Idag hänger himlen lågt över mitt huvud när jag står i trädgården och gräver. Färgerna är vemodiga men vackra. Grått dominerar, men med inslag av duvblått och mjölkvitt. Som ett bårtäcke. De inspirerar mig till ett lapptäcke.
Men idag syr jag inga lapptäcken. Jag gör tvärtom. Jag gräver upp lapp efter lapp av den friska gröna gräsmattan. Det är ett digert arbete.
Först mejslar jag ut en lapp, cirka 30 x 30 cm, sedan vänder jag upp och ner på den och med hjälp av spaden skottar jag av så mycket jord som möjligt. Därefter hivar jag upp den avskalade tuvan i en skottkärra och rensar bort ytterligare några nävar god matjord med en handkratta. Slutligen lämpas grässvålen över i en annan skottkärra för att förpassas ut på vår äng där den så småningom förväntas bli grogrund för diverse åtrådda sommarblomster och hjälper till att jämna ut ängsgolvet.
Det är drygt att gräva. Jag får ont i ryggen av alla böjda moment. Maken visar hur jag ska stå för att inte få allt för ont, med rumpan utputande som på den värsta strippdansare.
-Jag kan inte stå så, säger jag. Tänk om grannarna får syn på mig!
Men jag provar, och det går, i tio sekunder. Sedan glömmer jag av mig och kröker rygg som en arg katta igen.
Men med många små pauser ska det dock gå. Målet hägrar! Det ska bli en surjordsrabatt. Växterna är redan inhandlade och står och slokar i väntan på sin slutdestination. Jag måste gräva vidare, för deras skull!
