Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
I natt drömde jag att min kusin gifte sig.
Bröllopet ägde rum ute på ett stort gärde. Det var på hösten och det var gråmulet och lite duggregn men ingen frös och alla var glada.
Under vigseln blev jag framkallad längst fram. Jag hade inte blivit tillfrågad i förväg och antog att jag skulle sjunga men istället blev jag ombedd att läsa berättelsen om de tio vise männen. Jag började läsa och då kom tio utklädda gossar fram och började hoppa omkring och dansa hiphop.
Satt här och hade lite tråkigt.
Tills jag läste det här:
http://www.tjuvlyssnat.se/mellersta-sverige/naturligt-aldrande
Vi har EN skrivare på jobbet. Den står i rummet bredvid mitt.
En kollega skulle skriva ut ett recept från min blogg. Hon markerade det hon ville ha utskrivet och tryckte “skriv ut”. Inget hände så hon upprepade proceduren. Fortfarande ingen reaktion från skrivaren.
Kollegan gick ut på lunch och begav idén om att få ut receptet.
Men det gjorde tydligen inte skrivaren. När jag gick förbi fick jag se hur sida efter sida från min blogg matades fram.
Jag måste skryta lite och berätta att jag lyckades avbryta utskriften, först via skrivarkön, och när inte det hjälpte så drog jag helt sonika ut sladden till skrivaren.
Ungefär 11-12 sidor hann skrivaren med, två gånger.
När jag fick syn på alla sidorna satte kugghjulen igång inne på hjärnkontoret. Nu funderar jag på om jag ska samla mitt första bloggår i en bok.
Tror ni någon skulle vilja läsa den?
När jag började blogga bestämde jag mig för att aldrig skriva något jag inte kunde stå för till 100 procent.
Eller något som utelämnade mig själv eller min familj eller någon annan jag känner eller inte känner.
Eller något som provocerar.
Jag känner att jag har frångått de principerna nu.
Man kan vara blek och skön,
blek och bräcklig
eller blek och mystisk.
Eller så är man som jag:
blek och fet.
Jag sitter här och är lite sugen på att måla naglarna.
Kanske har jag börjat bli fåfäng…
Klockan var tjugo i sex.
Jag stirrade in i mitt ansikte. Sökande.
Blicken på andra sidan glaset var trött och lite suddig.
Ögonen svepte över huden. Panna, ögonbryn, kinder, mun, haka, näsa, näsa, näsa.
Nej… Jag tittade noga men såg den inte.
Så tände jag lampan och vårtan framträdde som i relief på näsvingen.
Uppenbarligen behöver man ha ljus för att se den, i alla fall så tidigt på dagen.
Jag undrar om jag kan be mina kollegor jobba i mörker idag…
