Zäta

Plötsligt har jag en och en halv timma, alldeles för mig själv hemma i huset. Förundersökningsledaren fjällvandrar och barnen är på Royal Rangers.

Vad ska jag fylla denna eon av tid med? Pärlande, filmtime, trädgårdsarbete, tvätt, städning, disk, läsning…

Jag tror faktiskt jag ska ta hand om disken först och sedan unna mig en liten promenad innan det är dags att hämta hem barnen från skogen.

Igår kväll var jag i kyrkan för PiL-sammanträde. PiL är våra radiosändningar. Vi brukar ha våra sammakomster halv åtta på tisdagskvällarna, efter bönen. Igår var det onsdag. Vi skulle ha sammanträde halv sju.

Sju minuter över sex som kom Förundersökningsledaren hem. Då hade han gjort diverse ärenden och dessutom handlat. Jag hade börjat vispa ihop en pannkakssmet och väntade bara på äggen. Min plan var att vi skulle äta middag tillsammans i lugn och ro innan jag åkte till kyrkan.

Förundersökningsledare kom insvepande i köket med kassarna drällande runt benen.
-Förlåt att jag är sen. Nu kanske du inte hinner i tid.
-Jodå, det är ju halv åtta vet du.
-Jaha, jag hade skrivit halv sju i min kalender.

En liten olustig misstanke slog genast rot i min hjärna. Skulle det kunna vara så att mötet var en timma tidigare. Jag kontrollerade almanackan och jo minsann, så var det ju. Bedrövligt att Förundersökningsledare ska behöva ha koll på mina åtaganden. Han har ju nog med sina egna.

På 13 minuter hann jag vispa klart pannkakssmeten, grädda tre pannkisar och inmundiga två av dessa, rykande heta, medan barnen skrattade åt mina miner och majer när jag försökte undvika brännblåsor. Jag utbytte barnrelaterad information med Förundersökningsledaren och han försökte berätta lite om sin förestående resa. Han utlovade också lite kvällsmys när jag kom hem, med chips och dipp och nyanlända terrorfilmer (i alla fall en).

När jag kom hem var Förundersökningsledaren inte riktigt klar med packningen än, och han behövde vaxa vandrarkängorna också. Själv hade jag fått en körare med magkatarr och kände inte att det skulle vara så lämpligt att dippa chips.

Det slutade med att jag gick och la mig med TNS-apparaten och Förundersökningsledaren dippade i sällskap med sina kängor. Vad ger ni mig för den myskvällen va?!

Inatt drömde jag att jag lyckades få i det ena av mina två silverörhängen. Det tog jättelång tid och när jag äntligen fått i det var jag så lättad över att det inte gjort ont att jag nästan kissade på mig.
Sedan gick jag hela dagen med ett örhänge av varje sort. Silverhänget var jättetungt och det kändes som hela örsnibben drogs ut, men jag var glad och stolt ändå.

Kvart i sju i morses for Förundersökningsledaren iväg för en långhelg med vandring i norska fjällen.
Jag började sakna honom redan innan han åkt.

-Ha det så jätteroligt nu, njut av den storslagna naturen, hoppas det går bra…
Så sa jag. Med överdrivet glättig stämma.
Varför sa jag inte att jag skulle sakna honom?

Jo, hade jag sagt det hade jag börjat gråta. Och jag tror inte på gråt som en lösning, i alla fall inte för mig. När jag gråter får jag huvudvärk, jag blir helt rödmosig i hela ansiktet och ser helt anskrämlig ut, jag kan inte stänga av tårarna på kommando utan snyftar, snörvlar och hulkar onödigt länge och framför allt – tårarna gör ingen nytta, jag känner mig inte lättad, renad, mindre ledsen eller något annat som skulle vara positivt.

Jag gråter alltså inte så ofta. Kanske ibland till någon sorgsen film eller vid stora idrottsprestationer eller när jag läser om något som berör (som när den modige 10-årige gossen klarade en natt på fjället), men inte som ett uttryck för mina äkta känslor.
När det gäller mina känslor är just uttryck inget jag överhuvudtaget prioriterar, jag är mer för undertryckande.
När jag är ledsen föredrar jag att så snabbt som möjligt tänka på något annat än det som gör mig ledsen. Med oro och saknad gör jag likadant.

På väg till jobbet i morses tänkte jag alltså inte ett dugg på hur helgen kommer bli, att jag och barnen är ensamma, att hela lördagen kommer bli tom och ensam…
Nej, jag satt i stället och tänkte ut nya äventyr till Henrietta som ska skulle kunna skriva om.

Och nu, klockan 10, får jag ett mail från Förundersökningsledaren:
“Nu är vi snart i Norge. Jag älskar dig! /Maken”
Jag kastar mig på telefonen för att hinna ringa innan han åker in i Norge, de dyra telefontaxornas land. Men försent! En minut tidigare fick han välkomstSMS:et från norska telenätet. Vi säger bara “hej” och “jag älskar dej” och jag berättar inte hur mycket jag saknar honom, redan.