Jag har fått en utmaning av Willewira med bloggen http://morkarinstappa.blogspot.com
Frågan att besvara lyder: Hur vill du ha ditt bröllop, eller om man redan är gift: Hur var ditt bröllop?
När jag läser Willewiras svar upptäcker jag genast vissa likheter.
För det första gifte sig hon och hennes man helgen innan jag och maken slog till.
För det andra är kyrkan de gifte sig i påfallande lik den vi vigdes i. Jag har tyvärr inget foto att visa på ”vår” kyrka. Den finns i Lundsbrunn så man skulle kunna tycka att jag väl kan fota den nu, 13 år senare. En kyrka förändrar sig ju inte mycket under seklernas lopp, men Ledsjö kyrka (som vår kyrka heter) har brunnit ner. Nu är den uppförd på nytt men ser inte riktigt likadan ut som då, och inte har jag varit där och fotat heller.
För det tredje upptäckte jag också att Willewiras bröllopsresa inte var långt från vår. Vi var på Korfu och de på grekiska fastlandet mitt emot.
För det fjärde parasailade paret under sin bröllopsresa, precis som vi. Min nyblivne make höll dock på att dränka mig när vi landade i vattnet, eftersom vi åkte tandem och han hängde en liten bit ovanför mig i selen, och det har jag inte läst att Willewiras make gjorde.
Nu till frågorna.
Har du klara planer på var du vill gifta dig?
Jag kommer inte ihåg om vi någonsin var oense om var vi skulle gifta oss. Bröllopet stod i Ledsjö kyrka som jag redan nämnt. Den kyrkan var makens hemkyrka. I vanliga fall är det ju tradition att man gifter sig i brudens kyrka, men brudens kyrka är i det här fallet Skälvums kyrka. Det är en jättefin och jättegammal kyrka men den är tyvärr också jätteliten så den ”gick bort”. Ett annat alternativ hade varit Husaby kyrka som är betydligt större. Där har jag varit på många bröllop genom åren och det har varit vackert men jag tycker ändå att kyrkan är lite stor och det finns ett skrank långt fram som avskärmar koret och gör att gästerna inte kan se vad som sker framme vid altaret och det tycker jag är tråkigt.
Skulle jag gift mig idag skulle jag kanske helst velat vara utomhus för det är så härligt. Jag har inte varit på någon utomhusvigsel men när min syster gifte sig delade hon med sig av sina drömmar om ett bröllop uppe på Kinne-Kulle. Det vore finfint att antingen gifta sig på Munkängarna när Ramslöken blommar, eller någonstans i närheten av Lasses grotta med en äng av vitsippor i fonden, eller varför inte vid Hastings kyrkplats precis vid rasbranten till Vänern och med underbar sjöutsikt.
Vi har vänner som planerade att gifta sig vid tusenårsaltaret utanför Husaby kyrka men vädret ställde till det så de fick hålla sin vigsel inne i kyrkan istället.
Det är ju det där med vädret. Planerar man en utomhusvigsel måste man ha en B-plan. Det kräver ju mer planering också med dubbla lokationer, och planering blir det ändå fullt av vid ett bröllop, så kanske skulle jag ändå bara välja ett inomhusbröllop.
Var skulle jag då vilja vara om jag skulle gifta mig inomhus? Ja, i en kyrka skulle det nog vara i alla fall.
Varnhems klosterkyrka är ett alternativ på grund av sin underbara klang. Jag tror ni kanske sett lite exteriörbilder från kyrkan, som förekommer i Arnfilmen. Det gör förresten Husaby kyrka också om jag inte missminner mig.
För övrigt tycker jag storleken har avgörande betydelse. Alla gäster måste få plats men det får inte vara så stort att det ser tomt ut.
Svaret på frågan är nog i alla fall nej.
Vittguld, silver eller guldring.
Jag har två guldringar. Maken har en.
Skulle jag gifta mig igen skulle jag välja guld på nytt. Jag tycker det hör till. Men jag skulle vilja ha bredare ringar. Min svåger och svägerska har rejält breda guldringar, lite kantiga sådär, och det vill ja ha också. Jag minns dock inte hur vigselringen ser ut. Kan man ha en fet vigselring med infattade stenar eller ser det konstigt ut? Kanske kan jag tänka mig en slät vigselring också för att matcha.
I min vigselring har jag fem diamanter. Jag kommer ihåg när vi satt i guldsmedsaffären och valde ringar. Vi var helt överens. Skålade förlovningsringar skulle det vara. Sedan fanns inga skålade vigselringar tyvärr. En skålad ring är mycket lättare att få av fingret. Jag tror det kallas skålad fast det i verkligheten innebär att den är konkav på insidan.
Klänning, maräng eller figurnära?
Jag tyckte det var så roligt och rent av spännande att leta brudklänning. Min drömklänning då var okrusidullig och rak, kanske med broderat vitt mönster i tyget. Till detta en kortärmad bolero och vackra skor och smycken. Jag hittade precis den klänningen, men den kändes ändå inte ”jag” när jag provade den.
På ett annat ställe föll jag för en utstyrslad klänning med snörliv och många lager kjol. Blivande maken blev dock inte så förtjust i att gifta sig med en zigerarklädd kvinna så det fick bero.
Nere i en trång, malluktande och mörk källarlokal i Skövde fick jag plötsligt på mig den rätta klänningen. Den hade alla fel, allt det där som jag inte ville ha: puffärmar, bakelsestuket, volanger, tygrosor… Dessutom var den alldeles för kort! Men det var den jag skulle ha. Min mamma och mina systrar var med och vi såg det alla fyra. Det var slutprovat.
Om jag skulle gifta mig idag har jag ingen aning om vad jag skulle ha på mig. Det blir i alla fall ingen vit eftersom jag inte är oskuld längre. Figurnära lär det inte heller bli för min figur är också lite mer ”nära” nu. Tex hänger brösten mycket närmare naveln nu är för 13 år sen.
Har du bestämt eller drömmer du om hur brudbuketten ska se ut?
Jag var helt insnöad på röda rosor, så röda rosor var det, med lite vita för att lätta upp det. Dessutom hade jag fått ner rönnblad och en lång klänga murgröna i buketten. Murgröna och rönn dekorerade också borden under middagen och festen och det var roligt att kunna matcha.
Buketten var ganska stor och floristen tyckte det var vackert med en stor bukett till en stor tjej. Är man liten ska man inte försvinna bakom sin bukett och är man stor ska man inte ha en liten fån-bukett som går obemärkt förbi.
Skulle jag gifta mig idag skulle det nog få bli något rosa-lime-vitt. Eller grädd-rosa-lila. Eller varför inte tåga in i kyrkan med den klassiska möhippebuketten av en slanggurka, två gröna äpplen och lite persilja.
Skor eller barfota.
Det där med att hitta skor var ju ett elände. Jag ville såklart hitta skor som matchade min cremefärgade klänning och inte var av skinn utan med tyg utanpå. Några sådana skor fanns inte att uppbringa. Jo, jag hittade ett par som nästan var rätt, i Göteborg, för massa pengar, men inte i min storlek.
Det slutade med att jag köpte 99-kronorspumps hos lågkvalitetskedjan Skopunkten. Jag är inte bra på att gå med höga klackar så jag övade två veckor på jobbet för att inte behöva stödja mig på maken hela tiden. På bröllopsdagen gick det vägen. Jag snubblade inte på väg upp för altargången och jag trampade bara på klänningen några gånger. När dagen var över var fötterna ömma trots att jag tagit av mig skorna under bordsduken så ofta jag fick tillfälle.
Skulle jag gifta mig idag skulle jag nog propsa på ett par fotriktiga skor, hellre än moderiktiga. Eller nej förresten, bröllopet varar ju bara en dag så jag skulle nog bita ihop och hitta mej ett par snygga pjucks.
Hår?
Ja tack! Utan åtminstone några testar är det ju som bekant så svårt att headbanga!
När jag gifte mig hade jag håret uppsatt, med en knypplad krona på skulten och en kort slöja fastnålad baktill. Vid tinningarna hängde några korkskruvar och mjukade upp ansiktet. Jag var jättenöjd med min frisyr, det blev precis som jag ville ha det.
Frisör var Annette vid Annettes hår- och nagelmakeri i Lidköping. Jag och min största lillasyster vad där tidigt på morgonen och blev allt vackrare ju längre tiden gick. Under tiden fixade blivande maken och hans bror med sina kläder och hämtade brukbuketten. Sedan kom de tillsammans med min minsta lillasyster till frisören och fick sig ett tag med borsten de också.
Från frisören var det inte så många meter till fotografen. Jag måste berätta om det också för det var ganska roligt. Vår fotograf var en liten kines som vunnit många priser för sina personporträtt. Hon ställde upp oss till gruppfotografering och sprang tillbaka till kameran, upp på en pall för att nå att titta i sökaren. Sedan ner för pallen, tillbaka till oss, och omdirigerade våra positioner. Det var meningen att vi skulle bilda en pyramid så tärnan och marsalken fick luta sig in mot brudnäbben för att det skulle se bra ut. Tillbaka till kameran, upp på pallen, titta i sökaren, tillbaka till oss… och så höll hon på en stund. Till slut orkade hon inte springa mer utan nöjde sig med att titta uppfodrande på oss och utbrista:
-Klämma, klämma… klämma, klämma.
Jag kan lova att vi i alla fall så glada ut på korten!
På väg till kyrkan (jag och maken åkte solo) kom jag plötsligt på att jag ville ha slöjan över ansiktet när jag gick in i kyrkan. Det var så typiskt mig att få sådana där infall på den tiden. Nu är jag nog lite lugnare och framförallt brukar jag fråga maken vad han tycker om jag är på väg att hitta på något som går ut över oss båda. Maken fick i alla fall lyfta slöjan när det var dags för kyssen, och det kändes så romantiskt.
Skulle jag gifta mig idag skulle jag nog vilja spara ut håret först, och ha långa, vällagda lockar med små klämmor med fejk-blommor i.
Hur ska din make vara klädd?
När vi gifte oss hade maken traditionella pingvin-kläder. Svart och vitt.
Hade vi gift oss idag hade han fått fria händer att välja något han trivs med. Kostym är till exempel inte fel.
Bröllopsresa?
Bröllopsresan gick som jag tidigare nämnt till Korfu. Vi försökte hålla resemålet hemligt för så många som möjligt. Vi till och med försökte sprida ut ett rykte om Island, men det var nog inte någon som gick på det.
Vi for redan på natten efter vigseln. Vi hade bett min kusin köra oss till Landvetters flygplats så vi blev något konfunderade när en taxichaufför plötsligt ringde på lägenhetsdörren och frågade om det var här det var beställt en resa till Landvetter. Vi försökte förklara att det nog blivit ett misstag, men han lyssnade inte på det örat utan tog resolut våra väskor och gick ner till bilen. På biltaket hade den vanliga ljusreklamen ersatts av texten ”Nygifta”. Vi var helt förundrade över att kusinen beställt taxiresa ändå från Skara till Göteborg och det var först långt senare som vi fick veta att han anlitat en av våra vänners pappa som är taxichaufför.
Efter en stund i bilen upptäckte vi skyltar uppsatta utmed E20. ”Grattis”, ”maken hjärta Zäta” och andra gulliga saker stod det på skyltarna. Vi hade väl i ärlighetens namn tänkt sova åtmindstone en liten stund av de 1½ timmarna det tar till Göteborg, men nu var vi tvungna att hålla oss vakna och spana skyltar. Vid en rastplats stod en STOR skylt (kanske 2×3 m), på en släpkärra och bredvid den stod våra vänner och vinkade av oss, mitt i natten! På skylten stod någonting i stil med: ”Lycka till, nu kommer efterrätten.”
Skyltarna tog inte slut trots att våra vänner vinkat av oss utmed vägen. De galningarna hade kört ända ner till Landvetter för att ”busa” med oss. När vi trötta checkat in på Landvetter och satt oss ner med var sin kopp choklad fick vi höra ett utrop i högtalarna. ”-Makarna Zäta ombeds kontakta informationen.” Min första tanke var att det hänt någonting hemma. Det hade det naturligtvis inte. Istället fick vi ett kuvert med ett brev från våra vänner där de bad oss ha så roligt som möjligt under vår bröllopsresa.
Och det hade vi!
Vi solade och badade och åkte båtturer och vespade runt ön och paraglidade efter båt och åt god mat. Jag fick en allergiattack på grund av solen och vaknade en morgon och kunde inte andas men det fixade sig med lite cortisontabletter och långärmad skjorta i skuggan.
När vi stod under en olivlund, utmed en serpetinväg och hade underbar utsikt över Medelhavet, bestämde vi oss förbehållslöst för att åka tillbaka till vår 10-åriga bröllopsdag.
Det har vi inte gjort, men det kan ju bli till den 20:de.
Skulle vi gift oss idag skulle jag åkt någonstans där det går bra att ta med sig barnen. Nej, vi skulle nog lämnat barnen hemma på bröllopsresan.
Mina drömresemål är Island, Irland/Skottland och någon sån där lagomvarm söderhavsö utan ormar och insekter.
Mat?
Den här kategorin la jag till själv för mat tycker jag är en ganska viktig del av ett bröllop.
När jag var liten ville jag har grillkorv med pommes frittes för det var det bästa jag visste.
När vi gifte oss serverades mördegsinbakad fläskfilé med smörslungad kulpotatis och en god sås till. Jag tror vi hade någon räkcoctail till förrätt men jag är inte säker. Till efterrätt var det i alla fall glace-au-four (stavas det så? Ni vet vad jag menar i alla fall.) och när den bars in släcktes rummet ner och det satt små fyrverkerier på faten.
Under festen på kvällen tror jag vi dukade upp med frukt, kex, godis och så klart den obligatoriska tårtan.
Skulle jag gift mig idag finns det lite olika alternativ jag kan tänka mig. När makens syster gifte sig ordnade de picknick i en park och hade beställt korgar med italiens buffémat. Det var jättemysigt och gott. Vi satt på filtar i gräset och det blev en så där härligt avslappnad stämning. Senare på kvällen bjöd de familjerna på middag på en herrgård och då blev det tid att hålla tårfyllda tal och prata med varandra ordentligt, smälta dagen… Så skulle jag vilja ha det, picknick och familjemiddag.
Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att bara ha en enda stor bjudning också, med massa småplocksmat som jag ägnat månader att förberedda och som några inhysta människor får värma och servera.
Wows?
Vårt stora wow var transporten från vigseln till middagen. Middagen intogs på Lundsbrunns Kurort, bara någon kilometer från kyrkan. Hur vi skulle ta oss den lilla biten var en väl förborgad hemlighet. De enda tre som visste var brudparet och mannen som ordnade transporten. Vi åkte inte i någon häftig bil, vi åkte inte häst och vagn, vi åkte inte motorcykel och sidovagn, vi cyklade inte tandemcykel, vi gick inte, vi blev inte dragna av hundar – VI ÅKTE HELIKOPTER!
Är det någon av er andra bloggläsare som gjort det på sitt bröllop, passa på att berätta det i en kommentar, annars kommer jag för evigt tro att vi varit ensamma om detta.
Vi har en vän. Han är min barndomskamrat och så fort maken kom in i bilden blev han även makens vän. När jag och maken en gång strax efter att vi blivit tillsammans, satt i baksätet av hans bil (som han körde) och blygt pussades hejdå (så vill jag i alla fall minnas det…) så vände han sig om och sa: ”-Jag lovar er att när ni gifter er så ska jag fixa helikopter åt er från kyrkan.” Jag och maken var tillsammans sex år innan vi gifte oss så vännen fick vänta ett tag innan han kunde infria löftet, och tur var väl det för det handlar inte om småpengar när man hyr helikopter från Karlstad till att köra en sväng runt Kinne-Kulle. Vi står i evig tacksamhetsskuld till honom, och det är helt i sin ordning. Han har ställt upp för oss vid fler tillfällen. Till exempel bodde vi hemma hos honom och hans fru och deras lille son i två månader medan vi väntade på att vårt hus skulle bli inflyttningsklart.
Till alla som frågade om transporten sa vi bara att vi bett vännen fixa den och att vi inte visste vad han tänkt hitta på. Det var en mäktig känsla när vi stod ute på kyrkbacken och alla började titta sig omkring efter fordonet. På avstånd hördes helikoptersurr men eftersom E20:an går strax bortanför kyrkan så tänkte nog de flesta att det var trafikpolisen. När helikoptern började cirkla över ett nyskördat fält bredvid kyrkan (vännen hade ringt och kollat med bonden så att han skulle hinna slå av vetet innan bröllopet) var det nog flera som fattade misstankar och när vännen dessutom rullade ut en lång röd matta på åkern och helikoptern landade precis intill så var succén ett faktum.
Övrigt.
Festen var jätterolig. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Min äldsta syster gjorde ett framträdande tillsammans med makens syster som var fantastiskt. De klädde ut sig till några Stefan & Krister-liknande figurer och levererade den ena dräpande kommentaren efter den andra.
Min svärfar sjöng en egendiktad sång med övriga familjen som kör, och han kan verkligen inte sjunga, så det var också jätteroligt.
Gästerna gick tipspromenad och fick svara på frågor om vilken i brudparet som tex skulle gå upp på natten och klaga på grannarnas högljudda musik, vem som skulle laga godast mat osv. Sedan fick vi ange facit ovetandes om varandra och det gällde naturligtvis för oss att visa enad front. Sex år tillsammans hade satt sina spår för vi svarade samma på alla tolv frågorna och det var faktiskt en imponerande prestation.
Nu när jag sitter och tänker tillbaka på vårt bröllop kommer jag fram till att jag nog vill gifta mig igen, med samme make, samma gäster, samma allt. Det var en underbart, fantastisk, superlativmagnetisk dag.
