Zäta

I går kväll satte Förundersökningsledaren och Guldgossen upp vårt relativt nyinköpta tält för första gången.
-Maxat! var Guldgossens kommentar när han klev in i det ståhöjdsvänliga förtältet och undersökte alla fickor, fönster och flikar.

Tältet har ett rejält tilltaget förrum där man kan sitta och äta och om man lägger ut golvet finns också möjlighet att förvara sin packning där. Om man inte är rädd för “inbrott” förstås. Själva sovavdelningen är uppdelad i två rum. Ett med plats för tre och ett för två personer.
Under vår sommarsemester är tanken att vi låter vuxna och barn få var sitt krypin. Och fortsätter mina telningar att hålla sams lika bra som de brukar så kommer det inte finnas någonting som talar för att det inte skulle vara genomförbart.

Guldgossen ville sova i tältet i natt men när ingen av hans föräldrar nappade på erbjudandet om att flytta ut sin sömn tillsammans med honom så sköt också han upp debuten till ett senare tillfälle. Förundersökningsledaren har lovat honom att göra sällskap om han känner att han sovit i kapp lite av all sömnbrist.

Nu är Guldgossen i tältet och övar på att stänga och öppna fönster och dörrar. Han ropar till mig:
-Välkommen in i stugan!
Så nu ska jag överge min bloggstund och gå ut i trädgården och inspektera vårt blivande sommarhem.

Guldgossen och jag frukosterar i det behagligt soluppvärmda uterummet. Någonstans i en vårrusig björkruska med nykläckta, ljusgröna musöron kallar en enträgen fågel på sina artfränder och bjuder upp till försommarserenad. Ett mjukluddigt dis döljer konturerna av den avlägsna trädranden och ger en känsla av medelhavsmiljö. Om jag bara fäster blicken på tallarna kan jag inbilla mig att jag är i Italiens sköna land. Rör jag ögongloberna en millimeter nedåt hamnar blicken på vår vintertrötta gräsmatta som bara sporadiskt har börjat skicka upp sin mjuka spjut till fröjd och gamman för dess beträdare.

Det är så här dagen ska börja. Bekymmerslös och i en kravlös tystnad mellan mor och son. I en stilla, omslutande värme och med solen som välkommen gäst vid frukostbordet.

Jag känner en stark längtan efter att sätta stunden på pränt, att skriva ner vad jag ser och känner så att jag vid andra, stressade vardagsfrukostar kan åkalla minnet av den perfekta morgonstunden.
Att klockan redan visar förmiddag och att det faktiskt är fikadags om det vore arbetsdag, det bara förhöjer njutningen av slö, seg morgon.

Jag hämtar den bärbara datorn och ställer den i knät. Guldgossen hittar en liten handdator och så börjar vi i samförstånd knappra på var sitt håll, jag på tangenter och han med pekpennan på skärmen. Den framdukade frukosten är uppäten och jag dröjer ännu en stund innan jag stuvar undan resterna i kylskåp och diskmaskin. Allt för snart kommer dagens åtaganden och göranden att kräva min uppmärksamhet men ännu en stund kan jag mota bort mina självpåtagna måsten och bara njuta i nuet.