Igår kväll tittade jag lite på programmet ”Livräddarna”.
Bland annat visade man hur några kompisar lyckats rädda livet på en äldre gentleman genom snabb hjärt- och lungräddningsinsats. Naturligtvis kom jag att tänka på när sonen var liten och fick en allergichock.
Sonen var fem månader. För första gången skulle han få smaka på köpe-gröt. Han mumsade och åt och tyckte att det var jättegott. Som stolta föräldrar matade vi på och berömde.
Sonen började bli röd runt munnen. Vi trodde det berodde på att vi torkade honom för frenetiskt runt munnen och samlade upp all utspottad mat med skeden. Ack så fel vi hade!
När han ätit klart sin rejäla portion lyfte jag upp honom mot axeln för att han skulle rapa. Det kom ingen rap, det kom en kaskadkräkning. Jag förstod direkt att någonting var galet. Jag fick själv en allergichock, mot solen, när vi var på bröllopsresa fem år tidigare och jag kände på något konstigt sätt igen känslan. Inte så att jag kräktes då, men det var någonting hos sonen som ändå fick mig att tro att nu var det fara å färde. Jag sa direkt till maken att vi borde åka in till sjukhuset, men han gick till telefonen för att ringa in först. När han skulle lyfta luren ringde det precis. Medan jag torkade av sonen det värsta, och noterade hur hans medvetandegrad ganska snabbt sjönk, hörde jag i periferin hur maken pratade med en kompis till oss och halvförvirrat förklarade att han inte hann prata så mycket nu för han behövde nog ringa sjukhuset. När han lagt på luren förklarade jag att vi inte hann ringa, det var raka vägen till akuten som gällde. Jag spände fast sonen i bilbarnstolen och maken kom efter, i mitt tycke i allt för sakta mak, med funderingar på vad vi behövde ta med oss av blöjor och kläder. (Nu måste jag poängtera att jag skriver det här utifrån MIN upplevelse. Verkligheten kanske inte alls innebar att maken sölade, det var min upplevelse helt enkelt.)
Lugnt men bestämt förklarade jag att vi måste åka – nu! Redan i hallen så jag hur min son, som jag fött, ammat och älskat, var på väg att försvinna bort från oss. Han övergick från att vara vid halvt medvetande till helt medvetslös, redan innan vi hann komma in i bilen.
Jag satte mig bredvid sonen i baksätet och maken körde bilen. Jag kände mig helt trygg med honom bakom ratten. Han har jobbat som både lastbils- och taxichaufför och jag vet att han kan ha koll på trafiken även i en stressad situation. Jag kände mig inte lika trygg med sonens tillstånd. Jag kände efter puls och kontrollerade andning och efter en liten stund upptäckte jag att han inte andades längre. Jag har gått hjärt- och lungräddningskurser några gånger och tvekade inte en sekund med att ge konstgjord andning. Jag började med att blåsa över både näsa och mun, precis som jag lärt mig, men tyckte det var svårt att täcka hela området, och övergick till att klämma för näsan och blåsa bara i munnen, som man gör på en vuxen person. Jag kom också ihåg att lyfta upp huvudet för att skapa fri luftväg. Det var inte jättelätt eftersom jag inte ville ta tid med att lyfta ner honom ur den väl fastspända bilbarnstolen.
Under tiden hade maken varit förståndig nog att ringa 112 och förvarna om att vi var på väg in till akuten. Han tittade bakåt med jämna mellanrum och verkade mycket orolig, så under tiden som jag ventilerade sonen försökte jag lugna maken och uppmana honom att hålla ögonen på vägen, att ta det lugnt.
-Det är ingen fara, det ordnar sig, minns jag att jag sa.
När maken pratade med SOS hörde jag honom säga:
-Jag vet inte hur det är. Jag sitter här och kör. Nu håller hon på med nåt i baksätet också.
Och jag flikade lugnt in:
-Jag ger bara lite konstgjord andning. Koncentrera dej på vägen du!
Trots allt som hände runt omkring så hann jag inom mig ropa ”Jesus, Jesus!
Jag vet att Han inte svarar på alla böner, men jag vet att Han hör. Ibland kan man tycka att det räcker, ibland kräver man mer. Just då reflekterade jag inte över vilket, jag bara ropade ut min nöd!
När vi kom fram till akuten hade sonen börjat andas för egen maskin igen. Trots att vi trodde vi var väntade så öppnades inte dörren till akuten. Maken fick studsa ut och ringa på ringklockan (kan ni fatta att det finns en ringklocka till ambulansintaget!) och den stora porten rullade äntligen upp och vi körde rakt in. Där inne svärmade det av vitrockar och vi kunde lämpa över sonen i vana händer.
Den första vi mötte var en av våra vänner. Nu är vi ännu närmare vänner, då var vi mer av bekantingar. Nu är vår vän barnläkare, då var hon AT-läkare. Hur som helst så blev jag överraskad av att se henne, och hon kom fram och gav mig en kram och jag grät en liten skvätt.
Det kändes på något sätt så surrealistiskt att se ett bekant ansikte bland alla främmande, allvarliga läkare.
Sonen hade redan spottat upp sig en hel del och läkarna gjorde ingenting med honom, mer än att kontrollera andning och hjärtljud. Eftersom det var helg så fanns ingen barnläkare på plats och vi fick sitta och vänta i vad som kändes som en timma, medan man kontaktade jourhavande barnläkare i Skövde för att ta beslut om huruvida vi kunde åka hem eller inte.
Till slut fick vi beskedet att vi nog borde åka till Skövde för en kontroll i alla fall.
De 45 minuterna i bilen var en smärre pärs. Jag var jätteorolig hela tiden och kontrollerade andning och puls konstant. Så här efteråt kan jag inte förstå hur de kunde skicka iväg oss själva, och inte i ambulans, men just då tänkte vi inte så.
När vi kom till akuten i Skövde var det överfullt. Inte alls som de ödsliga korridorerna på lilla lugna Lidköpings sjukhus. Det var föräldrar och gråtande barn och hastande stressade sjuksköterskor överallt. Efter en lång väntan blev vi till slut invisade i ett undersökningsrum där en av de stressade sjuksköterskorna befallde att vi skulle ta tempen på sonen. Hon frågade också vilka mediciner han fått i Lidköping och suckade lite förfärat, tyckte vi, när vi oförstående svarade att han inte fått någon medicin. Vi kände oss ruskigt utelämnade när vi försökte ta tempen på vår gallskrikande son. När vi klädde av honom upptäckte vi också att hela kroppen var skrikröd av blaffiga nässelutslag av samma sort som han fått kring munnen när han åt av gröten. Sköterskan försäkrade att hon skulle försöka skynda på läkaren men att han var ensam barnläkare på bygget idag och att det var väldigt många som behövde hjälp. Vi fick vänta ett bra tag inne i undersökningsrummet och vi försökte prata om vardagliga saker, som vad vi skulle göra i helgen och vilken mat vi skulle bjuda på när vi fick gäster vid påsk, men det gick väl sådär. Jag var så stissig att benen hoppade och maken fick bära runt på sonen medan jag försökte att bara andas så lugnt och kontrollerat som möjligt.
Först när vi fick träffa barnläkaren förstod vi allvaret i vad som hänt. Han trollade snabbt fram en adrenalinspruta som han smackade in i låret på sonen och höll kvar ett bra tag tills allt adrenalin var utpumpad. Dessutom gav han honom någon mer medicin oralt och under tiden bannade han läkarna i Lidköping som varken medicinerat eller skickat oss med ambulans.
-Det är väldigt vanligt med efterreaktioner vid en så här stor allergichock. Lillkillen kunde dött på vägen hit. Nu ska vi vara glada att det har gått så här bra, men ni får stanna här över natt i alla fall. Det kan komma reaktioner ett dygn efter.
Jag grät inte. Men jag levde inte heller. Min autonoma reaktion blev att bara stänga av känslorna helt och hållet.
Två nätter stannade jag och sonen på sjukhuset. Ingenting hade vi med oss när vi kom dit, mer än kläderna vi hade på oss. Sjukhuspersonalen var vänliga nog att ordna fram tandborste (ingen tandkräm) och handdukar och vi fick ett eget rum att sova i. Sonen fick utstå några blodprov som visade att han var allergisk mot komjölk, och vi fick en tid hos dietist på barnmottagningen i Lidköping. Maken sov hemma men var och hälsade på oss på dagen. På nätterna låg jag vaken och kämpade mot sömnen för att inte missa om sonen skulle sluta andas. Det fortsatte jag med de första månaderna när vi kommit hem också. Och sedan lärde jag mig att sova lätt-lätt för att kunna vakna vid minsta förändring. Jag sov aldrig hela nätter, var alltid vaken ett antal gånger och uppe för att kontrollera att sonen andades. Dagarna efter att vi kommit hem satt jag som i dvala, avskärmad från verkligheten, men väl medveten om att det var min reaktion. Flera månader efter, när vi en kväll var hembjudna till några vänner, började vi berätta för dem vad som hänt och då bröt jag ihop och grät. Sen har jag bearbetat händelsen flera gånger, för att den inte ska ha skapat ett oläkt sår i själen. Jag har lagt märke till att min kontakt på BVC också höll koll på min själsliga status, och det kändes bra.
Det finns mer att berätta, om hur mjölkallergin kompletterades med ägg-allergi och nötallergi, hur orolig jag var att han skulle få i sig någon smula från golvet när han började krypa, hur jobbigt det var när sonen gick hos dagmamman och hon oroligt ringde så fort han fick minsta lilla utslag, hur lugn men sen arg jag blev när de ringde från dagis och berättade att de råkat ge honom mjölk att dricka till lunchen. –Lever han, var min första fråga, och jag tror att jag skrämde slag på den stackars vikarien som råkat genomföra misstaget.
Men jag ska inte berätta mer idag. Kanske ingen annan dag heller. Mjölk- och äggallergin har växt bort och det är jag mycket tacksam över.
Jag är naturligtvis också obeskrivligt tacksam över att vår son lever. Jag vill uppmana alla som läser detta att gå en första hjälpen-kurs. Ibland ordnar kommunen, man kan få det via Röda Korset eller via Brandstationen. Och går flera! Se till att ni vet hur man gör. Det finns inget värdefullare än att kunna rädda någon annans liv.
