Zäta

Jag är en värdelös människa.

Under fem timmar har jag bara bokat 2 besök.

Bläääääääääääääääääää!

Jag gillar verkligen Liza Marklunds böcker. Jag har hjälpligt hängt med i debatten kring Gömda-böckerna och har förstått så pass att “den sanna historien” inte är fullt så sann som hon har låtit påskina.

Detta har dock inte påverkat min inställning till Marklund som ordtrollare. Jag tycker hon är fantastiskt duktig på att skriva trollbindande. Och då menar jag inte med skimrande ord som dallrar som en hägring i middagstid. Nej, orden är helt vanliga, men ändå lyckas Liza med konststycket att skapa en spännande historia, en berättelse jag ogärna vill lägga ifrån mig.

Jag tycker också mycket om Annika Bengtsson. Hon är ingen hjälte, ingen lycklig människa, hon är ganska ordinär och ganska komplex. Hon har problem med taskig självkänsla och trassliga relationer. Jag gillar det där, hon är inte enkel.

Nu är det inte så många sidor kvar. Jag har redan fått separationsångest.

Det är olika kvalitet på näsorna i min familj.

Igår kom jag förväntansfull hem från jobbet. Med mig hade jag en doft på sticka (den dyra, dyra önskeparfymen) och en doft på halsen (den billiga vaniljparfymen jag köpt på Bodyshop).

Jag lät mina anhöriga sniffa på både det ena och det andra.
Guldgossen tyckte att allt luktade gott.
Lilla Svalan andades in dyr-doften och utbrast självsäkert:
-Det är ju den parfymen jag har!

Hon hade helt rätt och jag kan inte för mitt liv begripa hur en outbildad sexårig näsa kan känna det. Jag lovar att jag inte skvallrat för henne om vad jag varit på jakt efter.

Sedan var det makens tur att lukta. Han slog armarna om mig och gjorde en djupdykning mot min hals där han insöp den i mitt tycke ljuvliga doften av vanilj.

Hans kommentar blev:
-Du luktar som ett luktsuddigum!