Zäta

I helgen var vi och köpte en bil i Grebbestad. Det är en Mitsubishi Carisma, -98 som gått strax under 12.000 mil (har jag för mig).

Under veckan som gick var vi inne hos Mitsubishis återförsäljare i stan och provkörde en likadan bil, samma årsmodell, ungefär samma miltal. Skillnaden på bilarna var att den i Grebbestad inte har AC. Prislappen var också en stor skillnad.
Bilfirmebilen var satt till 39.000 kr vilket vi prutade ner till 34.500 kr. Grebbestadsbilen fick vi utan prut för 22.000 kr.

Grebbestadsbilen var i bättre skick rent utseendemässigt än bilfirmebilen. Mindre skador i lacken, och ingen sprucken stötfångare till exempel. Dessutom, som grädde på moset, fick vi en härlig tur till Grebbestad, med räkfrossa på bryggan och eftermiddagskaffe hos säljarna som var en trevligt par i medelåldern. De bodde vackert precis vid havet och tog emot oss på deras veranda för att göra upp köpet.

Idag ringde jag bilförsäljarfirman och meddelade att vi inte längre var intresserade av deras bil eftersom vi köpt den i Grebbestad. Jag berättade att det var en likvärdig bil men utan AC.

-Jaha, då får vi verkligen hoppas att det inte blir några varma fina somrar i fortsättningen då, sa försäljaren.
-Det är nog ingen fara, sa jag. Vi har ju Saaben med AC som vi kommer göra våra semesterresor i.
-Jahaja, men i alla fall, sa han.

Jag kan förstå om han bidde lite lessen för att han gått miste om ett försäljning, men hallå, AC är inte värt 12.500 kr. Inte för mig i alla fall. Jag brukar inte svettas sådär kopiöst. Jag bara “luktar varmt” som kollegan sa efter min första cykeltur efter semestern.

Ibland, och notera nu att jag skriver ibland, kan jag vara nästan obehagligt perfektionistisk. Jag vet till exempel att den ultimata kolakakan ska väga 26 gram som degklump innan man rullar den och gafflar till den på plåten.

När lilla Svalan hade barnvälsignelse bakade jag sju (eller om det var åtta) sorters kakor plus bullar och sockerkaka och bjöd till de cirka 70 gästerna. Jag bakade bland annat 100 kolakakor som alla vägde exakt 26 gram i degtillstånd.

Nu har huvudvärken flyttat från sitt spikläge mellan ögonen till det gamla vanliga stället snett över vänsterögat, ganska långt inne i skallen. Smärtområdet är stort som ett ägg ungefär. Det är här migränen brukar bo.

När maken serverat maten jag fortfarande ser fram emot kommer jag nog lägga mig med TNS-apparaten ett tag.

Spiken i pannan har slagits in ytterligare en milimeter.

Det är ganska intressant. Smärtan är så koncentrerad till en punkt. Jag minns inte om eller när jag hade ont just där senast. Hur kommer det utveckla sig? Kommer smärtan klinga av eller fördjupas och spridas?

Just nu känns det som om jag har en tyngd på insidan av pannbenet. En tyngd som drar mitt huvud ner mot tangenbordet och som gör min nacke trött.

Maken (jag ska snart fundera ut ett roligare blogg-namn på honom) har lovat laga minibacon med pasta, pesto och parmesan till middag idag.

Minibacon är Guldgossens benämning på små bitar knaperstekt bacon.

Idag har jag med mig en mogen banan, en liter minimjölk, två matskedar kakao och tre matskedar proteinpulver. Av detta ska det tillredas en mycket delikat diet-shake.
För två år sedan bantade jag bort några kilon. Det började med en metod som jag för tillfället har glömt namnet på. Upplägget var det samma som cambridge-kuren men några kronor (2) billigare. Pulvret var inget vidare läckert och dessutom dyrt eftersom det skulle intas tre gånger om dagen. När första omgången, som skulle räcka en månad, var slut efter bara två veckor, och jag bara gått ner 2 kilo mot utlovade 5-6, struntade jag högaktningsfullt i dylika dyrheter och gick i stället till Korpen och köpte billigt proteinpulver med samma innehållsförteckning som dyrpulvret. Jag kompletterade med betydligt billigare vitaminer från Apoteket och fibertabletter från hälsokosten och för ca 4-5 kr/portion påbörjade jag mitt nya liv.

Nu har jag lagt ner det livet, och bantar inget längre. Men ibland plockar jag fram proteinpulvret och mixar mig en drink till lunch. Mest händer det när det inte finns något annat lockande i frysen att göra matlåda av. Kanske borde jag köra igång en omgång bantning igen, jag skulle säkert bli jättesnygg (!) men jag känner mig inte fullt motiverad, och då är det ingen idé.

Hur som helst så misstänker jag att bacon och pasta med pesto och parmesanost kommer smaka smaskens ikväll efter min något magrare lunch.

Idag gick det betydligt lättare att lämna lilla Svalan på skolan. Inga tårar och inga långa kramar. Jag tror hon får en bra dag.

Utsikterna för min dag är inte riktigt lika bra. Jag har en lätt huvudvärk som sitter i pannan, mitt mellan ögonen. Den gör mig trött och lite “dizzy” och jag har svårt att koncentrera mina insatser.

För övrigt har jag inga måsten på dagens lista. Jag ska vattna blommorna – ute och inne, lägga barnen och sedan se till att jag själv kommer i säng i tid. Om det nu inte har kommit en ny film i brevlådan. Då kanske jag sätter mig och tittar på den, samtidigt som jag börjar med ett nytt berlockarmband till min shopoholic-kollega. Hon är för tillfället min hängivnaste smyckeskund!

Maken ska i kväll planera lekar inför helgens församlingsdag. Under lördagen ska vi umgås, hela församlingen, ute på Udden på Kållandsö. Det blir Bibelsamtal, lekar och aktiviteter, getingar, egen medhavd matsäck, gemensam korvgrillning och dagen avslutas med en lovsångskonsert. Jag tror inte att hela församlingen kommer, vi är ungefär 700 medlemmar, men kanske en sjundedel.
Jag är inte involverad alls, utan tänker njuta av vad dagen har att erbjuda och kunna ta hand om mina barn när det behövs.

Nej men, nu är jag redan på lördagen och tänker. Det är ganska många dagar dit. I morgon onsdag är det Tillväxtgruppssamling, på torsdag börjar Royal Rangers för barnen (det är ungefär som scouterna) och maken är på lovstångsteamövning. Fredagskvällen är fri och då vill jag mysa med barnen framför TV:n eller med ett sällskapsspel. På väg hem efter träningen igår köpte jag chips med en helt ny smak, grillad vitlök och salt, och jag är sugen på att smaka. De borde vara goda!

Men idag då, det var ju dagen idag som bär på nya möjligheter. Man ska leva i nuet. Varken blicka frammåt med för mycket frenesi eller gå vilse i det förgångnas minneslabyrint. Det är svårt det där.
Jag är nog inte en person som vojjar mig över det som varit. Ruelse och ånger ligger inte så mycket för mig, men däremot planerar jag och ägnar en mycket stor del av min hjärnkapacitet åt framtiden. Tänk om jag kunde lära mig att leva lite mer i nuet istället. Skulle jag vara en lyckligare människa då? Det är inte säkert, men i alla fall en lite mindre stressad.