Idag har jag varit i Kaffestugan på förmiddagen, eller ja, jag kom hem för en liten stund sedan. Vi är fem personer i vår grupp och den ena tjejen gick hem efter ett tag för hon hade sådan förskräcklig nackspärr, som bara blev värre. Egentligen ska vi vara sex personer i varje grupp. Det är lagom många för att hinna med disk, smörgåsmakeri, kaffe, kassa och allmänt plock. Idag var det dock riktigt lugnt. Tio minusgrader och helgen innan löning är två starkt bidragande orsaker till att folk inte ger sig fram på stan trots att det är lördag. Vi klarade alltså av “jobbet” på bara fyra personer, och det var till och med riktigt lugnt och trivsamt.
Nyss försökte jag få igång DVD:n för att spela upp en träningsskiva jag skaffat mig. Jag är helt solokvist hemma eftersom Förundersökningsledaren är i kyrkan på lärljungaskola och barnen är hos mormor och morfar. Men icke! DVD:n strejkar storligen. Förundersökningsledaren lyckades med konststycket att i alla fall få i skivan igår kväll, men vad hjälper det när det inte går att spela upp den!
Jag får ta mig ett träningspass med “snabeldraken” istället. Just orden “snabeldrake” har jag aldrig använt förrut men jag fick se att bloggaren Bella använde det uttrycket och blev lite inspirerad. Inte till att städa, nej då, inga nya ord biter på mitt städmotstånd, men jag gillade ordet.
När jag tänker efter så kanske man inte kan kalla en centraldammsugare för snabeldrake. “Ormen långe” eller “Sugorm” eller något annat mindre inovativt passar nog bättre.
Hur som helst så behövs det verkligen dammsugas här och jag har lite energi kvar från morgonens rosenrotspiller så det är ju inte mer än rätt att jag använder den till något välbehövligt.
När jag städat klart och kanske sytt lite på lapptäcket så åker jag till mina föräldrar och gosar. Ja, barnen är där! Jag är nästan på gränsen till för gammal för att gosa med mina föräldrar. Jag vet att du kanske skulle vilja invända att man aldrig blir för gammal, men det beror ju på vad man menar med gos. Min mamma skulle bli en våt fläck om jag kröp upp i hennes knä…
Ikväll tittar vi på melodifestivalen i Skälvum. Jag, barnen och mina föräldrar. Förundersökningsledaren är kvar i kyrkan hela dagen. Han spelar i ett lovsångsteam som medverkar på mötet i kväll. Helst skulle jag vilja gå på mötet och det finns två bra anledningar till det.
Den ena anledningen är att mötet nog blir spännande och bra och intressant. Vår pastor predikar och det är annonserat förbön för sjuka. Visst låter det spännande! Det är ganska modigt och kanske till och med lite gapigt att i tidningen annonsera ut “förbön för sjuka”. Även om jag är helt övertygad om att Gud KAN göra under och jag har även varit med om helande några gånger, så vet jag ju också att man inte alltid får se omedelbara och tydliga resultat när man ber. Varför det är så har jag ingen aning om, och om jag, som varit kristen sen barnsben och nog tycker att jag har en ganska fast förankrad tro, ibland undrar vad Gud håller på med egentligen, hur ska då den tänka som kommer som sökare?
Den andra anledningen är att jag vill se min man spela. Och du läste rätt, jag menar verkligen SE. Inte för att han på något sätt spelar illa, men han är framförallt och framförallt för mig – så snygg när han står där med elgitarren uppe på estraden. Jag tror faktiskt att jag har blivit lite kär på nytt på senaste tiden. Ni kanske minns att jag skrev om mina känslor när jag väntade in honom på jobbet.
Och idag kom han ner till Kaffestugan och sa hej när de hade lunchpaus på lärljungaskolan. Han hade jeans och en svart v-ringad tröja på sig och han var bara sååå snygg. Läcker skulle jag vilja säga. Det riktigt pirrade till i magen när jag såg honom. Två sekunder innan han kom hade jag också tänkt: “Hoppas Förundersökningsledaren kommer ner och säger hej innan han tar lunch.” Och så kom han där, lång och stilig med sina bruna glittrande ögon som jag älskar så mycket.
I år har vi varit tillsammans i 20 år. 20 år! Det är mer än halva mitt liv. Man skulle kunna tycka att allt borde vara så invant och tryggt och vanligt att det inte finns något plats för lite pirr, men det gör det. Och tack och lov för det!
Men man får prioritera. I ena vågskålen ligger Förundersökningsledaren och möjligheterna att få en spännande kväll. I den andra ligger mina barn. Valet är ganska enkelt!
