Zäta

Det känns som jag faller sönder.

Jag är så trött att jag inte håller ihop. Det är inte så att jag knakar i fogarna, nej då, jag flyter ut.
Det som är jag är mjukt och mosigt och konturlöst. Snart är jag bara en våt fläck på golvet.
Huvudvärk, trötthet, stress, magkatarr.

Jag skulle behöva rycka upp mig men det finns liksom ingen del av mig som man kan få ett stadigt grepp om, och utan stadiga grepp är det svårt med ryck.

Jag tror jag har snöat in på det här med vädret. Känns som jag bloggar om sol och vind och regn vareviga dag.

Men vad sägs om det här som ironi från vädrets makter:
En vanlig sketen arbetsonsdag: Strålande sol. Varmt och härligt. Ljumma vindar. Sommarkänsla i staden.
Utsikter till midsommarafton: Regn och hårda vindar.

Eller som Föundersökningsledaren så käckt uttryckte det som liten:
“Det blir snöfallande åska.”

Idag är jag såååå trött. Ögonlocken klipper och hjärnan går på tre kvarts-fart.
Allt detta bara för att jag nattsuddat lite. Det blev inte ens särskilt sent. Var hemma halv ett.

Vi hade sommaravslutning med jobbet igår eftermiddag-kväll. Verkligen trevligt.
Fika, minigolf, tipspromenad, god buffémat, musikquiz och TP.

Och hade inte min lagkamrat påstått att Johan Eriksson stod bakom första glödlampan som lyste i 40 timmar utan lyssnat på mig när jag tyckte att vi skulle svara Edison, så hade vi vunnit TP! Nu gick segern till VD´ns lag.

Fast jag bryr mig inte om den där snöpliga andraplatsen. Jag är alldeles för trött för att ta upp det där. Jag har inga som helst planer på att tjata om Johan Eriksson. Jag tänker inte alls viska Johan Eriksson till kollegan så fort han går förbi…