Zäta

I kväll har jag haft riktigt roligt.

Vi har varit hemma hos vänner och planerat ett stundande bröllop. Bruden var också med medan brudgummen var på jobbet. Bruden kommer från Albanien och har börjat lära sig svenska men hänger inte med på allt, så vi har blandat svenska och engelska rätt friskt under kvällen.

När vi pratade mat till bröllopet föreslog vi att bruden och hennes familj kanske kunde ordna någon typisk albansk rätt. Bruden undrade om vi menade dessert eller huvudrätt medan vi mest var inne på en liten förrätt. Min vännina försökte förklara på svengelska (och tänk er nu hur det låter för den som inte vet att det inte är enbart engelska som talas):

-Mäjby you vill have a little rätt!

Eftersom jag har ett jobb där jag pratar med en massa olika människor hela dagarna i ända, händer det ibland att jag träffar på personer med lite annorlunda namn.

Idag har jag till exempel sökt både Ole Baj och Henrik Holk.

Jag har köpt tre par byxor och tre par strumpor till Lilla Svalan. Hon rakar ju i höjden så och nu har hon mest byxor som flaggar på halv stång. Jag köpte ett par svarta tunna, ett par svarta myxbyxor med rosa detaljer och ett par helrosa utsvängda mysbyxor. Tillsammans med sockarna gick kalaset på 150 kr, som hittat!

Jag hittade också en gammal kollega som jag inte träffat sedan hon slutade hos oss. Hon har varit med Rosa bussarna i Sydamerika och jobbat som kock där. Nu berättade hon att hon läser till ekolog. Passar henne perfekt! Jag blev så glad av att se henne igen för hon är en härligt människa!

Shopoholickollegan visar upp sitt fynd för mig när jag kommer tillbaka till jobbet. Hon ska jobba upp en lite intelligentare look och har köpt en bok. Den heter “En shopoholics bekännelser”.

Höll på att glömma! Det är ju torgdag idag. Jag kan absolut inte komma på någonting som jag skulle behöva köpa men jag ska ändå dit och titta lite. Kanske lilla Svalan skulle må bra av ett par nya svarta eller röda sockar. Det bor så mycket rosa i hennes strumplåda nu…

Under några veckor har jag funderat på vad jag ska kalla maken när han framträder i bloggformat. Det låter lite tråkigt med bara “maken”, när både Guldgossen och lilla Svalan och till och med jag själv fått så genomtänkta namn. Visserligen är det enkelt och nytillkomna läsare förstår genast vem jag syftar på, men i alla fall, lite fantasilöst är det allt.

Jag har försökt komma på någonting som utmärker maken, och som inte är för intimt eller har med vår kärlek att göra. Det är lite svårt att liksom ställa sig utanför relationen och se honom med andra ögon.
Det jag tror andra tänker om honom är att han är trevlig, kunnig, datanördig, friluftsälskande och talar lite sluddrande ibland. Jag brukar reta honom för det där sista, och han ger svar på tal med att jag hör så dåligt. Det är tyvärr sant.

Men jag skulle alltså kunna kalla maken Mr Trevlig. Det låter ju väldigt trevlig. Fast lite opersonligt tycker jag.
Den Kunnige är också gångbart. Men han kan ju inte allt så det blir för missvisande. Han är till exempel inget vidare på att komma ihåg barnas saker när han hämtar från skolan.
Datanörden då! Näpp, för nördigt.
Friluftsälskaren? Kanske det, men risken är att man förleds att tro att han bara är ute och ränner i skog och mark och det är ju inte riktigt sant. Igår satt han till exempel nedsjunken bredvid mig i soffan och åt chips och tittade på film.
Det där med sluddertalet tror jag inte jag ska ta upp. Det är ju inte omöjligt att maken kikar in här något gång och jag vill inte göra honom ledsen.

Nej, jag har kommit på ett annat epitet. Maken ska hädanefter heta Förundersökningsledaren. Det är lagom kort och klatchigt och inte alls långsökt. (Det där var ironi…)

Förundersökningsledaren är så intresserad av saker och ting. Han kan ägna kvällar och helger åt att ta reda på information om något han till exempel blivit sugen på att köpa.

Nästa vecka ska han till exempel fjällvandra. Med jämna mellanrum kommer han och berättar om olika sätt att dryga ut maten på fjället, eller inovativa sätt att hålla nere vikten i packningen. Han har under veckan torkat köttfärs under 30 timmar i ugnen, provat att blanda couscous i varma koppen, gjort gröt av varmt vatten och müsli och jag vet inte allt.

Innan båtsäsongen drog igång provade han att baka sockerkaka i sin nya båtugn, och ägnade dessutom hela kvällen åt att väga och räkna ut exakt hur mycket T-sprit som går åt till en sockerkaka. Han letade på nätet för att rätt kunna förvandla vikt till milliliter och ta reda på vad en tom plastbehållare med T-röd väger för att kunna räkna ifrån den vikten. Han räknade också ut vad en sockerkaka kostar avseende smet, panering och spritåtgång.

Till nästa sommar har vi pratat lite löst om bila genom Europa tillsammans med vänner. Gissa vem som redan tagit reda på allt som är värt att veta om olika tält. Detta ska sedan jämföras med husvagn och husbil. Han har kollat upp vad det kostar att bo på campingar i olika länder, och håller på att titta runt efter bästa men prisvärdaste uppblåsbara liggunderlaget till mig.

Det räcker att man nämner en liten tanke som han fattar intresse för, så inleds den stora förundersökningen. Mycket smidigt för en inte fullt lika intresserad fru!

Nu har jag ägnat tio minuter åt att återberätta den mest spännande episoden i katastroffilmen Poseidon för min sysslingkollega på jobbet.

Det var när de överlevande klättrade i ventilationstrumman. Först kom pappan – som varit borgmästare och brandman, sen kom mamman (till barnet) – en singelkvinna som mest var utfyllnad i filmen och på slutet fick ihop det med en annan av de överlevande, sen kom barnet – en kille på ca 10 år, därefter klättrade killen – som hade ihop det med dottern, och dottern – till pappan som var brandman, sen bögen – som var gammal och flintskallig och egentligen tänkt ta livet av sig innan katastrofen, och spanjorskan – som var hispig och fripassagerare och sist i trumman klättrade pokerspelaren – en egoist som var den förste att trotsa kaptenens order för att försöka rädda sig från det voltade fartyget.

När kedjan kommit ungefär halvvägs började vattnet stiga i ventilationstrumman. Pokerspelaren hetsade de andra till att klättra snabbare för han skulle bli den förste att drunkna. Mitt på trumman fanns en rejäl inbuktning som man var tvungen att tränga sig igenom. Den klaustofobiska känslan var total, men de flesta tog sig förbi utan problem. Bögen, som var duktigt hetsad av pokerspelaren, tappade fotfästet mitt i den trångaste delen och fastnade, varpå spanjorskan, som redan innan förutspått allas undergång, fullkomligt ballade ur och började skrika hysteriskt och ville vända tillbaka. Hon tryckte därmed ner pokerspelaren som fick vatten upp till midjan. Han lyckades ändå lugna henne tillräckligt för att hon skulle ta tag om bögens fot och skjuta honom uppåt och till slut kunde de fortsätta klättringen.

I änden av ventilationstrumman tog det stopp. Den mynnade ut i ett tak, som i den upp-och-nerpå-vända båten blev golv, och var spärrad av ett fastskruvat galler. Pappan gjorde allt han kunde för att slå loss gallret. Det fanns ingen chans att vända på sig och kunna sparka loss det så han slog med armbågen tills den trasades sönder, men det var lönlöst. Så kom han på att pojken kanske kunde skruva upp skruvarna som höll fast gallret och killen fick langa upp pojken förbi mamman och pappan så att han kom högst upp i trumman. Pojkens små händer lyckades precis lirka sig igenom gallerrutorna och kom åt att känna på skruvarna, men de satt för hårt fast. Trots uppbådande av alla sina krafter och bönande och gråt av de övriga var det omöjligt att ens rubba skruvarna en millimeter.

Spanjorskan fick göra sin insats i filmen då hon tog av sig sitt halsband med ett silverkors och langade det uppåt i kedjan av människor. Under tiden nådde det bubblande vattnet så högt att pokerspelaren inte kunde andas längre. Förtvivlat tittade han på spanjorskan och bannade förmodligen sitt öde för att han istället för att, sin vana trogen, tänka på sig själv, satt någon annan i främsta rummet och med milt våld föst spanjorskan före sig i ventilationstrumman. Jag blev lite överraskad över att han skulle stryka med så tidigt i filmen för han var ändå en av centralfigurerna. Jag hade redan räknat ut att pokerspelaren, pappan och dottern skulle överleva och kanske mamman och pojken.

Högst upp i ventilationstrumman hade i alla fall pojken äntligen fått smycket och oändligt försiktigt, för att inte tappa dyrgripen, börjat skruva loss de två skruvarna som höll gallret på plats. Jag reflekterade över att det bara var två skruvar och inte fyra, men det var väl väl det för med fyra hade de nog drunknat allihop.
När väl gallret var borta (pappan gav det en kraftfull sista knuff) var de alla snabbt uppe ur hålet och till sist kom även pokerspelaren, som lyckats hålla andan tillräckligt länge för att överleva.

Och hoppsan, nu har jag berättat det för er också!

Jag var inte så förståndig igår som jag hade hoppats.

(Hahaha, nu kommer maken och säger att vi behöver köpa haloweenlampor. Jag tycker det var ett dumt på stående, och det hade det varit om han nu verkligen sagt det. Halogenlampor säger han naturligtvis.)

Det blev ingen TNS-stund igår kväll. Istället blev det en hel del annat.

Först intogs den utlovade middagen. Mycket gott. Parmesanosten hade visserligen möglat men det var inte så farligt så det skar jag helt sonika bort och sedan var den som ny igen.
Efter maten for maken till sin lekplaneringsträff och Guldgossen cyklade iväg för att leka med en klasskompis. Jag gick ut i trädgården och vattnade allt som behövde vattnas. (Nej, jag glömde visst två krukor på framsidan kom jag på nu. Nåja, de vissnar snart ändå…) Sedan tog jag en tur med sekatören och beskar vårt äppelträd. Jag tror jag skulle behöva gå lite hårdare fram för det är egentligen för tätt fortfarande men eftersom det är så litet och ungt så vill jag inte vara för sträng mot det. Det kan behöva sin lövmassa några år till för att kunna växa till sig, även om det går ut över eventuell skörd. När jag ändå var i farten med sekatören gick jag över häcken också och jämnade till sidan. Tyvärr är häcken för hög för att jag ska kunna klippa den jämn i överkant, så det får maken göra vid tillfälle.

När jag varit ute till halv åtta ungefär, gick jag vidare till växterna inomhus. Alla fick vatten och några fick också kärlek. Maken kom hem samtidigt och nattade barnen och jag sjöng för lilla Svalan och kramade om Guldgossen. Sen snodde jag runt och gjorde jag vet inte vad, förberedde barnens skolväskor för morgondagen tror jag. Guldgossen fick med sig en morot och lilla Svalan en banan till fruktstunden. Jag skrev lilla Svalans namn på bananen. Det ska hon i alla fall klara av att läsa när hon tar fram den nu på förmiddagen.

Jag är så nöjd med mina morötter. De sköter sig exemplariskt. I går drog jag upp en rak fin morot som var 40 cm lång! De är långa och smala och goda. Jag måste komma ihåg vilken sort det är jag sått till nästa år. Jag har inte kvar påsen men det var nog någon typ av sommarmorötter med utlovad extra sötma.

Efter att jag pysslat färdigt för kvällen satte jag mig med maken och tittade på den senaste filmen från lovefilm.se. Det var Spindelmannen 3. Den var inte jättebra. Jag kom på att jag nog inte gillar Spindelmannenfilmerna alls. Peter Parker är ju så ung och fånig att jag inte riktigt kan med honom. Jag vet att det lite är grejjen med filmen, men ändå.
Häromkvällen såg vi en annan film som var mycket bättre, och i en genre som jag älskar – katastroffilm. Poseidon hette den och handlade om en fantastiskt stor lyxkryssare som sjunker efter att ha träffats av en monstervåg. I filmen får man följa några överlevandes kamp för att ta sig ut från fartyget, och de dör naturligtvis en efter en tills bara en handfull återstår. Den var jättespännande och frossade fullkomligt i bisarra specialeffekter. Scenen som tog mig mest var när de överlevande kröp och klättrade i en trång ventilationstrumma och vattnet hela tiden steg under dem. Till slut kom de fram till andra änden men där satt ett galler fastskruvat som var omöjligt att sparka dän. Mina ben levde ett egent liv under filmen och hoppade och skakade av spänning mest hela tiden. Sån´t där gillar jag!

Idag är jag i alla fall inte så skakig, bara trött. Jag somnade nog strax efter tolv ungefär. Jag vet att jag måste skylla mig själv, men man lever ju bara en gång och igår konstaterade jag ju att jag behövde bli bättre på att leva i nuet. Det var bara lite osmart att låta nuet inträffa så sent på kvällen!