Zäta

Vis av tidigare erfarenheter (Lilla Svalan hade en gång en infektion med “varböld” i tandköttet och den gav sig inte trots två penicillinkurer) ringde jag idag vårdcentralen för att be dem ta sig en titt på Guldgossens läpp.

Förra onsdagen tog penicillinkuren slut som skulle göra ni (västgötska) på varet efter Guldgossens bett i överläppen. Varet var nästan borta när medicinen var slut.
Sedan har läppen läknat fint och ser bra ut, men de senaste dagarna har jag märkt att det finns en liten kula kvar inne i läppen och jag har varit orolig att det ska vara varhärden som växer till sig på nytt.

Sköterskan jag talade med på vårdcentralen trodde inte att någon läkare skulle behöva titta på läppen. Kroppen brukar själv kunna ta hand om sådant här. Hon frågade också om varkulan var stor som en ärta eller som en köttbulle. Hade den varit stor som en köttbulle skulle jag ha varit en mycket oansvarig förälder kände jag! Ärtstorleken var en mera lämplig beskrivning. Sköterskan skulle gå och tala med en läkare och se vad han tyckte.

Efter ett tag ringde hon tillbaka och sa att läkaren tyckte att vi skulle komma dit.
Vi fick tid halv två och jag var och hämtade Guldgossen på skolan. Tyvärr kom han att missa blockflöjtslektionen. Han har tränat så duktigt varje dag och kunde “Bjällerklang” utantill. Nu fick han inte chans att brilliera. Han verkade inte ledsen för det. Kanske är han inte så prestationsberoende som sin mor, tack och lov!

På vårdcentralen fick vi träffa en annan läkare än avtalat, men det gjorde inget. Guldgossen sa artigt:
-Dej tycker jag att jag känner igen!
Och det borde han gjort för den här läkaren är även skolläkare och har träffat Guldgossen en gång om året sedan skolstarten.
-Ja, det kanske du gör, sa läkaren lugnt.
Sen klämde han igenom läppen ordentligt, till och med så mycket att Guldgossen var tvungen att säga AJ. Jag gillar läkare som tar sitt jobb på allvar!

Bedömningen är att den hårda kula jag känner bara är ett “invärtes ärr”, en förhårdnad till följd av läkningsprocessen. Men skulle läkaren ha fel och jag märker att kulan växer, så kommer man i första hand att försöka tömma läppen på var, hellre än att medicinera mera.

Det är inget vi ser fram emot, varken Guldgossen eller jag.

Hur ska jag definiera min insats i gårdagens julkonsert?

Det gick bättre än det borde gjort med tanke på förkylningen.
Det gick inte lika bra som det skulle gjort om jag inte varit förkyld.

Kvartettsången lyfte inte riktigt. Både jag och alten var förkylda och det förstörde lite. Sen tror jag att vi blev nervösa av att ha övat lite för lite det sista.
Det lät väl säkert helt okej men inte perfekt.

Ave Maria var okej också. Jag tror jag surnade på några toner, men inget den utan ett musikaliskt tränat öra kunde höra.

Stilla Natt-versen funkade fint ända fram till den sista låga sluttonen då det blev falskt och eländigt innan jag kunde rädda upp den. Tråkigt!

Det som var mest tråkigt med hela tillställningen var att trots att det var mer än fullsatt i kyrkan (folk stod till och med upp under hela den nästan två timmar långa konserten) så saknade jag två personer i publiken. Jag hade så gärna velat att min mamma och min syster var där och lyssnade.
Jag erkänner att det är fånigt och ganska fyra-års:”Mamma, kolla vad jag kan!” men i alla fall. Jag hade så gärna velat haft dem där.

När jag nu äntligen är tillbaka på jobbet efter att ha varit borta hur länge som helst, så väntar en stor förändring på mig.

Istället för att slå 9:an för att komma ut på linjen, är det numera 0:an som gäller.
Hur svårt kan det vara att lära sig?

Jättesvårt verkar det som!