gissar att det givetvis var krocken som i första hand tog livet av det, men sedan gjorde nog stressen och chocken sitt till också. En något mildare behandling i livets slutskede kan man kanske önska sig, även om man är rådjur.

När vi kom hem och berättade om det inträffade, bad jag pappa om råd. Han är jägare och borde ju kunna dela med sig av något lämpligt knep.

Det kunde han också. Det smärtfriaste och också minst insatskrävande sättet att hjälpa ett djur på hädanfärd, är att kväva det. En plastkasse i bilen är allt som behövs.

När du läst det här kanske du ändrar din bild av min person. Från en pysseltokig smålallare till en obetald mördarmaskin. Den bilden är ju inte heller sann, men i alla fall en aning mer nyanserad.

Här kommer lite försenade bilder från midsommarafton.

Vi firade vid Läckö slott som ligger längst ute på en udde på Kållandsö. Här rumstrerade en gång i tiden greve Magnus Gabriel. I vår har man jobbat med att i viss mån lägga om och framför allt måla om taket på slottet. Det har varit bergsklättrare som fått ta sig an tornspirorna. Den tidigare takfärgen ser ni på de lägre partierna. Den är grå och gör sig i mina ögon bättre. Jag vet inte om den röda färgen är något ursprungligt eller om den kommit dit för att skydda taket.

Vi såg aldrig när stången restes men det måste ha varit lite spännande för det blåste rätt rejält. Framför stången ser ni en medeltidsutsmyckad försäljerska. Hon sålde klubbor som snabbt gick åt. De var riktigt goda faktiskt.Dottern fick en klubba av drakblod.

Det var många ringar i ringdansen. Många och långa var också ringlekarna. Den gamle mannen som sjöng hade nog förfriskat sig lite för mycket innan han började för det var många sånger som fick nya texter.

Raketen blev det i alla fall fart på. Maken har som synes bättre spänst än de flesta. Han hoppade ur bild.

Vid slottet fanns också en medeltidsmarknad och sonen passade på att rida lite.

Innan vi åkte från Läckö för att fortsätta firandet i vårt uterum, gav dottern stången en rejäl hej-då-kram.