Zäta

För att läsa de här cirkusinläggen i rätt ordning behöver du scrolla ner till inlägget “Cirkus”. Jag tror det kanske underlättar, i fall du verkligen vill läsa allt jag skrivit idag.
Jag har inte skrivit så mycket i och för sig, men det är en fasa massa bilder. Nu kommer de sista. Gummimannen från Azerbadjan är Brazil Jacks stora dragplåster.

Att titta på Gummimannen kändes lite som att vara på marknad för länge sedan, när konstiga människor förevisades instängda i burar. För 1 riksdaler kunde du beskåda skäggiga damen, eller elefantmannen, eller något annat freak.
Igår var freaket en man som inte hade några ledband. Eller som hade ledband som var som gummiband. Eller som hade ledband så uttöjda att de inte längre tjänade sitt syfte.
Man var han förresten inte heller. Han kan inte ha varit så gammal. Hur kommer hans kropp se ut om några år? Kommer armar och ben överhuvudtaget vara fästa vid kroppen?

Nåväl, här har ni Gummimannen i egen hög person.
Först lite uppmjukning:Sedan började han flaxa med skulderbladen:

Därefter några övningar där han kramade sig själv:

Sedan krökte han en arm i taget:

Jag fattade inte riktigt vart armhålan tog vägen.

Mellan de krokiga armarna lyckades han trycka in ett ben:

Han “vilade” sig en stund, alltid med ett leende på läpparna:Sedan gungade han lite, med rumpan:Sedan lekte han titt-ut med publiken:Efter det blev det lite enhandsstående: Som han på något krumbuktigt sätt svingade sig ur.

Sedan stod han på båda händerna och stäckte ut sina stackars leder inför finalnumret:

Konferencieren kom fram och pålyste att Gummimannen skulle rotera båda sina armar 360 grader. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade, eller vad det skulle innebära. Men det såg hur som helst inte särskilt sunt ut:Med ett kraftfullt hopp svingade han sig ner från “pokerbordet” och mottog folkets applåder.

Nu är det okej för mig om det dröjer ytterligare 28 år innan jag går på cirkus igen men jag vill ändå tacka mina arbetskamrater som avstod från promotionbiljetterna vi fick till jobbet och på så sätt möjliggjorde för mig att ta med mig mina barn (och ett bonusbarn) på cirkusföreställningen. Vad man än tycker så är det ju en upplevelse. Om inte annat så fick jag bra tillfälle att öva upp mitt triggerfinger i mörkerfotografering.

En cirkus utan djur är ju inte mycket att ha. Brazil Jack hade i alla fall hästar och hundar. De hade också en käck tyska som dresserade dem och en nonchalant jonglör som visade upp sina konster på hästryggen.

Här kommer han:Med sig på hästryggen hade han en liten hund.Tyskan lekte med hundarna medan mannen jonglerade. Det gick rätt fort.När gyckleriet var över dämpades belysningen och tyskan tuttade på.Det här har jag aldrig sett tidigare, även om det inte är anmärkningsvärt. Eldjonglering på hästrygg. Effektfullt!Anmärkningsvärt var dock att de bar ut den brinnande jongleringsstaven utan att släcka den först.

Nu kommer den där lille starke gossen som först var biljettförsäljare och sedan tystlåten clown. Nu är det dags för hans stora nummer. Visserligen kanske man kan tycka att det är hans kollega som står för de dödsföraktande inslagen men jag tycker att Stånggossen är den mest beundransvärde av de två. Det är han som är stark! Urstark!

Här kommer han med stången.Hans kollega tar genvägen över hans axlar när hon bestiger stången.Högst upp i toppen klättrar hon.När hon är däruppe lyckas Stånggossen på något förunderligt sätt placera den långa stången, med den inte allt för lilla damen på, uppe i pannan.Sedan ger han sig till på köpet upp på en stege för att hissa damen ännu högre. Ändå upp till toppen på stegen klättrar han.Ser ni att han inte håller i stången med händerna för att hålla balansen. Vilken tjurnacke han borde haft, fast det hade han inte. Han var inte stor någonstans.

Där uppe svävade damen omkring……och visade trosorna.

När hon var klar med det och kommit ner på backen igen bytte Stånggossen stång.Den här stången höll han i munnen……medan damen gjorde sina konster. Har ni lagt märke till vilka jättepraktiska skor hon har för den här typen av övningar. Jag tänkte i alla fall på det varje gång hon kanade ner för stången och landade på Stånggossens axlar, och varje gång hon klev med dem på honom för att komma upp.Ibland blev det nog för tungt för honom att bära henne i munnen, eller så bidde det lite svajigt, för han tog tag i handtagen emellanåt.

Efter munstången plockades axelstången fram och den var ännu högre än de föregående.Var tror ni hon är starkast? I armarna eller i de klämmiga låren?Kolla vad högt!

Högst där uppe började hon spinna runt, sådär som jag själv gjorde när jag gick i första klass och vi hade tillgång till sådana här stänger (fast utan man underst) på lekplatsen i skolan. Efter ettan blev jag först för rädd och sedan för försiktigt och slutligen för tung för att ge mig på dylika äventyr.

Nu firar de att de båda klarat av sitt nummer, igen. Undrars hur många gånger de uppträder på ett år.

Jag bloggar vidare om mitt cirkusbesök, medan lilla Svalan ligger i badkaret och gottar sig. Jag vet ännu inte om hon kan gå till Fritids i morgon. Hon är inte helt feberfri. Temperaturen har krypit uppåt så sakteliga under dagen. Jag får vänta tills ikväll innan jag bestämmer mig för hur morgondagen ska se ut.

Ett av cirkusinslagen var svajpinne. Konferencieren var inte särskilt närvarande mellan akterna, förmodligen var hon upptagen med att sälja popcorn, och därför fick jag aldrig veta vad varken språngbrädan, lakansuppvisningen eller den här svajpinnen egentligen kallas på cirkusspråk.

Hur som haver var det i alla fall samma lilla trio som gjorde uppvisningen på språngbrädan som även tog sig an svajpinnen. Så här såg det ut:

Det var ibland väldigt svajigt. Svajpinnedamen påminde mer om ett spöke eller någon annan sällsam uppenbarelse.

“Hopp-och-fångst-pojkarna” hade bytt om till “Hålla-igång-svajpinnen-pojkar” och den här utstyrseln påminner mig om något jag tycker mig sett på Lena PH under Melodifestivalen. Ont, gjorde det då. Och ont tror jag svajpinnedamen skulle fått om hon inte landat med fötterna på pinnen, men hon träffade rätt varje gång efter sin luftakrobatik. “Hålla-igång-svajpinnen-pojkarna” fick hjälpa henne ibland och sprang runt lite för att parera när hennes krumsprång förde henne lite för långt ut i periferin.

Efter pausen, då jag och lilla Svalan köpt spunnet socker av gubbclownen som varken log eller sa tack (stackar´n) och Guldgossen och hans klasskamrat varit ute och tittat på hundar och hästar, var det dags för det allra vackraste inslaget i cirkusbuketten.

Förra hösten tog maken med sig sin familj på Laberos trollerishow på Rondo i Göteborg. Där fick vi bland annat njuta av ett sensuellt, fantastiskt skickligt och nervkittlande uppvisningsinslag med en kvinna som hängde, klängde och klättrade, firades och föll i ett långt lakan.

Jag tar tillbaka det där jag skrev om att kunna flyga språngbräda som partytrix. Skulle jag få välja att besitta en av alla de talanger som visades upp under cirkustältduken så skulle det vara lakanskonsten. Jag kan tvätta, hänga eller torktumla samt vika ett lakan. Det står sig rätt slätt i jämförelse med vad den här ladyn gjorde med sina två lakan.

Här följer jättemånga, och nästan bara suddiga bilder. Men de är så sköna. Det är ett svep och en sensualism i detta som gör att jag inte vill undanhålla er en enda av de bilder jag valt ut. Och som vanligt utgör ändå bilderna jag visar bara en liten bråkdel av alla bilder jag tog.

Innan pausen, mitt i cirkusföreställningen, var det dags för den trötta Pippi-hästen Scout att göra entré.

Han börjar med att knuffa sin dressör ur sängen.

Sedan försöker hon få hästrackaren att hoppa. (Vet ni förresten att en “rackare” från början, innan ordet började användas som det gör idag, var en person som slaktade och flådde hästar. Att kalla en häst för rackare är alltså antingen en riktig kullerbytta eller bara dumt.)Här kanske det är på sin plats att be om ursäkt för vissa suddiga bilder. Hästrackaren (!) ville ju aldrig stå still, och inte dressören heller.

Det där med hoppningen var inte Scout så intresserad av.Han skakar frenetiskt på huvudet åt det höga hindret. Och när dressören sänker ribban skrattar han bara.Till slut får hon i alla fall med honom på en liten runda som slutar med ett hopp.Efter den prestationen blir Scout så trött, så trött. Han går och lägger sig.Och somnar.Dressören får ta hjälp av “den lille hund med stooora ringklocka” för att väcka hästen.

Här kommer bilder på språngbrädeartisterna.

Först kliver akrobatissan upp på brädan i sina vita praktiska stövlar.Hon koncentrerar sig……signalerar till “hopp-och-fångst-pojkarna” att hon är redo……och låter sig slungas upp i luften.Och medan hon slår en dubbel eller trippel saltomotal men eller utan skruv och på alla sätt försöker befinna sig i det svävande stadiet så länge som möjligt, skyndar sig “hopp-och-fångst-pojkarna” att omgruppera sig och stå klara att ta emot sin högtflygande kollega när hon landar.Sen är det bara “på´t igen”.

Upp på brädan……koncentration……och så skjuts iväg…

Och “hopp-och-fångst-pojkarna” lyckas med konststycket att fånga henne varje gång… nästan… En gång blev det lite skakigt och ett sus gick genom publiken.Men missödet uteblev. Efter en svindlande sekund stod cirkusprinsessan stadigt igen.Med ett knixande, nigande och konstfullt hivande var hon nere på backen.Jag undrar hur länge man måste träna för att klara av de där cirkuskonsterna. Visst vore det lite coolt att kunna. En höjdare till partytrix! Frågan är bara vilka herrar man skulle litapå som fångstarmar. Och om man måste ha så fåniga kläder på sig?
Nåja, han verkade ju stolt ändå:

Jag har inte sett filmen “DET” (det är väl i den filmen en clown är helläskig, eller gör jag bort mig nu?) men jag tycker ändå inte särskilt mycket om clowner. Det kan vara okej med clowner som samtidigt är trollkonstnärer, eller duktiga på något, viga eller starka eller musikaliska utöver det vanliga. Men helt vanliga clowner, som bara är clowner, är tråkigare än ett oförberett matteprov man tvingas skriva med vänsterhanden.

Det var alldeles för långa clowninslag på Brazil Jack´s cirkus. Några var dock korta, för att fördriva tiden för publiken medan de riktiga (har ni börjat förstå min ståndpunkt nu…) artisterna bytte om. Vid ett tillfälle plockade damclownen fram fyra karlar som fick sätta sig på var sin pall, i en fyrkant. Sedan fick hon dem att lägga sina huvuden i varandras knä och sedan plockade hon bort pallarna och sim-sala-bim så låg de där ändå, sammanhållna av den gemensamma benstyrkan i en stark ring. Sen gick hon, och de låg hjälplöst kvar, oförmögna att ta sig upp utan att åtmindstone någon knäckte ryggen. Det var lite kul. Det hela löste sig genom att hon efter en liten stund “råkade” springa på dem så att de i alla fall trillade omkull med knäckta ryggar. Då var det inte lika roligt längre.

Damclownen plockade också upp två barn och två föräldrar från publiken och gjorde ballongfigurer åt dem. Flickan fick en blomma att sätta på huvudet, killen fick två antenner till skulten, den förväntansfulle mannen i rött fick benen sammansnörda av en lång blå ballong och karln i randigt fick bara en pytteliten röd ballong. Av den gjorde hon en clownnäsa och klämde på honom och det framkallade åtminstone skratt från den artigaste eller allra, allra mest lättroade delen av publiken.

Det fanns en clown som var ganska duktig på marimba (det kan ha varit ett annat instrument också, men det var i alla fall något hon slog på med två långa skedliknande pinnar) och det lät helt okej, även om klangen var fruktansvärd eftersom den var så uppmickad och jag och barnen satt och höll för öronen.Lilla Svalan tyckte desstuom att hon hade fina kläder, och det kan man ju hålla med om. Kanske inget jag skulle dra på mig på fest, men i alla fall. Det ser ut att ligga många timmars brodyr bakom det skimrande mönstret.

Få fotot nedan instruerar flickclownen gubbclownen i den ädla konsten att använda en microfon.Hon talar samtidigt om att han inte får spela någonting för publiken.
Snacka om dubbla budskap! Det där skulle man kunna skriva en hel avhandling om men det spar jag tills jag blir gammal och vis.

Naturligtvis spelade clownen ändå, ni ser ju att han är utrustad med både fagott och saxofon. När flickclownen plockat av honom instrumenten ett efter ett envisas han ändå med att föra oväsen med en lite tuta han gömt i fickan.Till slut fick han sällskap av sina kompisclowner och alla spelar en glad truddelutt.

Sen blir det förnedringscirkus på hög nivå.Jag trodde att barnen kanske skulle tycka att det var roligt i alla fall, men icke. Inte en enda av de tre så mycket som drog på munnen.Rumpclownen bråkade med sin kollega med resultatet att ballongerna som skulle föreställa skinkor smällde en efter en.Jag hörde fler än en förälder som klagade över att clownerna föregick med så dåligt föredöme inför barnen. Slåss så skinkorna ryker va!

I bakgrunden stod den tyste clownen, som också var biljettförsäljare och sedan duktig balanskonstnär, och bara avvaktade.

Håll i er för nu börjar bildbloggandet!

Först några uppmjukningsbilder:Här står barna och väntar på att bli insläppta i det mörka cirkustältet.

Musikerna värmer upp.

Artisterna kommer in i manegen.För 50 kr kan man köpa ett ljushandtag att vifta med.Mitt i manegen står en liten scen. Vad ska den användas till tro?Jo, en färgsprakande, snabb uppvisning i rullskridskor. På den lilla plattan snurrar en man och en kvinna runt, runt, runt……runt……runt……i de mest halsbrytande grepp och kopplingar.Lägg märke till hur skuggan av mannens hand avtecknar sig på rörelsen från hans andra hand. Det beror på att någon som satt på första parkett passade på att skjuta av en blixt samtidigt som jag fotade.Jag såg på mannen att det var en ganska ansträngande uppvisning. Som sista insats satte han ett koppel runt halsen på både sig själv och sin “partner” och så svingade de sig runt i nackarna. Kvinnan snurrade även runt sin egen axel samtidigt som hon snurrade runt mannen, ungefär som jorden snurrar ett varv på ett dygn samtidigt som den snurrar ett varv runt solen på ett år.Jag är medveten om att det blir MYCKET bilder nu. Men antingen får ni scrolla eller så tycker ni precis som jag att det är rätt vackert med den effektfullt röda färgen mot den svarta bakgrunden.

Nu ska jag vispa ihop pannkakssmeten till mig och lilla Svalan. Jag är hemma med henne idag också. Igår var maken hemma men idag är han på läger med Guldgossen. Hittills idag har lilla Svalan varit betydligt bättre och jag tror starkt på att hon kan gå till fritids i morgon.

Efter lunchen kan ni förvänta er fler bilder. Det här var bara första numret av en två timmar lång föreställning. Och ni har ju gummimannen från Azerbadjan att se fram emot, eller hur!

Sitter och rensar bilder från cirkusen igår. Upptäcker att jag tagit 187 bilder, bara på gummimannen…

Igår var jag på cirkus. Det var ungefär 28 år sen jag var på cirkus senast, men det mesta var sig likt tycker jag…

Mitt generella omdöme är att det var för mycket clownerier, och inte ett dugg kul. Alla clowner var från Italien. Vad säger det om Italien? De duktiga artisterna, de som gjorde farliga grejjer, var från Ungern, Rumänien och Polen. Living on the edge…

Barna var inte heller så förtjusta i clownerna. När jag frågade vad de tyckt bäst om blev svaren lite blandade. Guldgossens kompis gillade Pippi-hästen som busade hela tiden, Guldgossen uppskattade trion som gjorde luftakrobatik och lilla Svalan valde gummimannen från Azerbadjan.

Själv blev jag lite småkär i den lille killen som balanserade en stång med en kvinna på. Han höll stången på axlarna, eller mitt i panna och till och med i munnen. Dessutom agerade han sval assistans-clown och när vi kom var det han som satt i biljettluckan. Han tittade på mig med sina outgrundliga ögon och sitt ditmålade sneda leende och frågade på klingande svenska om jag behövde hjälp med något. Han var rumän.

Jag slogs av vilken väloljad människomaskin ett kringresande cirkussällskap är. Alla artister hade dubbla eller trippla funktioner. Den gamla konfrensierinnan sålde popcorn innan föreställningen, clownerna sålde sockervadd, luftakrobaten krängde lysande handtag med ljusspröt i pulserande neonfärger till barnen och så vidare, och så vidare.

Jag slogs också av deras nästan desperata försök att slå mynt av allt vad de kunde komma på. Förrutom popcorn, sockervadd, korv och bröd, dricka och de där ljushandtagen, tjänade de också pengar på att låta barnen rida ett ynka varv i manegen på cirkushästen Scout, och ta kort på dem. Detta kostade 50 kr. Ritten varade cirka 20 sekunder, inklusive uppställning för fotografering.

Jag fotade lite, så klart. Jag tog ungefär 500 kort. Föreställningen varade två timmar, inberäknat en kvarts paus. Nu ska jag rensa “lite” bland korten. Det var ju inte direkt några ulitmata ljusförhållanden och jag satt för långt bort för att blixten skulle nå fram till manegen, så de flesta kort är belagda med skakningsoskärpa.
Ni kan i alla fall se fram mot ett jättelångt inlägg med en hel drös kort.