Jag har en kortare karriär som väskryckare bakom mig.
När jag gick i gymnasiet (och även dessförinnan, och efter) var jag med i en ekumenisk ungdomskör som hette Oikumene. Det var fantastiskt roligt. Vi övade varje vecka och sjöng upp ganska ofta.
En gång (det var alltså när jag gick i gymnasiet) bestämdes det att vi skulle göra en körresa till England. Jippe!
Det finns mycket man kan berätta om den resan. Till exempel att vi åkte färja över och lyckades pricka in vårens blåsigaste dagar för både dit- och hemresan. På ditresan blåste det 24 sekundmeter (storm) och på hemvägen 25 (mer storm.) En kille, en ganska tuff och stöddig kille, åt en finfin räkmacka medan vi var på väg ut från skärgården, men så fort det började gunga ville räkorna upp och simma. Och simma fick de. Killen hann inte längre än till närmaste våtutrymme vilket råkade vara damernas dusch.
Under natten låg jag i överslafen i en av de små kojerna långt nere under däck och kände hur båten rullade från sida till sida. Rullningarna bara tilltog hela tiden och till slut kändes det som jag mera låg på väggen bredvid sängen än i sängen, och när båten äntligen började rulla åt andra hållet rullade den så långt att jag fick hålla mig i för att inte rulla ut över sängkanten. Jag var livrädd!
Vid ett tillfälle mötte vi en annan båt ute på de atlantiska vågorna och färjan avgav några ödesmättde signaler. Jag blev ännu mera livrädd och trodde att signalerna betydde att det var dags att äntra livbåtarna. Jag väckte min äldsta hyttkamrat (hon är bara ett år äldre än jag. Jag kan än idag inte förstå hur hon kunde ligga och sova i ovädret) och uppmanade henne att ta reda på vad som stod på. Hon kom ganska snart tillbaka och avgav rapport. Ute i korridoren fanns en informativ skylt som förklarade vad de olika signalerna betydde.
Jag blev nog kanske lite lugnare av beskedet att vi inte var på väg att sjunka men låg ändå vaken resten av natten och bad till Jesus att vi inte skulle kapsejsa. Mina hyttkamrater rapporterade på morgonen hur de hört mig varje gång de vaknade till under natten:
-Nej, Jesus, inte längre ner nu, Jesus, inte mer åt det hållet… låt det vända nu Jesus.
På morgonen fick vi också rapport från en ganska stukad, skrynklig och inte allt för fräsch kille. Det var han med räkorna ni vet. Han hade tillbringat hela natten golvad inne i damduschen. När båten rullade åt ena hållet låg golvet fritt och fint men så fort vågorna fick skrovet att rulla över åt andra hållet kom räkorna upp ur golvbrunnen igen. Så där låg han hela natten och såg räkorna åka upp och ner, och han kompletterade också innehållet i avloppet när han kände för det.
På hemvägen blåste det ju värre, men på något sätt hade jag nog lyckats vänja mig av med lite av rädslan. Jag var visserligen vaken hela natten men jag struntade helt i att gå och lägga mig och satt i stället uppe tillsammans med en annan nattuggla. När vi på hemkomstdagen kom inomskärs och resten av resesällskapet började vakna till liv fann de oss sovandes på var sin soffa i baren. När man reser med en kristen ungdomskör blir det lätt lite roligt att kunna säga:
-Och när vi kom fram fann vi Zäta utslagen i baren.
I England bodde vi hemma hos en medelålders dam i ett litet kråkslott ute på landet, några mil från London. När vi skulle in till den stora storstaden åkte vi först bil till närmaste tågstation och därifrån tåg (surprice) in till centrum och sedan tunnelbana till olika sevärdheter.
En kväll när vi kom tillbaka till tågstationen där våra bilar stod och väntade hade det redan hunnit bli mörkt. En av tjejerna som var med på resan gick iväg för att leta reda på en brevlåda. Hon hade skrivit ett vykort under dagen men glömt posta det när vi var i London. Vi andra ställde oss att vänta vid bilarna och efter ett tag kom hon hysteriskt skrattande tillbaka. Hon hade letat runt lite och till slut kommit in i en ekande lokal som hon trodde var själva stationshuset. Det var inte tänt därinne men hon såg en man som stod och pysslade med något borta vid en bänk så hon gick fram till honom för att be om hjälp. Trött av en hel dags vandring i London och lite skrämd av skuggorna lyckades hon dock inte få till engelskan helt rätt:
-Do You know vhar I can hitta någon maillåda?
Förståeligt nog fick hon bara ett mummel till svar. Och det var då hon upptäckte vad mannen pysslade med. Ekot i lokalen kom från kakelväggarna och inte från något stengolv. Hon hade råkat förirra sig in till pissoaren.
En annan dag när vi kom tillbaka till kråkslottet på landet var inte damen hemma. Jag vet inte om vi kommit tidigare än avtalat eller om vår värdinna glömt bort tiden men jag vet att det regnade och var ganska kallt. Påskliljorna som smyckade den mossangripna gräsmattan var det enda som lyste upp den grå dagern. Vad skulle vi göra?
Som tur var hade vi med oss en Svensson. (Namnet är fingerat.) Om bröderna Svensson sades allmänt att de är hälften apa, hälften människa och hälften Svensson. En Svensson är inte bara duktig, utan bäst i alla sporter, och bangar inte för galna upptåg och omöjliga utmaningar.
Efter ett undersökande varv runt huset upptäckte unge herr Svensson (uppskattningsvis så ung som 13 år) att ett fönster stod på glänt upp på andra våningen. En meter från fönstret gick stupröret. Unge herr Svensson klättrade helt sonika upp för stupröret, gjorde ett dödsföraktande aphopp med siktet inställt på det decimeterbreda fönsterbläcket i sten och klämde sedan in sin lilla smala lekamen genom fönsterspringan. En liten stund senare kom han välbehållen ut genom ytterdörren och kunde släppa in oss andra, och ytterligare en liten stund senare, så där förargansvärt liten, kom vår värdinna hem. Men hon fick aldrig veta hur vi tagit oss in.
Nu var vi ju inte i England för att idka fasadklättring eller ofreda kissande män utan faktiskt för att sjunga. Och sjöng gjorde vi. Bland annat stod vi utanför sydafrikanska ambassaden och sjöng afrikanska kampsånger. Det här var på apartheid-tiden och det pirrade faktiskt lite i magen när vi stod där och sjöng stämsång för full hals och gluttade på de allvarliga sydafrikanska men väldigt vita vakterna.
Två månader efter att vi kommit hem igen berättade räkkillen, som var så cool att han redan hade parabol och därmed tillgång till MTV som var en väldigt ny och ”het” företeelse, att han sett en video med Pet Shop Boys på MTV. Bandet hade åkt omkring i London och filmat på gatorna och bland annat filmat sydafrikanska ambassaden, precis under tiden som vi stod där och sjöng!
Sen var det ju det där med väskryckandet…
När vi transporterade oss i London var det naturligtvis tunnelbanan som gällde. För en ung bondtös var det ett spännande äventyr att hitta rätt, och hinna med, och se allt folk som likt ett myllrande lämmeltåg rörde sig i gångar och kulvertar. Jag var ju inte ensam utan hade min grupp att ty mig till men det gällde att röra sig ganska fort och inte komma bort sig i det underjordiska systemet.
Vid ett tillfälle kom jag lite på efterkälken. Dessutom rörde vi oss mot strömmen och det var riktigt svårt att hålla ögonen på de andra i min grupp. Jag blev lite rädd (okej, lite småskrämd då, eller rätt ordentligt uppjagad…) och började springande armbåga mig fram bland folkmassorna.
Rätt som det var råkade jag kroka in min arm i en handväska med tillhörande dam. Jag märkte det inte först utan fortsatte springa och drog därför med mig damen som föll omkull baklänges där bland alla springande ben.
Eftersom jag redan då var en mycket omtänksam, väluppfostrad, ödmjuk, inkännande och fantastiskt duktig flicka krånglade jag snabbt loss mig från den besvärliga väskan, framförde ett deltagande:
-Oh shit!
och sprang raskt vidare.
Simon Ådahl