Zäta

Lilla Svalan ligger i mitt knä och vi pratar om morgondagen och skolstarten.
-Visst kommer det bli lite spännande i morgon, säger jag till lilla Svalan.
-Ja, lite kanske, svarar hon. Jag känner ju alla redan.

Så kommer jag på att Guldgossen ju ska börja i en ny klass, med bara fyra klasskamrater som han får med sig från trean. Och så ska han börja mellanstadiet, bara en så´n sak…
-Än du då Guldgossen?
-Ja, jag tycker faktiskt det ska bli jättespännande i morgon.
-Ja, du börjar ju i en helt ny klass.
-Ja, ja, säger han avfärdande och fortsätter; men på Moshi Monsters…

Fotnot: Moshi Monsters är ett onlinespel. En virituell värld med barnspel på internet. Det som Guldgossen såg fram mot var att se hur mycket hans plantor växt som han satte idag.

Ja, vad är egentligen en skolstart, en ny klass med nya klasskamrater och nya lärare, mot att se hur man ligger till i sitt dataspel?

Kvällen sjuårskalas är över. Lilla Svalan har blivit överöst med presenter och vi har ätit kakor och tårta tills alla magar stod i fyra hörn.

Lilla Svalan på sitt sjuårskalas.

Förfärligt suddigt, men eftersom det är en klassiker får bilden ändå vara med.

Jag tar mig en liten sejour på toaletten medan jag tror att Förundersökningsledaren nattar barnen. I verkligheten sitter han framför datorn och tror att jag nattar barnen.
Vi möts i köket, båda något sånär inställda på att ta hand om rester och assietter, kaffekoppar och tårtfat.
Jag är beredd på en diskussion om vem som ska ta hand om köket och överrumplas av Förundersökningsledarens franka meddelande:
-Jag tar disken!
-Jaha, vill du inte att jag gör det då?
-Nej, jag skrev just på Facebook att jag skulle ta disken. “A man´s got to do what a man´s got to do.”

Jag ska aldrig mer säga något nedsättande om Förundersökningsledarens nystartade Facebook-konto.

Jag har ständigt dåligt samvete. Det handlar om maken, barnen, hemmet, vänner, jobbet, kyrkan, tron, släkten…

Just nu har jag dåligt samvete för att jag inte hann gå och byta lilla Svalans hjälm på lunchen. Jag köpte en silverfärgad men hon ville så klart ha en röd. Jag har också lite dåligt samvete för att jag inte räknade ut i förväg att hon ju så klart ville ha en röd.

Jag har också dåligt samvete för att jag inte hört av mig till min syster på länge. Modern berättade att Italiensystern hade bihåleinflammation. Det känns rätt kallhamrat att inte ringa och höra hur hon mår. Jo, jag har ringt, en gång, men då var det upptaget.

Samvetet gnager också en hel del över att jag prioriterar bort städningen av mitt städområde i kyrkan den här veckan. Visserligen ska där storstädas på måndag, men jag har ju i alla fall en gång i tiden åtagit mig det här ansvaret.

Och om jag inte slutar skriva nu får jag dåligt samvete för att jag drar över en minut av lunchrasten…

Jag har nog lyckats ta mig igenom de hundra första sidorna i Stephen King-boken “Sömnlös”. Gubben det handlar om sover tre-fyra timmar per natt (Vilket är helt normalt om man är ammande spädbarnsförälder och alltså ingenting att göra så stor sak av. En bok är en stor sak.) och har börjat hallucinera.

Själv sov jag dåligt i natt. Jag vaknade flera gånger med intrycket av att det var små delar som befann sig i sängen och på min kropp. Vad det skulle vara för delar fick jag ingen uppfattning om, men det hade något med övriga i familjen att göra. Kanske delar av deras liv, minnesbilder från semestern, från något som hänt för länge sedan…
Vid några tillfällen låg jag vaken en längre stund och då formulerade min hjärna den självklara slutsatsen:
“Det är klart att jag är vaken eftersom jag håller på att läsa “Sömnlös”. Jag måste sluta läsa om jag ska få sova. Ju mer jag läser desto mer kommer jag få sömnproblem.”
Sedan somnade jag om, nöjd med att ha formulerat denna slagkraftiga tes.

Idag, i vaket, om än något huvudvärkande tillstånd, är jag inte längre helt säker på att jag drog den rätta slutsatsen under natten.

Vi smög uppför trappan. Förundersökningsledaren behövde bara titta på Guldgossen för att han skulle vakna och vara med på noterna. Jag radade upp paketen och tände de sju ljusen på franskbrödet med smör och ost. Allt var klart. Jag harklade mig för att kunna stämma upp i ett “Ja, må hon leva…”

Då gick Förundersökningsledaren och borstade tänderna.