Lilla Svalan hittar ofta på anledningar till att få gråta. Det är som om hon har ett behov av att låta tårarna trilla. Ofta gråter hon för att hennes favorittrosor blåste av båten och försvann för evigt utmed Göta Kanal i somras. (Det var först efter att de försvunnit som de uppgraderades till favorittrosor.) Ibland gråter hon för att Guldgossen för över ett år sedan råkade bryta av en liten svart pinne som var det enda som återstod av en klubba hon fått av sin farmor.
-Min pinne! bölar hon och skruvar på saltkranen.
Ikväll kom hon på en ny och fantastiskt användbar anledning till att gråta. Hon vill nämligen inte ha sin säng. Hon vill ha en likadan säng som Guldgossen har. En säng som är studsig och har ett fall-ur-skydd på ena sidan.
Nu har hon gråtit ett tag, och kommit till ro. Och så kommer hon ner till mig där jag sitter på kontoret och försöker bringa reda i aktiviteter som krockar i kalendern.
-Mamma, säger lilla Svalan och lägger huvudet på sned och ler med sina rödgråtna ögon.
-Mamma, tror du att du skulle kunna läsa en liten berättelse för mig, eller hitta på en saga, eller sjunga en liten sång? Jag menar sen, när du går och lägger dig.
Jag brukar lova lilla Svalan att hon ska få ligga bredvid mig en stund när jag går och lägger mig. Det brukar vara ganska riskfritt att lova det eftersom hon i alla fall oftast somnar före mig. Och när hon inte gör det så uppskattar jag i alla fall värmen hon sprider bredvid mig i dubbelsängen.
-Jadå, svarar jag. En liten sång kan jag nog tänka mig.
-Ja, för det skulle vara väldigt uppskattat, ler en lycklig liten Svala och tassar försiktigt tillbaka uppför furutrappan.
