Sommargudstjänst i Stadsträdgården.
Jag är på plats en dryg halvtimma innan mötet börjar. Min uppgift är att via etern hälsa radiolyssnarna välkomna och berätta om dagens gudstjänst.
Det är logt och stilla i parken. Två män torkar av alla bänkar, blåsorkestern ställer ut stolar och börjar plocka fram sina instrument, ljudkillarna rumstrerar på scenen och förbereder med mikrofoner och långa sladdar. Solisten spelar och sjunger några strofer på prov. En handfull tidiga gudstjänstbesökare går runt och väljer ut bästa sittplatserna.
Solen strör sitt gyllene skimmer över morgonen med löfte om en varm dag.
Det är bara radioteknikern som arbetar febrilt. Ljudet vill inte gå ut i radion. Den trådlösa överföringen falerar.
En ensam svettpärla växer i pannan och banar sig väg ner mot ögonbrynet där den fångas upp och försvinner.
Men så plötsligt fungerar det. För mycket brus men i alla fall hörbart.
Jag läser de ord jag skrev ner tidigt i morses och kompletterat på plats när jag fått veta mer om vad gudstjänsten ska innehålla. I bakgrunden spelar frälsningsarméns sitt storbandsblås. Jag vet inte om det går ut i sändning men jag hoppas det för det låter så somrigt och härligt.
Gudstjänsten börjar.
Välkomsthälsning. Gemensam sång. Bön. Inledningsord. Solosång.
Predikan om den barmhärtige samariern, ackompanjerad av fågelsång och glatt barnakvitter bortifrån dammen.
Nu strör inte längre solen sina försiktiga morgonstrålar, nu gassar den rakt ner på bänkar, fällestolar och picknickfiltar. En allt mer lättklädd åhörarskara insuper både sol och predikan.
Jag har lagt mig ner på vår plastade filt och försöker vila i stunden. Det är obekvämt.
Jag sätter mig upp igen. Benen i kors rakt ut. Skräddarställning med böjd rygg. Ett ben under mig och det andra halvsträckt.
Varför tog jag inte med mig en stol? Visst är det mysigt att sitta på en filt, i alla fall om man står bredvid och tittar på… men man får ju ont i kroppen.
Predikan är slut.
De mest tänkvärda orden handlar om kärlek. Att vara kristen handlar om att följa Jesus. Att följa Jesus handlar om att älska.
Rebecca Malmborg sjunger.
Hon inte bara sjunger fantastiskt vackert och med stor inlevelse, hon skriver så bra sånger också. Köp hennes skivor!
En liten spindel svävar förbi med sin försilvrade, tunna livlina efter sig.
Tänk att vara en liten spindel. Du sitter högt uppe på ett vajande strå och inser att vägen är slut. Du kommer inte längre. Du måste samla allt mod som kan rymmas i din minimala kropp och kasta dig ut i den okända oändligheten. Du fångas av en uppvind som förirrat sig ner på gräsrotsnivå och förs iväg på vinst och förlust.
Nej, nu lämnar jag spindeln åt sitt öde.
Jag håller på att få en brännskada på vänsterknäet. Solen jobbar hårt med min välklädda kropp och det känns som en koncentrerad stråle sol har hittat just den punkt på benet där jeanstyget har veckat ihop sig till tredubbel tjocklek.
Jag ligger på rygg och blicken förlorar sig i den klarblå himlen. Enstaka tunna molntussar glider förbi högt där uppe och där svirvlar svalorna i sin intrikata vackert väder-dans.
Träden i Stadsparken är djupgröna, nästan plakatgröna och ramar in min himmelstavla. Jag har ofta tänkt på att det bara är naturen som kommer undan med att klä sig i så grälla färger. Skulle jag komma gående i en lika bjärt kreation skulle folk rygga undan i tron att jag var en beklaglig rest från ett sedan länge förträngt decenium.
Gudstjänsten är slut. Sista sången är sjungen, välsignelsen gemensamt uttalad och blåsorkestern har spelat sitt postludium.
Vi drar oss mot skuggan och dukar upp den medhavda lunchen bredvid goda vänners fikakorg. Pastasallad i storkåsor med sporkar som enda verktyg. Det är gott med mat i den gröna även om klockan bara är förmiddag.
Vi får sällskap av en hungrig pilfink som kommer och förser sig av våra skruvmakaroner inte mindre än åtta gånger. Han fyller mig och lilla Svalan med bubblande jubelskratt när han för varje gång först äter så mycket han orkar och sedan försöker få med sig minsta smula tillbaka till boet. Han fyller näbben men tappar ideligen små bitar och tvingas ta nya tag, och tappar på nytt, och försöker igen.
När lunchen är över bestämmer vi att fortsätta utedagen med en tur till Kinne-Kulle och Munkängarna.
